Som att manövrera ett tåg i full fart, som rusar fram, för att i nästa sekund bli stoppat, det skriker och skär i bromsarna som plågsamt ligger an mot metall, passagerarna kan symbolisera minnen och erfarenhter, de måste ut, bort, kastas, för detta tåg ska vidare, rent, utan ballast.

men

först ska det backa, skaka av sig det värsta, och ta ny sats.

Det är just nu det skapas ett mellanrum

och här kan det skapas

så kreativitet kan nyttjas till max nu

det finns dörrar att öppna men även dörrar att stänga.

kvalitet på handling i detta nu är avgörande.

Min vilja bestämmer om det ska fungera eller ej.

Jag har ett mål.

Jag vill och har en önskan.

Det var närmre än vad jag trodde.

Ibland får jag lust att bura in mig själv. På lagom avstånd från allt som kan göra det möjligt att någonsin öppna igen.

Vad leder mig då till dessa tankar?


HÄSTJÄVLAR.


Ja.  I sanningens namn gillar jag dom inte alls.

Förrädiska kryp som inte gör annat än att manipulera en.

Ja..jag förstår att jag behöver börja från början.

Hästbeståndet är obefintligt sånär som på en svart elak sur gammal valack. Jag älskar honom med hela mitt liv.

Han gillar mig. I alla fall när han får en morot då och då.

Vi har ett perfekt förhållande. Stå still eller få en smäll. Säger han till mig. Stå still så jag kan smälla till dig. Säger jag till honom. Och på den vägen är det.

Fler hästar är inte att tala om. Ja förutom en halvt bortglömd borttrollad åring som går o skräpar på landet.

Anyway. Jag ska komma till punkt.

Söndagens lektioner var precis lika fina och bra som vanligt, jag dirigerar och eleverna gör, perfekt samarbete som gör mig glad.

Tills en av hästarna strulade och sa..meeehhnn...min matte fattar inte.

Då...pling...hände det något mkt mkt mkt konstigt i mig...Jag fick lust att sitta upp.

Jo Ni läste rätt.

JAG ville sätta mig på kraken.

Och så gjorde jag. och det värsta var.


JAG GILLADE DET OCH DET GCK SÅ JÄVLA BRA!

Gunilla undrade om hon skulle hämta TV, Ägaren undrade om hon kunde få tillbaka sin häst.

JA bara log.


Nåja, eländet tog inte slut där.

Lätt irriterad över att jag hade gillat det hopapde jag av och anade redan efter en millisekund att jag inte skulle kunna gå idag.

Eftermiddagens sista pass var två systrar och jordens sötaste ponny, Systrarna brukar sköta sin ridning perfekt så jag brukar inte behöva lägga mig i så värst...tills den där känslan kom smygande igen!!!

JAG VILLE SITTA PÅ PONNYN.

Och så gjorde jag. Jag kom inte på mig själv förrän jag väl satt där o då var det ju försent! Då kunde jag lika väl se till o göra något vettigt.

Det värsta var, att jag gillade det IGEN.

Igår red jag alltså 2 gånger. och jag var inte rädd, tyckte inte det var läskigt, ville inte slänga mig av i farten och hade inte ens en tanke på en plan B.

Ok.

Det här är inte jag.

ELLER

Är det inte precis det, det är?

JAG älskar ju egentligen att sitta där på hästryggen och jobba, det ligger i mina musklers minne så djupt begravet att jag ALDRIG trodde det skulle titta fram igen!

MANIPULATIVA KRAKAR.

Och jag hade alldeles rätt.


jag kan fan inte gå idag

Helg igen.

Som ett forsande vatten, rinner dagarna bort, vad fyller vi dem med? Nyttjar vi våra resurser och tömmer livet på upplevelser maximalt varje dag eller låter vi passivt livet rinna genom våra fingrar?

Igår gick jag en lång runda på stan, studerade människor och kände av atmosfären...jag måste nog säga att folk TROR att de lever sina liv till max men att liv, livet, det rinner nog mest iväg för de flesta...och varför tror jag så?

