Inte kan man tro att jag är uppväxt på landet. En riktig lantlolla i min ungdom. Som nu klättrar på väggarna efter några dagar skild från asfalt. Inte för att jag inte trivs på landet. Det är toppen, great, fantastico, tres bien, sehr schön. Men även en idyll bör blandas upp med en annan för att det ska bli så att säga mega-idyll. Strandliv OCH shoppinggata (den som står till buds här vill jag bara gråta på) i skön symbios.

Men men. Jag njuter för fullt här ute i obyggden. Sol minus asfalt ska jag nog greja några dagar till. Tur att det är så varmt att jag inte behöver sakna mina jeans som hänger hemma.

En fasa bara. Hur kommer jag att reagera när jag kommer hem igen och har staden framför mig? Med uppdämda behov och oanade lustar? *tindrar med stora ögon*

Kanske borde lämna över VISA-kortet till maken?