Sen barn nummer två kom har jag ständigt och jämt en gnutta dåligt samvete. För att jag inte tillbringar tillräckligt med tid med Carl, "stora" barnet. Vips har han blivit storebror och ska vara duktig och klara en massa saker själv. Men han är ju trots allt bara fyra år. Och fortfarande min bebis. Jag vill hinna leka och busa mer med honom.