Hade jag velat ha barn så hade jag haft det, men nu är det så att tiden räcker inte till, att jag inte riktigt vill, jag är inte tillräckligt snäll och alltför egopersonifierad!

Jag skulle klara det här med barn bra, om jag hade haft några för jag skulle ha r-e-g-l-e-r.

Vad som är okej att göra och vad man inte får göra..

Det blir ju så mycket enklare då, och barn behöver regler.

Som en mor på Ica som hade en hysterisk.. tjae.. vad kan han ha varit?

Åtta kanske...

Han skrek och gapade om vad han ville ha, och mamman röck och slet i ungen.

Det är ju bara att gå därifrån...

Jag hade aldrig tollererat det där beteendet.

Sen vet jag att det oftast beror på föräldrarna att ungarna blir så, men i alla fall.

Lämna ungen, och sen måste den ju följa med.

Men men.. som sagt.. barn är fina, jag tycker faktiskt det men jag klarar mig bra utan att skaffa mig barn själv.

Det finns ju så många barn redan, även hemlösa ensamma barn.

Sen förstår jag inte detta tjatande, för nog tjatas det alltid.

-När ska ni skaffa barn då?.

Har folk i allmänhet inget annat att säga när man hittat en partner och bor ihop?.

Brist på ordföråd eller är det medfött att säga så?.

Jag blir så trött!.

Jag har i alla fall sagt ifrån nu...

För innan sa min svärmor varje gång vi sågs att hon också ville bli farmor, och då jobbar hon som dagmamma och har gjort det i 30 år.

Hon borde ju vara döless tycker jag...

Fast det är ju skillnad på deras barn och barnbarn.

Näe... nu ska jag gå och natta min Nalle och sova bort allt vad barn heter!

Tjolahejj...