"Ärr är nödvändiga i kampen mot den absoluta ondskan,

eller när vi måste säga nej

till alla som försöker stå i vägen från våra drömmar,

även om de ibland har vårt bästa i åtanke." 

 

ur: Krönika - Det viktiga med att säga nej 

av Paulo Coelho

 

Mr T ringde för några timmar sedan:

-Du saknar tydligen inte mig alls?

-Jaså, det tror du. Vad grundar du det på?

-Du har ju inte ringt mig på hela dagen.

-Men lilla gubben, jag har inte hunnit eftersom jag bloggat om dig hela dagen!

 

 

Och fast jag så gärna hade velat så var jag tvungen att säga nej, jag kan inte komma till dig ikväll eftersom jag ska komma imorgon kväll och då inte kommer hem förräns på tisdag kväll.

Om jag inte hade varit borta så mycket redan hade det varit ok men jag kan inte göra så mot min katt.

Han behöver faktiskt ha mig hemma.

 

Det kändes väldigt sorgligt att vara tvungen att säga nej men jag kom på en briljant ide´.

Mr T fick en parfym av mig som han har här på sin hylla i badrumsskåpet.

Så nu luktar hans kudde av den!

 

Ja, jag erkänner - jag har redan legat i sängen och luktat på den! 

 

 

btw: Parfymen heter "Arber", kommer från Body Shop och luktar precis som Mr T - man! 

Januari - bekräftelse.

”Det andra tecknet på våra drömmars död är att vi blir självgoda.
Vi vill inte se livet som ett stort äventyr att ge sig ut i,
så vi börjar se oss själva som kloka, rättvisa och korrekta
i det lilla som vi begär av livet.
vi kikar över muren runt vårt vardagsliv
och hör klangen från lansar som bryts,
känner lukten av svett och damm,
ser krigarens fall och segertörstiga blickar.
Men vi ser aldrig glädjen, den väldiga glädjen i krigarens hjärta,
för den som kämpar bryr sig inte
om huruvida han segrar eller blir besegrad,
utan bara om att utkämpa den goda kampen.”

ur: Pilgrimsresan.
av Paulo Coelho



Jag har hamnat i antiklimax efter nyår och mina dagar med Mr T.
Skulle faktiskt kunna gå och jobba i morgon, eftersom han jobbar.

Igår då han åkte hem mådde jag fysiskt dåligt av saknad.
Jag blev deprimerad men jag vet inte vad som kom först.
Mådde jag dåligt för att han åkt eller för att jag plötsligt kände mig så .. fånig?
Beroende.

Kärlek ska vara något positivt och glädjefyllt - inte ett fysiskt illamående för att man känner sig ensam.

Jag blev rädd för känslan i mig för jag har känt den förut.
Jag flyttade till mitt ex för att jag hade den känslan...
Det gick ju åt pipsvängen.

Så mycket som jag utvecklats och förändrats i mig själv så blev jag irriterad över den välbekanta känslan.
Jag vill vara tacksam för det som jag haft och har som är bra.
Inte sitta och ömka mig sjäkv för att det just nu tog slut.
Jag har haft en jättebra semester!
Jag är tacksam över att ha haft en jättebra semester!

Det kommer att bli fler semestrar med Mr T, det kommer att bli härliga helger med Mr T även i framtiden.
Känner mig säker på det.

Men det var ju så här efter våran hotellhelg också.
En slags besvikelse över att det som varit så bra tog slut.

Detta är vad jag bör lära mig.

Att leva i nuet.

 

”Jag lever varken i det förflutna eller i framtiden.
För mig existerar bara nuet, det är det enda som intresserar mig.
Om du lyckas leva i nuet blir du lycklig.
Livet kommer att bli en glädjehögtid för dig, en stor fest,
för livet är alltid och endast den stund vi lever i.”

 

ur: Alkemisten

av Paulo Coelho

 

 

I tisdags reste Mr T hem från sina föräldrar och jag reste till Mr T.

Vi sammanstrålade på stationen.

 

Efter att inte ha träffats på 10 dagar var jag lite ... inte nervös, men ..spänd. 

Vi hade ju båda fått några dagar på oss att fundera.

Jag kände hemma hos min mamma att jag hade velat ha honom där.

Inte som en saknad utan mer som en känsla av att han hade passat med mig där.

Jag vill ha honom i min familj.

Dessutom den känslan utav saknad som sa mig att jag ville ha en familj tillsammans med honom.

Men då, när jag satt på tåget hem till honom visste jag inte om han kommit fram till samma slutsats.

 

Så jag var lite spänd och lite liten faktiskt...

Och när jag är lite liten.. ja då tappar jag liksom allt om affirmationer och visualiseringar och kan framförallt inte prata om hur jag känner det.

Känslan höll i sig ganska länge tyvärr.

 

Vi var och handlade Mr T och jag.

Lagade tacos och drack öl.

Jag frågade:

-Är det för lite passion i vårat förhållande när vi inte träffats på så länge men att vi prioriterar att äta innan vi hoppar i säng? 

-Nej, vi har ett väldigt långt förspel bara... svarade Mr T och log.

 

Och naturligtvis så hade han rätt för det saknades inte passion på natten...

Jag vet att jag tjatar om Mr T:s famn men den är verkligen som skapad för mig.

Har aldrig legat så bra i någon annans famn.

Vi är som 2 pusselbitar som passar perfekt ihop!

 

På nyårsafton så skulle vi åka på en liten utflykt och känn min fasa då jag öppnar min nyinköpta mascara och inser att den inte är svart som den ska - utan blå!

Blå!

-Mr T, en världskatastrof har just inträffat!

Så stackarn fick köra runt mig till för att hitta en enda affär som var öppen, men inte fick jag tag i någon affär på nyårsafton som var öppen eller som sålde mascaror.

Det slutade med att vi bägge var otroligt försenade och jag fick återigen utmana min kreativa ådra och skölja av den blåa penseln och sedan doppa den i min svarta eyeliner!

Rätt skärpt tänkt av mig tycker jag!

Fast det mest kreativa jag gjort den här helgen var att gå och köpa mig en riktigt snygg helsvart klänning som jag var nöjd med ända tills Mr T sa att han skulle ha smokingkavaj och fluga på sig.

Då insåg jag ju att jag var hysteriskt nerklädd tills jag rotade igenom mina pysselbyttor och satte bling-bling pärlor på hela kjolen på klänningen och fick den inte bara egendesignad utan riktigt jävla snygg.

Mr T och jag var utan tvekan de snyggaste på festen vi var på!

Naturligtvis gick det bra också, det visste jag ju innerst inne.

Mr T:s bästa kompis var självklart trevlig - varför skulle Mr T annars vara vän med honom?! 

 

Alltså, det är rätt romantiskt att fira tolvslaget med någon man är kär i.