Jo, om jag tittar på vad som är av vikt, så ser jag att (Om jag nu får vara tjatig och det får jag för det är min blogg) YTAN är det viktigaste och att SYNAS är det viktigaste och att HÖRAS är det viktigaste.....

STÖPTA i någon gemensam form grupperas människorna och accepterar, absorberar, applicerar...denna stil på sitt eget yttre UTAN att förankra det i sitt verkliga jag för gjorde människan det, skulle de bli ännu mer vilsna.

Hur många ställer sig egentligen framför spegeln och frågar sig..Vem är jag?

ALLA säger du nu...

FÅ

Säger jag då..


För hur många vet egentligen vem JAG är?

Och hur många VILL VETA vem JAG är?

Nej, det är mkt lättare att glida runt, smälta in och PASSA in i gruppen som man rör sig i, än att gräva ner sig I SITT INRE och ta reda på vem man är än att mot sitt eget jag respektlöst bara acceptera det JAG som man VILL vara för att ...VARA.


Att utveckla sig..är det invecklat? Att söka, är det att gå vilse?

 Att öppna upp sig för möjligheten att det finns en personlighet som speglar mitt äkta jag, är det detsamma som att mogna, leva och bli vuxen?

Jag tror så...

Att mogna, leva, ta till sig av livet och i lagom takt bli vuxen...

Så fritt översatt....ju mer man hittar sitt eget jag, ju vuxnare är man...

Men

En annan aspekt av det hela...

Om man aldrig får reda på hur det egentligen är.

Ej växer upp i en sanning att det finns något under ytan, om barnet av denna värld lever i sanningen som säger att datorer, tv, fart, socker, fett, sex och att synas är de beståndsdelar som gör dig lycklig,istället för att  att JAGET är den del av dig som beskriver, inte bara här och nu utan sen och då, vem du är och med hela din historia laddad kan exakt visa vilka kvaliteter du bär med dig och vad du än vill hämta så finns det där, förmågor, minnen, struktur, rörelsemönster, intressen, kunskap, ja allt det, precis allt det som vi egentligen jagar på UTSIDAN!

Har föräldrarna något ansvar i detta?

Såklart, det tror jag alla håller med om, vi vill forma våra barn så att de blir...

STOPP!


Eller hur är det så!


VI VILL FORMA...

Varför inte, låta barnet formas utifrån sin insida?

Varför inte som förälder lära sig att lyssna, se och låta barnet ta del av sig själv och sitt JAG innan SAMHÄLLET tar över?

Och formar våra barn till de stereotyper som samhället tror sig ha som mest nytta av....

För att det kostar

Ork, tid och energi...

Och det är MKT MKT lättare att lämna barnet på dagis och säga, NI HAR ANSVAR för mitt barns uppfostran NU.

Och sedemera i skolan...NI har ANSVAR för mitt barns utbildning NU.


OK?


Vem lär barnet att lyssna inåt en stund om dagen eller vid varje vägskäl där nya beslut ska tas? För att hitta svaren i sig själv och på så vis lära sig ta beslut som är fast förankrade i den lilla individens egentliga jag...

ALLA barn, alla tonåringar, alla vuxna, har ett eget jag, men vi missar någonstans på vägen, i detta ytliga flaxande så kallade liv, att stanna upp, titta inåt och greppa tag om, lära känna, tycka om och umgås med, den där  på insidan, som vi kan ställa alla frågor till som kommer att svara på allt, vägleda rätt och samla in all information till ett senare tillfälle, den som är JAGET i varenda en av oss.

Stanna upp och fråga dig själv..

Vad har mitt JAG att säga idag?

Hur kan jag visa mitt barn att sanningen är på hennes insida och inte i Tv:n?

Kommunicera, visa, tala, prata, berätta, öva och använd visdomen som är...INTE BARA gratis UTAN ALLTID TILLGÄNGLIG...

Men såklart

I grupperna

i gänget

på jobbet

I familjen

I släkten

Vill man ha någon form av status

och det tar TID att bli vuxen..

