"Vad säger storasystrarna? Är de förväntansfulla, nervösa? Har de haft mycket bebiskontakt innan? Hur har Joachim tyckt att dina förra förlossningar har varit.?"

Svar: Storasystrarna tar det piano. Lilla tjejen har sagt att hon ska göra allt, utom att byta bajsblöjor. Jag har en känsla av att de kommer älska den här bebisen till döds. Och på tal om död så lär de väl slå ihjäl varandra när de bråkar om vem som ska hålla, köra vagnen och så vidare.

De älskar bebisar båda två och är fullkomligt betuttade i sin syssling/vårt gudbarn Fanny som mer känns som en nära kusin än något annat. Eftersom både Joachim och jag bara har varsin lillasyster, och ingen av dem är i barnskaffartagen, så lär det ju dröja innan det blir riktiga kusiner. Lilla tjejen är förstås mer bebisgalen eftersom hon är minst, hon går fram och rör alla bebisar(och hundar) hon ser.

Jag undrar om de egentligen förstår att det ska komma en bebis, på riktigt. Det gör i alla fall inte jag.

Joachim är så odramatiskt avslappnad i förlossningssituationer. Inte ens när han i elfte timmen ramlade in på Mölndals lasarett iklädd matchstället och Ullevigräs i håret stressade han upp sig. Han bara tittade in i duschen där jag stod och försökte låta bli att föda och sa "Vad håller du på med?"

Sedan tog han en dusch och trots att barnmorskan sa åt honom att skynda sig så tog han sig tid att fixa håret med gelé. Fem minuter senare stod Joachim och pratade med min mamma i mobilen när krystvärkarna rasade.

"MEN LÄGG PÅ FÖR I HELVETE DITT JÄVLA CP" tror jag bestämt att jag skrek. Jag vet, man får inte säga cp.

"Ehh jag måste sluta nu" sa Joachim till svärmor. Och så kom hon ut. Bebisen alltså, inte svärmor.