Stå, lite smålulliga med armarna om varandra och säga en massa tuttinutt kommentarer om varandra och tuttinutt saker som man vill att det nya året ska innebära tillsammans den andra.

I´m a sucker! 

Och det var nog där någonstans som min litenhetskänsla försvann.

Då jag insåg att han faktiskt kommit fram till samma sak som jag.

Att vi vill dela framtiden tillsammans.

 

På nyårsdagen åkte vi hem tillsammans till mig och i fredags var vi på stan, på bio och på restaurang.

I lördags åkte han hem, varpå vi tillbringade hela kvällen med att ringa och skicka sms om hur mycket vi saknade varandra....

 

En av dagarna kom han fram till mig, gav mig en kram och viskade i mitt öra:

-Du är min nu, bara så du vet! och fnissade förälskat. 

 

 

 

 

Nu har fröken Alex varit hos frisören, för första gången på... 

.. ja, det lär vara 5 år iallafall.

Har man ett sånt hår som jag då kan man klippa sig själv om man vill, eftersom det är så lockigt så syns det iallafall inte om det är ojämt.

Men idag tog jag bort svintot som vuxit ut på topparna.

 

Just nu sitter jag med en ny hårfärg i håret.

Eller färgen är svart, produkten är ny.

Kanske korkat utifall den inte fungerar och jag får vara gråhårig på nyårsafton...

Men vad fan, jag kommer ha färgskalorna svart, lila och silver - så då kan jag låtsas att silver i håret är med flit

 

Mr T har ringt mig 4 gånger angående nyår idag.

Och gett mig magsår av nervositet...

För det första ska vi åka hem till hans bästa kompis med sambo som jag aldrig träffat.

För det andra bor de typ mitt ute i skogen.

För det 3:e sa han idag att han alltid har smoking och fluga på nyår.

 

För det 4:e har han många gånger påpekat för mig att det värsta han vet är asberusade människor ( läs kvinnor ) eftersom han själv aldrig blir särskilt full.

Det är nog mitt största dilemma...

Jag avskyr ju att vara i nya folksamlingar!

Är en sån som låter folk få visa vilka de är innan jag öppnar mig.

Så blir jag alltid nervös - och med Mr T:s bästa kompis....

Ja, jag är redan nervös!

Och då jag är nervös är det lätt hänt att jag dricker lite för mycket lite för fort...

Så det är jag mest nervös för!

 

Får nog låtsas att mitt nyårslöfte är att börja äta frukost så jag har mycket i magen.

Då blir Mr T glad

Frukost för mig består av en kopp te och en cigarett.

Och har gjort i 20 år!

Det är den ritualen jag kommer ha svårast att låta bli nu när jag ska sluta röka.

Det vet jag sen alla de andra gångerna...

 

 

Något jag verkligen saknade uppe hos min mamma över julen var att skriva av mig!

Jag har inte plats med alla tankarna i huvudet och är van att sätta dem på print!

 

Det har jag gjort ända sedan jag lärde mig skriva!

På något sätt hade jag det bättre än förut med mamma i jul känns det som.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, för vi blev irriterade på varandra - precis som vi brukar.

Min mamma och jag är otroligt lika på vissa sätt och extremt olika på andra.

Till att börja med är vi otroligt känsliga.

Någon kan säga något oviktigt för den, vilket kan få den andra att falla i tårar.

-Men vad fan?!

-Ja men du sa ju...

-Nej, jag sa så!

-Men du menade si! 

 

Jag har ett exempel.

Jag: -Ska vi åka upp i kväll och hälsa på bror och syster?

Mamma: -Men jag har ju sagt att jag inte orkar göra saker på kvällarna!

-Ok, det var bara en tanke.

-Men du verkar ju inte ha förstått att jag har cancer och är sjuk och trött... *snyft snyft*

-Hur i helvete skulle det ha kunnat undgå mig?!! *smäller i dörren och går ut och röker*

 

Men så har hon kramats väldigt mycket och flera gånger sagt att hon älskar mig och är så tacksam för att jag lagat mat, diskat, och hjälpt till med möblering och dylikt.

 

 

Förmodligen är det mycket för mormor som dog och morfar som ju låg/ligger för döden.

Vi har båda varit exremt upprörda för att han först ligger för döden, så pass att mamma fick sova på sjukhuset innan jul och nu plötsligt mår "bättre".

"Men vi får ta det dag för dag!" säger läkaren nu.

Att han sen inte pratar självmant, utan viskar svar på frågor - om han vill är ju ett tydligt bevis för oss att han har gett upp.

Min morfar har alltid varit den mest levande i min släkt.

Högljudd, stor och bullrig, pigg och positiv.

Nu ligger han liten och ledsen i sjukhussängen och ser ut som en liten fågelunge.

Jag förstår inte riktigt varför han inte går över eftersom då jag var där knappt fick plats i rummet på grund av alla "döingar"/andar som var där.

Min bror sa:

-Det är då för jävligt... 

Vilket är en enormt stor känsloyttring för att vara han.

 

Min bror blir inte ledsen så att han visar det, han har en extrem machoattityd och den här julen har han varit otroligt arg - på min syster.

Min lilla syster, som är 10 år yngre än mig, som precis hade rättegång eftersom hennes ex hotade henne med gevär...

Hon skulle var ensam sa hon, bygga upp ett liv med sin dotter...

Dottern som exet skitit fullständigt i men nu plötsligt fått för sig att jävlas även angående det.

( förmodligen för att jävlas med min syster - jag tror inte för en sekund att han bryr sig ett skit! Han har nämnligen redan 5 ( !!!! ) barn som han inte har någon kontakt med... )

Min syster och hennes dotter flyttade in i morfars hus som min bror har fått i gåva men min syster är väldigt speciell och faktiskt väldigt egocentrerad så hon har tagit över hela huset och kör ut min bror då hon får för sig att bjuda hem folk...

Men det är inget folk hon bjuder hem - det är hennes nya pojkvän.

En föredetta narkoman som suttit inne och nu går på metadon!

Strålande lillasyster, strålande!

För det första, en ny kille till hon som skulle vara singel och repa sig efter det förra pissförhållandet...

För det andra, en kille som jag inte tror är särskilt bra om man ser till hans bakgrund...

För det tredje, definitivt inte en kille man bör dejta i en vårdnadstvist...

 

 

Jag försökte prata med mamma om vad man kan göra och vad man inte kan göra.

Hur mycket man kan bry sig.

Om man har cancer och ens dotter ändå inte lyssnar - släpp det!

Min mamma behöver energi åt sig själv!

Men så är hon ju mamma.

Inte syster, som jag.

Som suckar och stönar och fan inte vet vad man ska göra.

Vetskapen om att man söker sig till en typ utav män, för att det är vad man känner till hjälper inte mycket.