Kanske hela ens LIV...

Och då..

är det ju lättare..

att acceptera den roll..av MIG som passar in just här och nu..

Att bli flexibel mellan roller för att passa in överallt

Istället för att växa i sitt jag som sannerligen

kommer att göra dig till en person

som inte bara blir ifrågasatt, avskydd periodvis, uthängd, bränd på bål, jagad, bespottad etc....

För att du står för den du är och det du vill och det du känner

Och för att du UTIFRÅN det utvecklar allt som är förankrat i ditt JAG för att det helt enkelt inte finns någon annan väg att gå.


Så..ja..allt detta kom över mig...på en liten promenad som kanske i sig var ganska lång..

Detta är vad jag tänker på när jag ser människan av idag, jäkta runt i stan, alla lika maskerade, kamouflerade, med ett leende som enbart speglar stress, avsky, hat, ilska och sorg.....

Så min fråga idag är..


VAR är alla människor?

Hur är ni som människor?

Handlar ni instinktivt?

Enligt uppgift är man än mer instinktivt om man inte haft en trygg uppväxt. Ganska logiskt ju. Förvisso.

Vad innebär då det i det vuxna livet?

Att man blir mer impulsiv?

At man hej o hå hitar på saker utan at tänka sig för ibland?

Eller vad betyder det?

Att man handlar på yttersta gränsen och agerar likaledes samt ligger på yttersta gränsen i sitt mående (Glad, ledsen, arg) alltid?

Hur hanterar man detta?

Är just du en instinktiv person?

Hur var din uppväxt?

Bränner man lättare ut sig?

Agerar man oftasre som om man var i en nödsituation?

Tänker man efter mer sällan?

Eller känner man in  allt så mycket mer än sina medmänniskor?

Ju mer instinktiv man är desto mer kontakt har man med sin egen kropp, desto mer känner man (Smärta, oro, obalanser)

Är dessa människor mer predisponerade för alternativ hälsovård?

Varför i så fall?

Varför just alternativ?

Om man har nära till gnället, är man instinktiv då? Kan det vara en miljöfaktor? kan det vara ett socialt arv?

Har man generellt svårare att anpassa sig i det dagliga livet? Till olika former och normer och sammanhang?



Är DU en instinktiv person och HUR yttrar det sig i så fall?

"Du ska inte tro det blir sommar"

Många visor som vi växte upp med, har satt sina små melodispår i huvudet. de sitter.

Några betyder mer, andra glömmer man efter hand.

Idas smmarvisa är nog, kanskeen av de som betyder mest?

Brunbrända ben, skrubbsår, blåmärken, sommarbarn helt enkelt!

"Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart"

Betyder så mkt mer än bara de orden.

Den frasen är levande, innehållsrik och så in i helvetes sann.

Livet.

SKAPAR VI SJÄLVA.

Livet.

Säger vi ja eller nej till.

När vi inte tror det ska bli sommar, när vi tränger in oss själva i hörn där vi bara ser vinter, tja, då blir det banne mig ingen sommar i heller.

VI måste plantera de där blommorna!!!

VI MÅSTE VÅRDA FÖR ATT KUNNA SKÖRDA!

OCH

Vi måste vilja. LEVA

Våga leva!

Om man håller på att skylla på andra i hela sitt liv så vårdar man ej. Då tränger man sig längre och längre in i sitt destruktiva hörn tills det enda som kan rädda en är en hjälpande hand utifrån, uppmärksamet utifrån

MEN NEJ SÅ ÄR DET INTE UTE I VERKLIGA LIVET

Var och en måste ta hand om SIG SJÄLVA först och främst.

Mår man inte själv bra kan man inte göra så att andra mår bra.

Älskar man inte sig själv kan man inte älska någon annan.

Känner man inte trygghet i sig själv kan man aldrig bli trygg med någon annan.

När Ida sjunger sin sommarvisa berättar hon inte bara om de oskyldiga barnens brunbrända ben

Hon berättar den stora sagan om LIVET som är så dyrbar...

