Fy fan. Vi mår verkligen inte bra här.

Vid sju-nångång igår fick jag totalt psykbryt och bara stortjöt, tårarna sprutade där jag satt på golvet i ungarnas rum. Världens bästa ungar kramades massor och sa fina saker för att jag skulle sluta. Och efter alldeles för lång stund lyckades jag ta mig i kragen och krypa över till deras sängar (vi har ställt ihop dem för att kunna sova ihop) så vi kunde somna.

Jag vaknade till vid elva igen. Det var vrålstorm ute och Robin var ledsen för att han inte kunde öppna de igenklibbade ögonen. Jag klappade på honom tills han somnade om, och sen tog jag min kudde och gick in till min egen säng. Kroppen värkte något fruktansvärt och jag låg vaken i flera timmar sen. Robin vaknade flera gånger och fick ligga inne hos mig.

Förut var det värsta öra-näsa-hals, men nu är hela kroppen en enda stor ond zon.

Jag hatar att vara sjuk. Hatar.