 

Jag har varit där själv.

Dejtat narkomaner, alkolister, idioter och puckon.

Jag gjorde ett medvetet val i somras då jag var inne på sidan där jag hittade Mr T.

Men så är jag ju 10 år äldre också.

Vad som stör mig är att hon har barn - man får inte vara egocentrerad då man har fått barn.

 

 

I morse då jag vaknade var det alldeles vitt ute!

Så där riktigt vitt att jag inte ens hade någon utsikt...

Snö i luften.

Och nu ligger den så vackert på träden.

Det blev en sån där dag då man bara står, andas och tar in det fullständiga och tänker:

-Vilket vackert land jag lever i!

-Vad livet är underbart! 

 

Jag har lyssnat på "Snön faller" med Ulf Lundell.

Den är också så otroligt vacker! 

Nu är det ju så här va...

För det första så älskar jag böcker!

Nästan alla sorters böcker.

Jag har läst i hela mitt liv så jag anser mig veta vad jag talar om!

 

 

För det andra så har jag jobbat med barn ( till och från ) i snart 16 år!

Jag är inte bara pysselfröken utan läsfröken också.

I alla dessa år har jag ju läst böcker för barn i åldrarna 1-5 år.

Jag anser mig veta vad jag talar om!

 

 

Jag har haft en klar favorit i många år.

Nisse!

"Nisses nya mössa.", "Nisse på stranden", "Nisse hos frisören", "Nisse går till posten".

 

Ett par år hamnade alltid Nisse böckerna i högen från biblioteket.

Sen försvann de underligt nog...

 

Men jag hittade något ännu bättre!

Bu och Bä!

 

Jag älskar Bu och Bä!

Min systerdotter fick i julklapp:

"Bu och Bä i blåsväder" och i 2-års present:"Bu och Bä i städtagen".

 

Nu vet jag ju vad jag talar om men det var först i jul som jag ju insåg att de är skrivna av samma författare!

Olof och Lena Landström! 

 

Detta är hög klass för barnen och roliga för föräldrarna ( eller andra vuxna såsom dagisfröknar )

 

Jag skulle naturligtvis ha tipsat om allt detta innan jul om jag kommit på det hela men jag ger mig tusan på att barn fyller år året runt och dessa böcker är bland de bästa man kan få! 

 

 

 

 

 

 

Sitter åter vid mitt skrivbord med en kopp kaffe ( och tjuvröker inne )

Jag kom hem igårkväll och är nu redan rätt uttråkad...

 

Jag har haft en bra men annorlunda jul.

Vi har firat jul i min mammas nya hus...

Med vi menar jag: Mamma, jag, min bror, min syster och min systerdotter.

Min mormor och min morfar saknades.

Mormor dog ju i april och morfar ligger på sjukhus.

Vi barn brukar få pengar av både mormor och mamma.

Morfar är inte tillräckligt klar för att dela ut pengar och jag tror dessutom att han börjar bli rätt bankrupt så mycket pengar de kräver för hans plats på hemmet där han "egentligen" bor. ( Skamligt, by the way! )

Min mamma är ju sjukskriven och de få pengar hon äger lägger hon på sitt nya hus där det ju från början inte ens fanns en toalett. 

( Nu behöver jag inga pengar, jag bara berättar det annorlunda i år ) 

 

Mamma grät en liten tår över allt detta.

Naturligtvis känns det annorlunda för mig och mina syskon också men julen har alltid varit mammas högtid, inte våran.

 

Vi åt så vi nästan mådde illa, mamma, min bror och jag åkte och hälsade på morfar på sjukhuset vilket just på julafton var hemskt deprimerande eftersom han inte ens var vaken då vi var där.

Sen åkte vi hem och åt kakor tills vi mådde illa och sedan öppnade vi julklappar.

Jag gav min bror en "bilderbok" om gamla bilar ( hans största intresse )

Till min mamma hade jag köpt "Hennes nakna kropp" av Elsie Johansson,

min syster fick "Mitt liv som pingvin" av Katarina Mazetti

och min systerdotter ( som fyllde 2år den 26: ) fick "Bu och Bä i blåsväder" av Olof och Lena Landström.

 

Jag var ytterst nöjd med att bara ge hårda paket!

Jag gillar att vi läser i min familj

 

Själv fick jag av min mamma ett ( lila naturligtvis! ) halsband och ett par ( lila naturligtvis! ) raggsockar.

Av min syster fick jag en ( lila naturligtvis! ) necessär innehållandes hudkräm och ( lila naturligtvis! ) badkulor.

Min bror hade beslutat att inte ge några julklappar i år. 

( Han är så jävla rolig! ) 

 

Sen åkte min syster, hennes dotter och min bror hem till sig och mamma och jag vräkte i oss en massa godis.

 

Jag älskar Göteborg, här vill jag bo, men jag vill faktiskt ha och är tacksam över att alltid ha snö på julafton!

Jaha ja, så var det jul igen då...

Eller förberedelse snarare, några dagar kvar ju.

 

Eftersom jag är vegetarian så ger jag inte mycket för det här med julbordet.

Brukar äta några falaflar med rödbetsröra, thats it.

Alkohol dricker vi inte hos min mamma eftersom både mormor och morfar varit absolutister och jag avskyr julmust!

 

Nää, mitt stora dilemma är alla småkakor!

Alla sju!

 

För att inte nämna allt godis!!!

Jag har redan gått upp två kilo!

Skumtomtarna blir mitt fördärv!

Jag äääälskar skumtomtar!

På jobbet åt vi idag upp låda nummer 3.

Hem köpte jag idag låda nummer 2!

 

Och i förrgår hittade jag Lindt:s nya choklad med havssalt!

My god!

 

 

 

Blir nya tag i viktminskningsmålet i januari igen...

Ska börja träna med Mr T slängde jag ur mig i ett hoppfullt ögonblick också.

Extremt korkat!

Som om jag vill att han ska veta vilken dålig kondis jag har?!

 

Och sluta röka också...

 

Gillar inte alls nyårslöften men jag är förtjust i tankar om nystart!

Nå, nu gick jag händelserna i förväg eftersom jag ju städat färdigt och svettats som en gris och därför ska öppna låda nummer 2 och njuta av att slita huvudet av några tomtar!

 

MUMS! 

Idag har jag jobbat 3 och en halv timme

Känns i å för sig lite hemskt att vara glad då jag fick min dag förkortad för att alla barn är sjuka men vad fan...

 

Idag ska jag städa, så att jag slipper skämmas för min kattvakt som ska komma hit över julen.

Nog är det skitigt men skulle det inte varit för kattvakten hade jag struntat i det hehe

 

Sen ska jag småpacka lite för resan till min mamma - eller morfar som det känns viktigast att hinna med nu när det är så få dagar kvar och han faktiskt biter sig fast fast han har alla kanaler öppna till andevärlden...

