Min självständighet är viktig för mig.  Efter ett par längre, avslutade förhållanden känns just självständigheten som en del av min identitet.  Därför är det en aning besvärande att jag nu sitter och väntar på att en MAN ska höra av sig - min f d man dessutom - och avgöra mitt öde om huvuvida jag ska tillbringa de följande fem åren av mitt liv i Sverige eller i USA.  Naturligtvis är han i en liknande situation, han väntar på att höra av högsta ledningen i sitt företag, och jag är ganska säker på att han är precis lika missnöjd med situationen som jag är.

Avslutade förhållanden förresten.... det är vad många kallar “misslyckade förhållanden”.  Jag har sedan många år vägrat att kalla mina förhållanden för misslyckade, bara för att de inte varar hela livet.  Så sorgligt det blir, om allt som inte varar i evighet ska kallas ett misslyckande.  I själva verket är ju förändring en grundläggande förutsättning för hela livet och det mesta tar slut förr eller senare.   Jag ser inte mina f d förhållanden som misslyckanden.  Speciellt inte när jag ser på mina underbara döttrar som är resultaten av dem.  De är ju dessutom inte de enda resultaten - så mycket jag har lärt mig och upplevt tillsammans med mina “respektive”.  Men av någon anledning anser många tydligen att just förhållanden ska vara intill döden för att kvalificera sig som “lyckade”?

Jag fortsätter vänta...