Man måste nog ha en del år på nacken för att komma ihåg Tipp-Ex, den där lilla flaskan med den vita tröga sörjan i som man rättade skrivfel med. Ja det var ju på den tiden då skrivmaskinen fortfarande användes.

Det var faktiskt Leif G. V. Persson som återupplivade minnet på mig då han skrev i sin numera nedlagda blogg att han hade varit en flitig användare av Tipp-Ex. Efter ett skrivpass brukade han själv och delar av den närmste inredningen vara vitprickig. Han var också övertygad om att det både har blivit fler och tjockare romaner skrivna efter datorns inträde och Tipp-Exets utträde ur författarnas hem.

Jag känner en viss nostalgi, men absolut inte saknad när jag tänker tillbaka på tiden med Tipp-Ex. Det var ju på den tiden man fortfarande spelade skivor på en skivspelare, ramade in diabilder, bråkade med tv-antennen och bryggde kaffe med melittatratt. Jag slår vad om att dagens 10 åringar inte så där direkt skulle kunna sätta på en gammal hederlig LP på en skivspelare. Något som givetvis hade varit otänkbart i min generation. Man kan väl inte direkt säga att det är förlorad kunskap, det är väl snarare förlegade färdigheter och kunskaper som hör hemma i nostalgin.