Hur jag vet det?

Ja, jag går nämnligen omkring med nästan exakt samma smärtor som han klagar över...

Lite underligt det där, att jag plockar in kroppsliga smärtor från andevärlden, jag har gjort det förut.

Positivt i den benämningen att jag kan identifiera vem det är jag har med mig men jobbigt att veta att min morfar, som ju är i livet, har ont.

 

Sista jobbdagen i morgon.

Så ljuvligt!

 

Har en kollega som jag från början stod väldigt nära, sen hade vi en fas av total avsky!

Nu har vi blivit "nyförälskade" igen.

Igår då jag varit hemma från jobbet ungefär en timme fick jag ett sms av henne:

"Alex. Jag tycker om att arbeta med dig, det är enkelt, problemfritt, inga krusiduller och det är roligt. Kram."

Jag blev så glad!

 

Mr T och jag ska tillbringa hela helgen ihop eftersom vi bägge kommer att vara bortresta över jul.

Kommer inte att träffas på ca 10 dagar!!

Hur ska det gå?

Vojne vojne

 

Ni kan ju gissa vad det enda vi faktiskt har planerat att göra hela helgen..

 

Jag har nog inte kommenterat vårat sexliv överhuvudtaget tror jag.

Man brukar inte vara så frispråkig då det är "på allvar".

Sen var det ett tag sedan vi slutade ha sex och började älska istället ( väsentlig skillnad för mig )

Men jag är otroligt ..nöjd ...belåten... tillfredsställd!

Jag är ju en sån där bortskämd kvinna som har extremt lätt för att få orgasm och har aldrig förstått vitsen med att hålla på flera timmar eftersom jag redan kommit för längesedan då...

NU har jag förstått vitsen!

Ju längre man håller på, desto fler orgasmer får man!!

 

Ojoj, nu ska jag nog avbryta detta inlägg!

 

Sent, igår kväll i Mr T:s famn var känslorna stora.

 

Tror att mitt förra inlägg fick det att snurra till i mitt eget huvud av lycka.

Och sedan mardrömmen jag hade, att han gått tillbaka till sin ex-fru, snurrade det till av olycka  ( jag vaknade av att jag grät! )

 

Men så viskade han i mitt öra igår:

-Jag vill ha dig i mitt liv!

 

Jag vill inte ha diskussionen om boende mer så jag svarade:

-Det har du!

 

fast jag vet att det inte var vad han menade...

 

 

Jösses, vad kär jag är!

Tänk ändå - det här med kärlek...

Det finns ingenting annat i världen som lika mycket kan kallas ett mirakel.

 

Ju äldre man blir och ju mer erfarenheter man upplevt desto mer kräver du av dig själv för att orka möta någon ny.

Men när du väl tagit mod till dig att öppna dig så står du maktlös inför stormarna som hjärtat sätter igång.

 

Det kan vara alldeles fasansfullt, kännas omöjligt och oerhört skrämmande när man känner hur murarna faller och alla gamla sår börjar att blöda igen.

Men har känslan väl inträffat så är det bara att stå pall när du går igenom orkanerna.

För har hjärtat väl öppnat sig igen så finns det ingenting som kan stoppa det. 

Vad du än själv må tycka om det hela.

 

 

När du står på andra sidan och har överlevt orkanens öga och inser att du har åkt dit igen...

Då är det värt allt.

Du kan göra om samma resa, förlora allt bara för känslan av att du älskar.

Inte hur mycket eller vem utan bara för att du är fantastisk nog att känna den känslan igen.

 

Känna hur allting blir så mycket vackrare, hur dagarna fylls med ljus, hur småsaker som du förut irriterat dig på inte längre spelar någon roll, hur du kan le åt alla du möter och känna hur mottagliga alla dina sinnen blivit.

 

och sedan, om kärleken är besvarad, bara känslan av att se den personen i ögonen...

Det är det vackraste som finns.

Inte en önskan men ändå, vetskapen att om du dog den sekunden, så skulle ditt liv ha varit fulländat. 

 

För i slutändan - så är det allt som betyder något.

Att du har förmågan.

 

 

 

Jag har öppnat mig själv, överlevt att stå mitt i orkanen och ja, jag älskar Mr T.

Jag älskar dessutom att leva och är så otroligt nyfiken på framtiden och ser så ljust och positivt på den men om jag mot all förmodan skulle falla död ner imorgon, skulle jag ändå känna att det vore ok.

Jag vet att jag har förmågan att känna känslan av totalt vilkorslös kärlek. 

 

Om ni bara kunde känna doften i mitt kök...

 

Vaknade i morse och bestämde träff med en kompis i morgon.

Kom på att hon fått smaka minst hemmagjorda chokladpraliner - men blivit mest imponerad ( kanske just av den andledningen slog det mig nu... )

 

Så här görs det praliner i stora lass!

 

Julpralinerna som rullas i krossade pepparkakor ( man kan använda vilken sorts tryffel som helst även om receptet jag har smakar riktigt mycket mörk choklad )

Och mina specialare med mitt hemliga recept som alla som smakat verkligen älskat!

 

 

Nu är mitt enda problem att jag ska rulla dem och förpacka dem - utan att äta upp dem!

Hehe 

Det första Mr T sa igår då han kom innanför dörren var:

-Vad är det?! 

Då kom det några små små tårar när jag svarade:

-Min morfar ligger för döden... 

Den kramen jag fick då, sa nog mer än alla ord han kunde ha sagt.

 

När jag förklarade för honom hur jag tänkte kunde han faktiskt förstå.

Inte som mamma som på något sätt är arg på mig för att jag inte är ledsen...

Det är väl klart att jag är ledsen!

Men jag gråter inte inför henne, för hennes skull - jag försöker vara stark och stöttande med henne i luren.

Jag grät bara de tårarna då han kom, rösten sprack några gånger då jag berättade om vilken underbar person han varit men i ärlighetens namn inte har varit sedan mormor dog.

Jag hade en skjorta som min morfar växte ur och jag fick för många år sedan då jag gick i kostym.

Och ett underbart kort på honom som jag letade fram, tillsammans med mormor och morfars bröllopsfoto bredvid några tända ljus - och rosen från Mr T. 

 

Min mamma har inte ringt så jag antar att han fortfarande lever och då är hon kvar på sjukhuset.

 

På något sätt så känner jag mig ändå lugn.

Det är inte ens ett år sedan mormor dog och morfar har inte haft någon livsglädje sedan dess.

Bättre då på något sätt att han också går över.

Min farmor tex har levt med saknaden efter min farfar i över 20 år!

Vilken tur jag haft och vilken tacksamhet jag känner över att jag ändå har så många fina minnen!

Jag har ändå haft både mor och farföräldrar rätt länge, ända upp i vuxen ålder. 

