För några veckor läste jag boken ”Boven i mitt drama kallas kärlek” av Unni Drougge.
Unni är en väldigt stark kvinna, driven och kreativ. Kaxig som få.
Hon skrev en bok för många år sedan om hur hon bröt upp från sin man, pappan till hennes barn för att han misshandlade henne. ( "Andra sidan Alex" )
Efter den boken har hon blivit litet av ett språkrör för misshandlade kvinnor, en slags yberfeminist.
Jag har alltid gillat henne.
Men då jag läste den här boken, som är självbiografisk, och insåg att hon återigen hamnat i ett liknande ( om inte värre ) förhållande blev jag bestört.
Hur hon kuvades till ett ingenting, svek sina vänner och sina barn för en man som behandlade henne som regelrätt skit.
Att hon stannade, i sju år!
För en ynklig liten fis till man som inte gav henne något bra alls.

När man står utanför, som läsare till boken förstår man ingenting fast hon försöker förklara.
Jag blev upprörd, arg och ledsen men framförallt så blev jag besviken.
På henne, yberfeministen som jag sett upp till!
Hur kunde hon, av alla?!


Så läste jag en intervju med Belinda Olsson.
Ni vet hon som var med och skrev boken Fittstim.
Stark kvinna, stark feminist.
Hon sa:
”Min självkänsla skulle jag kunna jobba lite på men självförtroendet har det aldrig varit något fel på.”

Och i de orden fastnade jag.
Är det där felet ligger?
Att vi starka kvinnor har ett så starkt självförtroende att vi lurar omvärlden till att tro att vi är såna, rakt igenom?
Lurar vi till och med oss själva?


Min exmake slog mig aldrig men jag vet att om han hade börjat där när jag inte hade någon självkänsla kvar, så hade jag ändå stannat.
Han gjorde precis som en kvinnomisshandlare gör; knäcker självförtroendet, får en att tro att ingen annan någonsin kommer att tycka om en, får en att tro att man ska vara tacksam över att han står ut med mig som är så värdelös, kritiserar allt och alla och isolerar en totalt.

Jag vet kvinnor som sett upp till mig, ett flertal faktiskt.
Jag är stark!
Och det var jag som begärde skilsmässa från min exmake - inte han.
Det var Unni som gick till slut - inte de.

Så lilla jag, som nästan föraktade Unni för att hon kunde vara så korkad att hon fastnade i ett likadant förhållande en gång till.
Hur kunde hon missa varningsflaggorna?!

Men då jag och mannen grälade för första gången för några veckor sedan såg jag dem.
Alla signaler, alla tecken.
Inte hos honom!
Hos mig själv.

Att jag skakade i märgen av rädsla.
-Åh, Gud, nu är han arg!
Vad ska jag göra för att rätta till det?!
Hur ska jag få honom att bli glad igen?!
Hur ska jag få honom att stanna?!
HUr ska jag få honom att tycka om mig igen?!
Vad är det jag ska be om ursäkt för?!
Hjälp, hjälp, hjälp!

Åh, hjälp, vad är det med mig?!
Jag, som är så stark, som trodde jag bearbetat allt det där.
Hur i helvete kunde det komma rusande mot mig på en millisekund?!
Efter nästan 10 år?!

Men i ärlighetens namn...
Nu när jag ser det tydligt.
Inte har det varit 10 år i mig utav styrka.
Jag kan se det i alla mina förhållanden.

Hur jag vänt på mig, snurrat mig ut och in för att behaga, ställt upp på saker jag inte velat i tron att jag kompromissat men nu i efterhand ser att det var eftergifter JAG gjorde.
En kompromiss är ju från båda hållen.
Men det var alltid jag som gav efter.
För att behaga.
För att den fantastiska mannen inte skulle lämna lilla värdelösa mig.

Hur jag alltid känner mig stark, vacker, underbar då jag är singel men går in i ett förhållande och undrar var mitt självförtroende tog vägen.
Hur jag alltid, efter ett uppbrott då insikten slår mig, inser att vad i helvete var jag ihop med den mannen för?!
Jag menar, mitt ex.
Herregud!
Jag skulle aldrig ens ha flyttat till honom.
Eller flyttat tillbaka då han efter någon månad körde sitt:
-Jag är inte säker på att det här är rätt.
-Nähä, hej då, det var trevligt att råkas. Kom igen då du vuxit till en man.


Ni förstår, självförtroendet i mig ropar att jag är ett riktigt jävla kap.
En superkvinna!
En underbar flickvän!
Jag är rolig, jag är smart, jag är bra i sängen, jag är omtänksam och snäll.

Men självkänslan...
Ack, det är en helt annan historia.