Sen barn nummer två kom har jag ständigt och jämt en gnutta dåligt samvete. För att jag inte tillbringar tillräckligt med tid med Carl, "stora" barnet. Vips har han blivit storebror och ska vara duktig och klara en massa saker själv. Men han är ju trots allt bara fyra år. Och fortfarande min bebis. Jag vill hinna leka och busa mer med honom. Men det är svårt när Tilde är så pytte och vill ha mat och vill bäras och vill pratas med. Vänta, jag ska bara mata Tilde, vänta lite medan jag somnar lillasyster, nä du får vänta för jag måste byta på Tilding... Stackars storebror!
Försöker tillbringa så mycket tid som möjligt med bara Carl och honom och lillasyster tillsammans. Han älskar sin syster, men det märks att han ibland känner sig åsidosatt. Kramar och pussar på honom så fort jag kommer åt. Men det känns aldrig som jag hinner med som jag skulle vilja. Som tur är tar maken den rollen mycket mer. Kan ändå inte låta bli att ha dåligt samvete.
Men han vet att jag älskar honom. Det berättar jag för honom varje dag.