 

Det må låta konstigt men på sätt och vis så är jag tacksam över att mormors död faktiskt gav mig en otrolig skjuts medialt, därför blir också sorgen så väldigt annorlunda.

Det är jag ju tacksam över - jag hade kunnat blivit sjuk av stress och sorg annars ( om man dessutom betänker att min mamma har cancer ) 

 

Jag tror att det mest egoistiska och jobbiga är att min biologiska klocka har tickat rätt högt ända sedan mormor dog.

Något sånt där om att " föra generna vidare".

 

Men det är väl inte så konstigt...

Särskilt inte sedan jag mött Mr T.

Vi var ju borta förra helgen och åt lunch ihop i måndags.

 

I tisdags hade han möte klockan 10 och sms:ade vid 12 och frågade om jag hade möjlighet att äta lunch eller bara träffas en stund.

Jag, som var på jobbet, svarade att jag redan hade haft rast och redan ätit lunch men att jag kunde bjuda honom på kaffe om han kom förbi...

Så, det gjorde han.

 

Satt där mitt i barngruppen och åt dagismat ( ovanligt god den dagen! ) drack kaffe, pratade med barnen och blev studerad av mina kollegor!

( en kollega var alldeles betagen över "otroligt stilig och snygg" han var, vilket tyder på att vi har liknande smak efter som jag tycker hennes man ser väldigt bra ut )

Så åkte han hem och ringde senare på kvällen.

 

I torsdags var jag på julbord med mitt jobb ( vilket jävla flopp! ) och mötte upp honom på vägen hem.

Då satt vi i soffan och drack en varsin julöl och pratade.

Och det magiska ögonblicket inträffade!

 

Han lutade sig fram, tittade mig djupt i ögonen och sa:

-Jag älskar dig.

och kysste mig försiktigt...

 

Dagen efter följde jag honom till färjan, viskade samma ord tillbaka.

 

Så igårkväll kom han med en röd ros, känslorna utanpå kroppen.

Vi åt middag ( jag hade gjort klyftpotatis, wokade grönsaker, parmesanostpanerade quornfileer och jordnötssås - otroligt gott! ) drack vin, pratade, kramades, kollade på nätet om jag kunde hoppa av tåget där hans föräldrar bor och han tillbringar sin jul på hemvägen från min mamma, tittade på en halv film och sa orden om och om igen och sedan älskade vi hela natten.

I morse gick vi upp tillsammans och han åkte till Norge på en anställningsintervju ( igen! )

För någon timme sedan fick jag ett sms där han skrev att han ville gå på en konsert i januari - jag kollade upp den på nätet och svarade:

-Jamen, då går vi på den!

Varpå jag fick ett:

-Kraaaaam!

*fnissar*

 

 

Och det är flera som kommenterat att då de läser om Mr T så ser de orginalets Mr T framför sig - där finns absolut inga likheter och hade jag bara kommit ihåg det hade han nog fått ett annat smeknamn.

Men min Mr T brukar skoja om att han önskar han såg tuff ut så han kan ju få leva med vetskapen om att andra "ser" honom sådan!

 

Min morfar åkte in till sjukhuset för någon vecka sedan.

Vet inte riktigt varför, medicinska termer och yadayada men han hade då varit förstoppad i flera veckor och tarmen var typ full.

Så skulle läkarna försöka tömma tarmen och laxera.

Men tarmen är trasig och överfull och tre operationer har gjorts.

Nyss ringde min mamma och sa att han ligger för döden...

 

Tydligen har morfar ätit hjärtmediciner för svagt hjärta i 10 år ( !!! ) utan att någon vetat om det och då hjärtat kommer att få jobba mer eftersom han inte har någon fungerande tarm så kommer han eventuellt få hjärtsvikt varpå läkarna då inte kommer att göra något.

Jag fattar inte riktigt.

Bryr mig väl inte riktigt om just det heller.

 

Mamma martyren tyckte att man liksom borde vara där.

Men det är inte för morfars skull utan för hennes egen.

Det kan ske inatt, det kan ske om en vecka...

Jag har inte den orken, tiden eller ekonomin.

 

Framförallt har jag inte det behovet. 

Naturligtvis så vill jag inte att min morfar dör.

Jag ville inte att mormor skulle dö för inte ens ett år sedan.

Fick jag bestämma skulle alla jag brydde mig om leva för evigt.

 

Men sen är det ju faktiskt så att jag inte tror på döden...

Det är bara en annan fas...

 

Men det mesta jag känner nu är .. utmattning i brist på bättre ord.

Kan det vara slut med strul i min familj nu?

Tack. 

 

 

Det var så typiskt i en diskussion på mitt jobb idag, med en kollega till mig.

Att jag måste sluta göra saker som förväntas eller krävs av mig.

Jag måste göra saker som känns rätt för mig. 

 

Shit, jag vet inte.

 

Jag vakade över min mormors bror för några år sedan.

Satt och höll honom i handen då han var medvetslös.

Han var så jävla rädd för att gå över och jag, otränad och amatör, gav och gav energi utan att blocka mig så det slutade med att jag nästan svimmade.

Vore morfar rädd skulle jag kunna göra annat idag.

 

Däremot så tror jag inte att han är rädd.

Mormor är redan där.

Väntandes.

 

Mamma frågar alltid och blir sur över mina svar.

Men då hon frågar om min "gåva" ,som hon kallar det, så ljuger jag aldrig.

Jag säger som jag upplever det.

Att hon sedan inte får de svar hon vill ha - det kan jag inte ta på mig.

 

Kanske borde jag vara själv, meditera och söka kontakt?

Kanske borde jag vara glad över att Mr T är på väg hit för att äta mat och titta på film? 

 

På något sätt stänger jag liksom bara av när min mamma ringer nuförtiden eftersom det bara är strul och jävla skit varenda jävla gång.

 

Min morfar för övrigt, försvann då mormor dog och har legat på hem sedan dess.

Men förut innan han fick sin första stroke - han var en alldeles fantastisk person!

Alltid glad, alltid varm, alltid med den norska mentaliteten.

Med alla dessa historier!

 

Där insåg jag plötsligt att han är den sista förutom den smått sinnesrubbade systern i Norge.

Så jag ringde mamma om hon frågade om hon ville att jag ringde några syskon.

Så jag har mormors kusin att ringa nu.

 

Praktiskt är bra.

 

Vin just nu - kanske inte smart, men välbehövligt avslappnande... 

Blev bjuden på lunch av Mr T.

Träffades en timme, åt varsin sallad och pussades massor!

 

Tänk, dessa små små stunder gör mig så ofantligt glad! 

Jag prenumererar på "Mail från Universum" och får ett mail varje vardag.

