Ja tjejer då var man tillbaka efter ett halvårs uppehåll.
Får bli bättre på att hålla mig kvar här den här gången ^^
Tänkte inleda min "Come back" hihi med lite ja....vad kallar man de...äsch läs istället...Adjöken ^^
Ibland e livet så konstigt. Jag förstår det inte ibland. Allt bara händer och passerar en i livet utan att man kan påverka dom...som att människor kommer in i ens liv men lika snabbt försvinner. Som att dom bara skulle för ett kort ögonblick vara en frisk fläkt. Man börjar ju tänka ..Varför försvinner människor som man gillar? Vad gör jag för fel??? Det bara upprepas och upprepas ju...
Jag blir knäpp av detta...varför kan jag inte bara vara den jag vet jag är innerst inne...det är precis som om något talar om inom mig var si var så...och så blir de så fel. Jag förstår inte varför jag inte kan fatta att det är bara jag som kan styra mitt liv...det hållet jag styr mitt liv går det åt. Om jag beteer mig som jag gör mot vissa kommer dom ju försvinna men om jag är den jag vet jag kan vara så finns det ju grymt mycket mer möjligheter att dom stannar.
& en sak till varför stannar man inte upp....och tänker...vad händer nu i mitt liv...ne man bara lever på och börjar ta allt för givet och sen en vacker dag bara visar det sig att oj..de var inget jag kunde ta för givet. Sen utan att man hinner blinka så är det borta....eller så är det för mig. Jag vill bara kunna veta att jag är någon man står ut me...men nehe jag verkar inte vara de just nu.
Jag tror verkligen jag måste ta tag i mig själv. Inte bara leva leva och tro att allt är bra...för det är de ju inte. Jag mår ju inte bra...jag vill ju ha hjälp...måste ta hjälp nu för detta är uppenbarligen inte något jag kan lösa själv. Jag har ju försökt. Jag har ju bara ett liv alla har bara ett liv....
o vadå ska man bara leva igenom det och ta allt förgivet, intala sig själv att allt e bra och ja...förtränga det som kanske är något man måste få upp till ytan för att bli komplett och fullständigt lycklig. Jag är trött på att förtränga.
Jag har faktiskt börja skriva ett projekt arbete nu som heter "Min inre resa med mitt självförtroende"...det ska hjälpa mig en bit på vägen.
En sak e jag trött på också....att bara vara en i mängden...när jag kollar på en människa tänker jag inte mer på de ju jag bara ser dom och släpper det...men tänk om jag aldrig aldrig mer får se just den människan...jaha...tänk om det är en han och det var han som var menad för mig...men han passerade i mitt liv på ett ögonblick...Adjö, faväl hejdå ???
Vadå jag fattar inte...jag vill synas, höras och hjälpa och allt jag vill inte vara någon man bara kollar på sen glömmer...men hur får man någon att minnas en...och jag begär inte att alla som kollar på mig ska koma ihåg mig men alltså...man är ju verkligen bara en i ängden i den här världen...e de inte hemskt? Eller jag vet inte...kanske bara jag som tycker de...att vi borde se och höra varannra mer. Känns som bara för man inte känner någon skiter man i dom.
Men nu ska jag berätta för er om en helt (enligt mig) fantastisk kvinna...i förra veckan....satt jag på en bänk i Malmö o var ledsen...en underbar pojk hade precis sagt faväl till mig och jag satt o små snyfta...vet ni vad den här underbara människa gör????? Hon sätter sig ner bredvid mig på bänken, lägger en arm om mig och frågar...Men kära du hur e de???? Kan jag göra något??? FATTA HUR MYCKE just det ögonblicket bettyde för mig. Jag kommer aldrig glömma henne och jag blir rörd bara jag tänker på henne...Jag fattar inte varför en sån kvinna enligt dom flesta i samhället idag tolkas som knäpp och konstig...för mig förändra hon hela min kväll....Tack du underbara människa...dig ska jag aldrig glömma..
Jag vill vara en sån människa som går fram och frågar hur en ledsen människa mår...jag vill vara den som ler mot en människa som väntar på någon....
Jag vill vara den som ger en ros till någon jag inte känner....göra detta bara för jag villl och kanske hoppas lite att jag en dag får ett leende eller en kram när jag inte mår så tipptopp...som då.
Det finns iaf tre speciellt underbara människor som tar mig som jag är...som inte lämnat min sida och som jag hoppas aldrig gör de...dom är mina guldstenar i livet. Dom har funnits där i dom örka och ljusa stunder. Så ni tre vet vilka ni e...
