Så var det dags att bli ett år äldre igen....

Men det spelar inte så himla sor roll för mig, det här med ålder. Många i min generation genomgår diverse kriser. Det är 40-årskriser, separationskriser och annat.

Jag tillhör dem som tycker att livet bara blir bättre o bättre ju äldre jag blir. Missförstå mig rätt, jag har också gått igenom svåra saker, och det är tufft när man väl är där, men om man ser till livet i stort så upplever jag en större tillfredsställelse i livet ju äldre jag blivit. Den här inställningen kan naturligtvis ändra sig, vilket jag inte hoppas..., men jag försöker att leva så mycket som möjligt i nuet och var nöjd med det jag har.

Santidigt som jag gått igenom de hel del jobbigt i livet så har jag mycket som är gott; en god man, en (för det mesta) underbar dotter, jag har relativt god hälsa trots astma och annat, jag bor i mitt drömhus, har ett bra om än tungt jobb och jag har möjlighet att göra det jag känner för ibland (åka skidor, läsa och sticka)...........

Ibland kan man inte undgå att undra om det är nåt fel på en när man hör andra i sin omgivning:

Deras parner bidrar minimalt till det gemensamma hushållet på flera sätt, barnen krånglar, pengarna räcker inte till alla prylar man vill ha, hela tiden går det ut på att man helatiden jämför sig med de som har det "bättre".

Då sitter jag tyst (händer inte ofta annars) för jag upplever bara hur nöjd jag är och det känns som en slags brist då. Konstigt va? Man kan väl inte vara nöjd samtidigt som man kunde ha det bättre? Eller..........?

Jag ser det som att jag kunde ha det betydligt sämre, för det har jag haft........

Så grattis då.............