I fredags stod det:

"Alexandra, practice thinking some new thoughts, crazy way-out thoughts, and experience a fun and unlimited weekend!"

Det var ju lite lustigt....

 

I fredags möttes jag och Mr T utanför systemet vid ett köpcentrum i Gbg.

Jag hade klänning, byxor, stövlar och en svart kappa på mig.

Mr T hade jeans, en cardigan och en svart rock på sig.

Vi såg väldigt bra ut ihop!

Så köpte vi vin och satte oss sedan i bilen för att ta oss till Halmstad.

 

Väl framme vid hotellet, checkade vi in och blev bjudna på en lättare middag.

Så stosade vi runt lite på staden.

Det var ett fint hotell och vi satt där på rummet på kvällen och pratade över våra vinglas.

 

På lördagen åt vi för första gången frukost ihop ( jag äter i vanliga fall aldrig frukost, något som Mr T har beklagat sig över ) och jag hade blus och väst på mig och uppsatt hår.

Så begav vi oss ut på staden i Halmstad där Mr T köpte julklappar - och lyssnade på mina ideer!

Ett boktips från mig blev julklapp till hans mamma.

Ett annat tips ledde oss till BodyShop där både mamman, brodern och hans sambo fick julklappar.

Själv köpte jag kläder - till mig själv!

En blus/tunika/skjorta som Mr T hittade.

Men att bara strosa, hand i hand var naturligtvis bäst.

 

Väl tillbaka på hotellet blev vi bjudna på kaffe och kladdkaka

Sen skrev Mr T lite på sitt skolarbete medans jag låg och läste.

Efter fick jag läsa och rätta hans arbete medans han lekte med min nya mobiltelefon.

 

Vi drack lite vin, dushade och kädde upp oss.

Mr T valde min outfit för kvällen, svarta porrklänningen!

Han hade kritstrecksrandiga byxor och svart kavaj.

Och våra svarta rockar som hela helgen gjorde oss så snygga ihop!

Så åt vi lyxmiddag - som jag efter envist tjatande fick bjuda på.

Väl på restaurangen, lite smått berusade hamnade vi återigen i framtidsdiskussionen - så klart...

 

Tyvärr hade Mr T på fredagen fått veta att de även nu varslar på hans kontor.

Men vi släppte den ödestanken ganska fort.

Mr T hade funderat och kommit på tanken att jag skulle börja tillbringa mer tid hos honom, på vardagarna, för att se om jag kunde tycka om hans hus och hans stad.

Jag var ju tvungen att stäva hans glädje...

Men visst, att åka dit varje gång jag har sovmorgon - det kan jag göra, och han sova hos mig och försöka lägga sina möten i Gbg på morgnarna.

 

Att ändå veta att vi båda har viljan att ha framtiden tillsammans.

Kloka vännen skickade ett sms: Nu är nu och då är då.

När vi båda hade läst det sms:et la vi ner diskussionen.

Inte nöjda utan för att vi inte kommer någonvart - ingen är ännu villig att flytta.

 

Så köpte vi godis och gick hem - med armarna om varandra.

 

I morse åt vi återigen frukost ihop ( jag är fortfarande mätt! ) checkade ut och begav oss hem.

Vi stannade vid Tjolaholms slott där vi strosade runt hand i hand - han har varit vid det slottet många gånger och jag har ju alltid varit intresserad av gamla slott - ett gemensamt intresse.

Där jag dessutom passade på att verkligen titta på honom - jag tycker att han är så manlig, stilig,snygg och jag älskar att bara se på honom.

 

Mr T har en tandborste hos mig men har konstaterat att han ändå måste ha andra saker med sig så idag kom han på vad han önskade sig i julklapp - en afterShave, en roll-on och hårgele.

Jag tänkte att jag väl ger honom en hylla i mitt badrumsskåp också...

Vi sa att eftersom han faktiskt söker jobb i Göteborg så kunde jag iallafall titta på jobb i hans stad ( att sedan söka, det är en helt annan diskussion! )

 

Varför jag skrivit om våra kläder, vilket ju egentligen är helt oväsentligt är av flera anledningar.

I å med min viktminskning har jag återigen hittat tillbaka till mig och mina olika stilar vilket gör mig så glad!

Istället för att varje morgon fundera över vilka plagg som får mig att se minst fet ut står jag vid spegeln och gillar det jag ser! Jag sätter på mig det jag tycker att jag ser snygg ut i.

Dessutom så matchar Mr T och jag varandra otroligt bra!

Inte bara då jag fastnar i mina stiliga kläder utan även då jag är mer "rocker".

Det enda är att vi kanske måste diskutera vilken stil vi är då vi ses!

 

Vi har pratat massor den här helgen, han har spelat musik för mig ( 99% artister som jag dels har själv och andra som jag gillat ) haft stunder av trivsam vardag, kramats och pussats, hållit om varandra, hållit varandra i handen, sovit tätt tätt ihop och naturligtvis älskat massor...

 

Sen släppte han av mig hemma hos mig.

Vi har tackat varandra - jag gillar att han har den tanken i sig även han.

Tack för en underbar helg, tack för att du finns.

 

Det första jag gjorde var att gå på toaletten för det har ju inte jag kunnat göra på hela helgen!

Sen satte jag på Eva Dahlgren, gjorde en kopp kaffe och nu känner jag mest för att gråta en liten skvätt...

 

Mina känslor har rusat iväg med mig men istället för att göra mig glad gör det mig mest ganska vettskrämd.

Är det normalt?!

 

Det enda felet med den här helgen - var att den tog slut!

Fattar ni vad snygg min nya mobil är!

Jag är fan kär...

Jag menar, den är ju lila!!

 

Tyvärr förstår jag mig ännu inte på den *S*

Mr T ska få leka med den i helgen, visa sig manligt teknisk och sådär hehe. 

Har precis färgat håret....

Ska packa, prova kläder, måla naglarna och framförallt SOVA!

Mr T sov hos mig inatt och jag har inte sovit en blund...

Tyvärr inte för att vi hade vilt sex... ( iallafall inte hela natten *S* )

Utan för att han störde mig med varenda förbaskad rörelse han gjorde!

 

Tror det är nervositet inför helgen, konstigt nog.

Jag menar, jag ser verkligen framemot att få bo på hotell och umgås med Mr T en hel helg!

Men på något sätt känns det så avgörande...

Som att: Vad fan tar vi oss till om allt är bra?!

eller:  Tänk om det inte alls går bra?!

 

Nästan varje gång vi träffas nämner någon av oss någon slags framtid och det tär!

Inte för att vi pratar om framtiden, för den vill vi ju dela.

Men med i diskussionen kommer alltid frågan om var vi ska bo.

På sätt och vis fattar jag inte alls varför denna frågan redan dykt upp.

Men på sätt och vis är det ju självklart.

Vi är vuxna människor som båda vet vad vi vill ha.