Ni e så u
Ibland e livet så konstigt. Jag förstår det inte ibland. Allt bara händer och passerar en i livet utan att man kan påverka dom...som att människor kommer in i ens liv men lika snabbt försvinner. Som att dom bara skulle för ett kort ögonblick vara en frisk fläkt. Man börjar ju tänka ..Varför försvinner människor som man gillar? Vad gör jag för fel??? Det bara upprepas och upprepas ju...
Jag blir knäpp av detta...varför kan jag inte bara vara den jag vet jag är innerst inne...det är precis som om något talar om inom mig var si var så...och så blir de så fel. Jag förstår inte varför jag inte kan fatta att det är bara jag som kan styra mitt liv...det hållet jag styr mitt liv går det åt. Om jag beteer mig som jag gör mot vissa kommer dom ju försvinna men om jag är den jag vet jag kan vara så finns det ju grymt mycket mer möjligheter att dom stannar.
& en sak till varför stannar man inte upp....och tänker...vad händer nu i mitt liv...ne man bara lever på och börjar ta allt för givet och sen en vacker dag bara visar det sig att oj..de var inget jag kunde ta för givet. Sen utan att man hinner blinka så är det borta....eller så är det för mig. Jag vill bara kunna veta att jag är någon man står ut me...men nehe jag verkar inte vara de just nu.
Jag tror verkligen jag måste ta tag i mig själv. Inte bara leva leva och tro att allt är bra...för det är de ju inte. Jag mår ju inte bra...jag vill ju ha hjälp...måste ta hjälp nu för detta är uppenbarligen inte något jag kan lösa själv. Jag har ju försökt. Jag har ju bara ett liv alla har bara ett liv....
o vadå ska man bara leva igenom det och ta allt förgivet, intala sig själv att allt e bra och ja...förtränga det som kanske är något man måste få upp till ytan för att bli komplett och fullständigt lycklig. Jag är trött på att förtränga.
Jag har faktiskt börja skriva ett projekt arbete nu som heter "Min inre resa med mitt självförtroende"...det ska hjälpa mig en bit på vägen.
En sak e jag trött på också....att bara vara en i mängden...när jag kollar på en människa tänker jag inte mer på de ju jag bara ser dom och släpper det...men tänk om jag aldrig aldrig mer får se just den människan...jaha...tänk om det är en han och det var han som var menad för mig...men han passerade i mitt liv på ett ögonblick...Adjö, faväl hejdå ???
Vadå jag fattar inte...jag vill synas, höras och hjälpa och allt jag vill inte vara någon man bara kollar på sen glömmer...men hur får man någon att minnas en...och jag begär inte att alla som kollar på mig ska koma ihåg mig men alltså...man är ju verkligen bara en i ängden i den här världen...e de inte hemskt? Eller jag vet inte...kanske bara jag som tycker de...att vi borde se och höra varannra mer. Känns som bara för man inte känner någon skiter man i dom.
Men nu ska jag berätta för er om en helt (enligt mig) fantastisk kvinna...i förra veckan....satt jag på en bänk i Malmö o var ledsen...en underbar pojk hade precis sagt faväl till mig och jag satt o små snyfta...vet ni vad den här underbara människa gör????? Hon sätter sig ner bredvid mig på bänken, lägger en arm om mig och frågar...Men kära du hur e de???? Kan jag göra något??? FATTA HUR MYCKE just det ögonblicket bettyde för mig. Jag kommer aldrig glömma henne och jag blir rörd bara jag tänker på henne...Jag fattar inte varför en sån kvinna enligt dom flesta i samhället idag tolkas som knäpp och konstig...för mig förändra hon hela min kväll....Tack du underbara människa...dig ska jag aldrig glömma..
Jag vill vara en sån människa som går fram och frågar hur en ledsen människa mår...jag vill vara den som ler mot en människa som väntar på någon....
Jag vill vara den som ger en ros till någon jag inte känner....göra detta bara för jag villl och kanske hoppas lite att jag en dag får ett leende eller en kram när jag inte mår så tipptopp...som då.
Det finns iaf tre speciellt underbara människor som tar mig som jag är...som inte lämnat min sida och som jag hoppas aldrig gör de...dom är mina guldstenar i livet. Dom har funnits där i dom örka och ljusa stunder. Så ni tre vet vilka ni e...
Ni e så unika alla tre på alla era sätt och det är de jag älskar....
Alla e unika på sitt sätt men det tycks inte människor se idag...dom tycks bara se alla som en i mängden av alla...
Farväl för nu.
nika alla tre på alla era sätt och det är de jag älskar....
Alla e unika på sitt sätt men det tycks inte människor se idag...dom tycks bara se alla som en i mängden av alla...
Farväl för nu.