"Nu vet inte jag när du tänkt sluta nattamma men varför flytta bebisen till eget rum när den är så liten? Vi är ju inte skapta för att sova ensamma vi människor, speciellt inte små barn. Men ändå är det just små barn vi envisas med att fostra till att sova enskilt. Därför använder folk plågsamma fem-minuters-metoder etc. Kan bebban inte få sova i syskonens rum åtminstone?"

Svar: Jag har ingen aning om när jag slutar nattamma, det får bebisen bestämma. När den börjar sova hela nätter(halleluja) så är det väl över med den epoken.

Lilla tjejen fick flytta över till eget rum när hon var kanske två-tre månader. Det ligger tre sovrum precis intill varandra, vi hör varandra snarka, så bebisen kommer inte ligga i en egen flygel av vårt gigantiska kedjehus.

Jag är väldigt kluven till det där med att sova nära. Förr i världen sov ju alla i en hög i mitten av björnskinnsstältet för att hålla värmen, men nu har vi inte de behoven. Dessutom är det antagligen olika från barn till barn. Stora tjejen har varit väldigt kinkig när det gäller att sova i sin egen säng, men det har vi tagit ur henne. Vi hade dåligt med rutiner när hon var liten och det blev lite high chaparal. Lilla tjejen gillade att komma till eget rum och när vi lyfte över henne om hon hade mardrömmar bad hon om att få komma till sin egen säng.

Jag har inga invändningar mot föräldrar som har barnen i sängen, men jag vill vara ensam med my man.