Familj, vardag, barn.

Och hur ska man kunna få något av det om man inte bor närmare varandra?

 

Hade det varit spårvagnsavstånd istället för pendeltåg på minst en timme hade det inte varit samma sak...

 

Men som sagt, jag ser framemot att få åka bort med honom en hel helg!

 

Och hur framtiden än blir så är ju det enda man kan säga om den - att den kommer tids nog! 

Vår tur nu

Du hängde över baren med en mun som var för röd
och alla runt omkring dig dom trodde du var död
Dom rädda ville blunda när dom såg dig falla ner
Och dom som ville vinna kunde växa ännu mer

Det är din tur nu
att leva här
Ja det är din tur nu
gör din egen värld

Jag vill inte leva för rikedom och makt
Jag vill inte se på svaghet med förakt
Om jag ska hinna leva då har jag inte tid
att hålla färgen isblå och tävla bort mitt liv

Det är min tur nu
att leva här
Ja det är min tur nu
jag gör min egen värld

Ha ha
Ha ha
Ha ha

Ni som lärt er spelets regler ni lever rikt ett tag
Men ni måste svika livets kärlekslag
För den som måste vinna får aldrig vara svag
men den som vågar känna hon lever varje dag

Ja det är vår tur nu
att leva här
Ja det är vår tur nu
vi gör vår egen värld

Ja det är vår tur nu
vår tur nu
Ja det är vår tur nu
vår tur nu
Ja det är vår tur nu
det är vår tur nu
det är vår tur nu
det är vår tur nu

Ha!

Mr T och jag har haft vårat första "gräl" idag.

 

Jag har känt mig väldigt åsidosatt de senaste helgerna eftersom han har spenderat flera i rad med sina föräldrar. ( Jag har förövrigt försiktigt frågat om han brukar spendera så mycket tid med sina föräldrar - det gör han inte )

 

I fredags tog jag in den känslan, tillät mig själv att känna.

Så jag beslöt mig för att fråga Mr T varför han inte ville tillbringa den här helgen med mig, varför han inte ens frågat.

Men då jag ringde honom, var han ute på krogen!

Jag blev en aning irriterad men beslöt att ta det med honom på lördagen istället.

 

Så ringde Mr T mitt i natten och hade ren tur, hade han väckt mig hade jag blivit irriterad - igen.

 

På lördagmorgonen skickade han ett sms och frågade om jag var vaken, kunde han ringa?

Så jag var tvungen att säga vad jag kände:

-Om du tycker om mig och är inne i en nyförälskelsefas då borde du vilja träffa mig!

-Jo men jag tänkte att det var sent och jag måste upp tidigt idag och börja plugga men om du var här eller jag hos dig skulle det inte bli mycket plugga av...

 

Några timmar passerade och han ringde igen.

-Nu har jag suttit och tänkt och känt en massa och kanske jag inte blev blixtförälskad i dig, vilket är en bra sak för såna känslor svalnar fort. Jag kom liksom in i en annan fas ganska fort.

Jag är kär i dig Alexandra.

 

Det var en bra känsloyttring! Han har inte använt de orden förut men på något sätt kändes det ändå inte riktigt ok.

 

Vi sms:ade resten av dagen och jag shoppade bort min magvärk.

 

Idag hade vi, enligt mig, bestämt att jag skulle komma till honom eftersom jag har sovmorgon imorgon ( en dag i veckan ) vilket innebär att jag kan ta mig därifrån relativt enkelt.

Men han ringde och drog djupt efter andan och sa:

-Jag tänkte jag kunde komma och sova hos dig imorgon istället för jag har så mycket kvar att plugga...

Då sprack det i mig!

-NU vill jag inte prata mer med dig för nu är jag är arg, jag ringer om en stund!

-Förlåt, men...

-Hej då sa jag och slängde på luren.

 

Så gick jag här och morrade i några sekunder innan jag fick 3 sms på raken:

-Förlåt! Jag är livrädd för att förlora dig! Jag vill ha dig! Men jag tänkte att det var bättre att jag pluggade färdigt den här helgen så jag slapp sitta nästa helg eftersom det är våran helg! Snälla prata med mig!

 

Yeah right, jag var fortfarande flyförbannad och svarade inte.

Då ringde han, varpå jag lyfte på luren och sa:

-När jag är arg vill jag inte prata, jag ringer dig om en stund!

-Hur lång tid behöver du på dig säger han med oro i rösten.

-Längre än så här, jag ringer dig sen!

-Messa mig så ringer jag, det blir billigare för dig... Och nu låter det som han ska börja gråta...

-Jaja, hej då! säger jag, slänger på luren igen och börjar sedan skratta.

 

Jasså, han svettas?! Ha! Då kan han få göra det!

 

Jag skurade diskbänken i rent raseri, kedjerökte och satte mig sedan och filade naglarna. Då var jag lugn men jag hängde lite tvätt och satte på kaffe.... Sen skickade jag ett sms där jag skrev: Nu är jag lugn.

 

Då ringde han upp, fortfarande ångerfull och bad återigen om ursäkt.

-Det är ok för mig att du avbokar, men inte att du gör det med en beslutsamhet. jag vill att du frågar mig om det är ok, jag vill ha en dialog. Jag vill också få säga min mening! Jag vill inte att DU bestämmer när vi ska träffas - jag vill att VI gör det! Det handlar inte om avbokningen i sig utan HUR du gör det!

-Det förstår jag. Jag respekterar det du säger, jag borde sagt det på ett annat sätt. Min vilja var bara att kunna lämna in uppgiften imorgon så jag slapp sitta med det sista nästa helg och stjäla en massa tid från oss då. Jag måste ta de här högskolepoängen.

 

( Mr T håller på att samla ihop högskolepoäng för att kunna få en annan titel.

Volvo och saab varslar i Göteborg, hans filial i Göteborg varslar  och eftersom Mr T är konsult så ligger han lite risigt till. )

 

-Sedan tycker jag mer och mer om dig. Du går från klarhet till klarhet. Att inte prata i raseri utan vänta tills man lugnar sig är hedervärt! Då säger man inte saker man ångrar.

 

Fan, jag gillar verkligen Mr T - man kan tom gräla med honom!

Jag kan säga min mening - och han förstår och accepterar!

 

Sen pratade vi om nästa helg.

På fredag ska Mr T komma och hämta mig i sin bil på mitt jobb och sedan ska vi åka till Halmstad och bo på hotell hela helgen! *suckar njutningsfullt* ( btw - han bjuder! )

 

 

 

 

När min pappa träffade sin nuvarande fru avbokade han sina helger med mig för att spendera tiden med henne. Min mamma har berättat att jag brukade sitta under köksbordet och gråta de helgerna.

Jag minns inte det själv men naturligtvis lagrades det i mitt undermedvetna.

