Idag har jag haft ett bråk med min pojkvän. Det suger lite. Och jag inser att jag låter som en 14 åring.

Men idag blev jag förbannad... det bara är så.
Han bor här i stort sett och jag har inga problem med det. Men det som är jobbigt är att han inte betalar för sig... Visst han får äta här men han kan ju gärna bidra med lite saker om han nu ska vara här hela tiden.

Plus att jag har börjat jobba nu och inte alltid är så pigg när jag kommer hem.
Sen ska jag lyssna på alla hans problem om jobbsökandet.... jag vet att han söker med ljus och lykta men ibland måste man göra mer än bara det. Ibland måste man gräva lite och ta tjuren vid hornen.

Han säger att han ska göra så mycket men det händer ju aldrig. Jag börjar tröttna på att jag ska bära upp honom och att jag alltid ska berömma honom för hur duktig han är på att söka jobb.

Hans dag ser ut så här: vakna vid 9, träna, äta frukost, surfa, söka 1 eller 2 jobb, spela lite dataspel med kompisar till halv ett på natten och sen samma sak igen.

Min dag ser ut så här: Vaknar vid 06:30, sticker till jobbet 07:30, jobbar från 8:00 till 16:30. Hem, laga mat, städa lite, kanske handla om inget finns i kylen. Somna vid 22, eller innan beroende på hur trött jag är.

Jag är inte avundsjuk på hans dag, det jag vill ha är lite uppskattning för vad jag gör och för vad jag har presterat. Visst får jag för vad jag har presterat i lönespecifikationen den 25 varje månad men jag vill gärna ha lite männsklig kontakt och inte bara beröm från ett papper.....