Efter 14 år i USA har det öppnat sig en möjlighet för oss att flytta tillbaka till Sverige.  Jag hade annars planerat att stanna tills min yngsta dotter blir 18 så att hon kan träffa sin pappa så mycket som möjligt.  Det är om fem år.  Men nu kan han eventuellt bli förflyttad till Europa och då kunde vi göra slag i saken och flytta vi också.  För hans del skulle det bli Holland eller Schweiz, för vår det blir det i så fall Sverige.  Jag vet inte om jag kan förklara i en blogg, hur mycket jag längtar tillbaka till mitt fosterland.  Eller varför.  Det är inte för att det är något fel med att bo i USA, det är ett bra land att bo i, så länge man inte är fattig eller blir allvarligt sjuk förstås - då blir man gradvis utblottad även om man har sjukförsäkring.  Men det finns mycket att tycka om här och mycket jag skulle sakna.  Längtan till Sverige har inte så mycket med praktiska saker att göra, det är inte så att jag kan ställa upp för- och nackdelar i några kolumner och komma till en rationell slutsats om var det är bäst att bo.  Istället är det en mer djupgående längtan efter att finnas där jag hör hemma.  Jag är också väldigt trött på att alltid vara långt borta från de människor som är viktiga för mig.  Familj, släkt och ett par, få vänner som jag inte lyckats ersätta under mina år här.  En del människor lyckas ju få vänner överallt, men för mig är det inte så lätt.  Jag känner massor med folk, människor jag trivs med och tycker om.  Men den där djupa vänskapen man har med folk man känner sedan man gick i skolan, folk som också har vuxit upp med barnbidrag, Pippi och IKEA, den saknar jag.  Amerikanarna gillar också IKEA förresten, det är nytt och inne och man skryter för sina medelklassbekanta om att man handlar där.  Jag minns istället hur mina föräldrar handlade billiga IKEA-möbler på postorder som vi sedan fick hämta i paket på järnvägsstationen i Täby kyrkby.  Sedan slet de vuxna med att sätta ihop möblerna och svor över felborrade hål och skruvar som fattades.  “Typiskt IKEA” var i det närmaste ett skällsord.  Så är det inte längre, som mångårig IKEA-dyrkare har jag konstaterat att hålen nästan alltid sitter på perfekt ställe och att skruvarna är väl tilltagna.  Jag åker troget till IKEA i Chicago flera gånger per år, det är mitt vattenhål i ett främmande land.  Mina två döttrar har blivit ännu större IKEA-dyrkare än jag är själv.  För ett par år sedan när de var 13 respektive 7 år gamla frågade jag dem “vill ni åka till Disney World eller till IKEA”. Disney World ligger i Florida och var inget alternativ för oss, men jag kunde fråga ändå för jag visste vad de skulle svara.  “IKEA!!!!!!!!!!”
Nåja, nu är det kanske slut på den här epoken.  Jag har vetat om möjligheten till flyttning i ett par månader och nu är det snart dags.  Denna veckan väntar sig f d mannen besked.  Blir det nej kommer jag att dra ett täcke över huvudet och gråta.  Blir det ja kommer aktivitetsnivån gå i topp.  Att sälja huset samt flytta oss, nio hundar, katt och 15 alpackor till Sverige är en tanke som svindlar...