När jag sedan, återigen, träffade min pappa och hans fru och hennes barn så har  jag ett starkt minne av att vi är  i skogen. Pappa och jag går och håller varandra i handen då hon kommer springandes och ropar min pappas namn. Då släpper min pappa min hand och tar hennes istället.

 

Min ex-make brukade åka till sin syster på kvällarna eftersom jag var så tråkig som gick och la mig för att jag jobbade. När jag kom hem efter jobbet var han inte hemma. Hans syster bjöd honom på tågbiljetten eftersom vi inte hade så mycket pengar då jag försörjde oss båda. Så åt han middag där, medans jag satt hemma själv och bokstavligen svalt. Lade alltid mig ensam och hörde aldrig då han kom hem. När jag gick upp låg han kvar och sov.

 

Jag har gjort ett medvetet val att inte dejta män med barn eftersom jag anser att jag förtjänar att komma i första hand - någon gång i livet, för någon.

 

När jag en gång ( kan jag ha varit 9 kanske? ) berättade för min pappa hur jag kände, att jag kände det som om han inte brydde sig om mig svarade han att jag var svartsjuk och alltid hade varit det.

Det har han slängt i mitt ansikte många gånger sedan dess, även i vuxen ålder - oavsett vad vi grälat om.

 

Min ex-make hotade alltid att lämna mig så fort jag uttryckte minsta lilla missnöje oavsett orsak.

Han kväste alla känslor av mitt egenvärde och lät mig förstå att jag inte var någonting värd, lika lite som mina känslor och tankar var det.

 

Det är otroligt viktigt för mig att kunna säga vad jag känner och tycker.

Att mina känslor och tankar släpps fram och tas emot.

Ingen behöver hålla med mig och jag räknar aldrig med att någon förstår - men NU är det så att de måste accepteras eftersom de är delar utav den jag är som person.

Det är min tur nu. 

 

Jag är en helhet för första gången i mitt liv.

Hela jag måste få plats och accepteras.

 

 

Att jag förlåtit både min pappa, min ex-make och tom mig själv innebär tyvärr inte att alla mina sår har läkts.

De har snarare tvärtom kommit upp till ytan igen.

Tyvärr.

 

 

 

När jag var hos Mr T i onsdagskväll tittade han på mig och sa:

-Det här är så rätt! Du blir bara vackrare och vackrare för varje gång jag träffar dig! 

 

Och dessutom går Mr Toch jag omkring med en varsin grön månsten i våra byxfickor -  för att jag bett honom om det.

Han vet inte att en grön månsten betyder:

"Stenen öppnar upp för den universiella kärleken.

Det handlar om att leva i kärlek.

Vara i kärlek.

Handla i kärlek.

Och att bara finnas i kärlek." 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid jul hade jag tänkt vara ledig från 22:a till den 7:e.

För första året någonsin vill alla på min arbetsplats vara lediga över hela julen ( ett tydligt bevis på att vi är stressade ) så någon gång kommer man ju få jobba vare sig man vill eller inte.

Runt nyår för mig då eftersom jag ju ständigt måste åka till min mamma över julen.

 

Mamma sa för någon vecka sen:

-Det blir ju aldrig färdigt här, det ser hemskt ut! Du får inte ta med dig någon över jul!

 

Jag hade inte en tanke på att bjuda med Mr T.

 

Men i onsdags sa han:

-Ska du åka upp över jul?

-Ja.

-Är du säker på det?

-Ja.

Men om jag kommer med ett annat erbjudande då? Är du fortfarande säker?

-Ja.

 

 

Idag sa jag till min kära moder:

-Om jag inte får vara ledig som jag tänkt vet jag inte om jag stannar en hel vecka.

-Tänk på att morfar är dålig.

 

Fy Fan!

Varför gör hon alltid så där?!

Varje år slänger hon dåligt samvete över mig, vare sig det gäller jul eller semester.

"Tänk på..." -

Mormor kanske inte alltid kommer att finnas kvar.

Mormor och morfar är gamla nu.

Jag har Cancer.

Jag har Kol.

 

Jag fattar det inte.

Är det inte roligare om jag kommer för att jag vill än för att jag kommer för att hon har gett mig dåligt samvete?!

 

Redan nu vet jag att jag kommer få skit för att jag stannar för kort tid.

 

Varför varför varför händer detta jämt?!

 

Och varför förstår dessa korta samtal mina dagar?!

Varför tillåter jag det?!

 

När jag gick ifrån meditationen i torsdags var jag så ofantligt lycklig.

Det är detta meditationerna gör med mig och därför jag älskar det så.

Jag är så otroligt tillitsfull!

Jag har full tilltro till vad jag upplever och får till mig.

 

Har jobbat mycket med min tillit de sista veckorna.

I torsdags frågade min bror mig:

-Litar du på mig?

-Absolut, svarade jag. Utan tvekan, restriktioner eller något. Jag har full tilltro!

-Jamen dåså, sa han. Det borde du kunna applicera på människor också, eftersom ju jag bara finns i ditt egna huvud, sa han skrattandes och blinkade med ena ögat.

 

Jag vet ju att min verklighet i en del andras ögon ses som "galenskap".

Men om jag kan tro på det, varför kan jag inte tro på mina medmänniskor?

 

Så jag skickade ett väldigt kärleksfullt sms till Mr T - fast jag lovat mig själv att inte visa vad jag känner innan han gör det.

När han inte svarade förräns på fredag morgon hade jag redan tappat min tillit...

Så träffades vi inte den här helgen heller.

Ett kort telefonsamtal på lördagen och ett sms på söndagen.

 

Så när jag vaknade med enorma menssmärtor på måndagen och fick ett förlåt för i helgen, jag är så stressad - sms då var jag bara några sekunder från att trycka iväg ett : Skit på dig!

Min tillit är som ni märker väldigt svag...

Särskilt när hormonerna spökar för fullt.

 

Men så ringde han igårkväll och sa att han skulle till Göteborg idag, kunde vi kanske träffas?

 

Så idag utmanade jag mig själv och tänkte, det må bära eller brista.

Kan jag lita på min bror så kan jag lita på Mr T.

 

Och när han kom gåendes emot mig och jag såg in i hans ögon då bara visste jag.

Han är mannen jag vill ha.

 

Sen då vi satt på ett cafe och han plötsligt tittade på mig och sa:

-Vad vacker du är! och strök mig över håret.

DEN sekunden var den som man kan se i romantiska filmer.

Vad han än hade frågat i den sekunden - så hade jag sagt ja.

 

Jag inte bara litar på mina känslor för honom.

Idag litar jag faktiskt på hans känslor för mig.

 

Han tycker faktiskt att jag är underbar och vacker.

 

Detta är ju helt otroligt!

Jag är så underbart, extremt lycklig!