Under våren fick Petra, 33, beskedet att hon har bröstcancer. Hon skriver i sin blogg väldigt fint och vardagsnära om sjukdomen och de steg som följer; håret som faller av, behandlingar och oro. "Det är klart att funderingar som 'kommer jag kunna skaffa barn' dyker upp."

FAKTA: Petralin
Ålder: 33.
Bor: Linköping.
Gör: Högstadielärare i svenska, engelska och bild.
Familj: Sambo och katterna Morris och Sierra.
Hur hittade du Maria Nova: Minns inte. Jag har aldrig bloggat tidigare, inte ens läst bloggar. Jag kom in på sajten, det verkade så kul och så satte jag igång att blogga. Och det var kul. Det finns mycket om konst, bilder och konsthantverk och den inriktningen passande nog mig väldigt bra. Annars har jag hört talas mycket om modebloggar, här känns modet på en skön nivå. Jag brukar läsa de artiklarna också. Sajten är bra sällskap på sjukhuset.
Du är bildlärare, tecknar du själv? Jag har inte hunnit när jag jobbat, men jag har tänkt att jag ska komma igång.
Vilken konst gillar du? Modernismen. När jag undervisar börjar vi titta mycket på det som pågår just nu. För eleverna är konst Mona-Lisa, och då är det roligt att kunna diskutera vad som egentligen är konst.

När började du misstänka att du hade bröstcancer?
När jag kände en knöl första gången slog jag bort det, men det började bli tydligt för två, tre månader sedan. Då tänkte jag "det här är nog någonting", så jag tog kontakt med vårdcentralen och efter det fick jag komma på mammografi.

Hade du ont rent fysisk innan beskedet?
Ja, lite ont, inte värk utan mer som att det högg till. Sedan blev det bröstet lite större än det andra.

Hur länge fick du vänta på besked om det var cancer?
Det tog en vecka.

Hur tänkte du under väntetiden?
Jag tänkte "det är nog inte så farligt", och om det är en tumör går det numera att fixa. Samtidigt med det försökte jag förstå att "jag kanske är sjuk". Det är svårt att förstå att "det här har drabbat mig".

Hur känner du kring det?
Där har bloggen varit till hjälp. Att skriva bloggen har hjälpt mig att förstå att det är så här: det blir konkret samtidigt som andra också får veta om hur det är.

Samtidigt märkte jag i början att många var lite rädda för att kommentera, visste inte riktigt hur de skulle skriva.
Ja, många kompisar frågar: "Vad kan man säga?". I bloggen har det varit uppmuntrande kommentarer, bara positivt och det känns jätteskönt att läsa dem. Jag kan förstå att det är svårt att veta vad man ska skriva eller säga, jag vet inte heller vad jag skulle säga om en kompis råkat ut för det här tidigare.

Vet de varför just du har drabbats?
Nej, onkologen (cancerläkare) sa att det inte var hormonellt och inte heller ärftligt. Ingen i släkten har haft det. Det känns både skönt och inte att veta. Det känns skönt att veta att det inte beror på att jag har ätit p-piller i tio år och att jag inte därför behöver skuldbelägga mig själv. Samtidigt blir det obegripligt; att det bara är något som händer utan en förklaring.

Hur känner du oro?
Jag tror att det kommer lite längre fram. Just nu är det mycket med det praktiska, som att håret ramlar av. Jag har försökt trycka undan oron, men den kommer nog om ett tag. Men det är klart att funderingar som "kommer jag kunna skaffa barn" dyker upp.

På vilket sätt påverkar sjukdomen det?
Cellgifterna slår ut äggstockarna. De kan komma i gång igen senare, men man vet inte.

Ja, jag såg att du skrev att det hade varit roligare att få blogga om det "Fotbollsfrun", som får en bebis, bloggar om i stället för om sjukdomen?
Ja, hon bloggar ju också på Maria Nova. Man blir ju ledsen när man tänker på sådant.

Vad sker nu, vad säger läkarna?
Jag kommer att få cellgiftsbehandling var tredje vecka. Det blir tre, fyra behandlingar och sedan operation. Efter det blir det en behandling till.

Vet du om de kommer ta bort bara tumören eller hela bröstet?
Jag vet inte ännu. Det beror på hur behandlingen påverkar tumören. Det är mycket osäkerhet än. Man vet ännu inte heller om det spritt sig mer.

När man läser din blogg ser man att vardagslivet pågår kanske nästan som vanligt, samtidigt som sjukdomen smyger in och tar plats: sjukhusvistelse, håret som faller av, planering inför hur du ska hitta peruk och buffar att ha om huvudet...
Ja, det är som vanligt, och sedan blir det ovanliga också en vardag på något sätt. Jag jobbar som lärare och har lov ibland. Det här känns ungefär likadant; då är jag hemma men min sambo som jobbar är inte det. Jag har inte känt mig särskilt sjuk. Lite tröttare några dagar, lite illamående.

Du skojar om att håret faller också, hoppas att det ska vara borta länge från ben och armar. Hur känner du inför att håret försvinner?
Mitt hår har alltid varit speciellt. Jag tänkte: "Men gud ska jag tappa håret!" När det ramlar av känns det jobbigt. Håret blev tovigt först. Det håret som ramlar av fastnar i det som sitter kvar, det blir som ett gammeldags hårnät.
Det kändes skönare att gå till frisören och få bort det. Då kan man har peruk och se ganska normal ut. Just nu har jag stubb, men det kommer att ramla av. På något sätt känns det lättare att tappa håret som är stubb än det långa.

Hur är det att ha peruken?
Lite ovant. Den har mycket tjockare hår än jag hade, kanske tunnar jag ut den lite. Men annars är jag rätt nöjd. Den är inte så varm som många tror, det är resår där bak, vilket gör det lite luftigt. Vi får se hur det blir till sommaren.

Hur gör du med jobbet under den här tiden?
Skolan informerade eleverna när jag var borta. Jag ska tillbaka vissa timmar. Jag var där i går en sväng och ska hälsa på min klass i veckan. Det ser jag fram emot.

Det är mitt i betygstider för dina elever?
Ja, rättningar tar tid, det är ett stressigt jobb. Skolledningen har ordnat det bra. En vikarie går parallellt med mig. Samtidigt måste jag vara med för att kunna sätta betygen, det känns viktigt.

Bröstcancer är den vanligaste formen av cancer hos kvinnor, och den får också mycket uppmärksamhet. Hur tänker du kring det i dag?
Det finns mycket på nätet att läsa och det har hjälpt. Jag har hittat information och kan läsa om andra som har haft cancer. Metoderna har blivit bättre eftersom det varit så mycket uppmärksamhet , och då känner man sig i mer trygga händer. De kan göra mycket nuförtiden.

Såväl kända som okända människor har berättat om sin cancer.
Ja, har inte brytt mig så mycket om det tidigare, men nu söker jag mer upp det. Tar reda på hur var det för henne, det ger lite stöd. Kylie Minogue och Nanne Grönvall har jag läst om.

De har ju kommit tillbaka relativt snabbt båda två.
Ja, det har de och det känns också skönt.

Av: Warda Khaldi, chefredaktör Maria Nova