Man måste tro

ALLT

Börjar med att man tänker så, att man tror, därefter kommer handlingen.

Säger man NEJ TILL LIVET, Skyller på andra, så planteras inga tankar och då blir det inget LIV i heller!

Barnen, alla barn, borde växa upp med rättigheten att få vara trygga, men nej så är det inte, då vi har föräldrar som säger NEJ TILL LIV och så fortsätter det, generation efter generation

UTAN ATT EN JÄVEL LÄR SIG ETT DUGG OM LIVET

Ändå så står vi där, skenhliga och sjunger med i kören varenda jävla skolavslutning

"Du ska inte tro det blir sommar"


Fy fan.

Perspektiven förändras

Det finns stort och det finns smått

Viktigt och ganska oviktigt

Ett ord kan vara så mycket

En gest likaså

En kram med värme kan betyda allt

Att få beröm ger värme, skapar trygghet

Det finaste jag kan få

Är just beröm

för den jag är, det jag gör och det jag kan.

Då växer jag

och blir stolt

när någon vattnar min själ.




Vem har du berömt idag?

För mig är kärleken sann.

Den döljer ej.

Den visar bara.

Den finns här alltid.

För den som vill ta för sig.

Då Kärleken ej kan gömma något.

Bara vara ärlig och sann

Kan jag ej heller tro annat

Än att sanningen alltid är den rätta.

Och kärleken ska visa vägen

Genom det orätta och det osanna

Så jag håller fast

Tyst och stilla vid min tro

Om det är meningen så

Så hamnar jag där till slut

Vid mina drömmars mål

Av rättvist seende och sägande

Att alla och envar

Har sig själv att döma

I orden de använder

Orden de ger och sprider

För att låta andra växa

Men först och främst

Se om sitt eget hus

Sin egen boning där själen finns

Där själen behöver ro för att fylla ut

Skalet som är bilden av mitt jag

För att jag ska trivas och må bra

Behövs det så och så för alla

Som vill leva i Harmoni

Med varandra.

Tro på dig! tro på oss, använd endast ord du själv vill höra.

Använd endast ord du själv vill få.

En allmän fråga, som också kan bli mycket djup. Vad eller vem tror du på?


Och såklart, måste man tro?


Jag undrar..kan man ens leva utan ha någon form av tro? Kan man överleva då?


Jag tror. annars hade jag inte fungerat. Och jag har en stark, uthållig och klar tro. Oftast.

Av de delar som är jag, min själ min kropp och mitt sinne så är det i sinnet jag har min tro, att alla har en del av Universums kraft, att vi alla är syster eller broder, små fragment av det stora hela, som får individuella egenskaper som i sin tur speglar både själ och kropp, vem jag är.

Här är min tro, att jag finns, att jag existerar, att jag är.

I den tron finns utrymme att tvivla ibland, när mitt jag splittras av hårda ord eller ensamhet, negativitet eller destruktva handlingar, men vägen tillbaka finns där alltid.

Tilbaka till tron på Mig och Mitt jag och mitt Varande.


Ju mer kärlek jag upplever till mig själv desto mindre blir utrymmet för tvivel, men jag finns, därför är jag ju och bara det i sig torde vara fantastiskt att förstå, dock kvarstår utrymmet, att kunna känna sig liten, fel eller dum.

Min tro är inte total, den kan inte bli hel och den kan aldrig nå fram utan byggstenen kärlek.

Försvagas kan den. sakta och smärtsamt ibland, men växer igen när jag vet att jag har allt som krävs på min egen insida för att må bra.

Det är när jag tillåter andra att klanka på mig som jag åter igen blir liten i min tro, för genom att låta andra klanka ner på mig gör jag inget mindre eller mer än att klanka på mig själv, så egentligen, får jag stå mitt eget kast, i alla hårda ord som spridits i mitt liv, om jag trodde på dessa..

Om jag fortfarande tror på ord som sårar och gör ont..

Då får jag också stå mitt kast att vara liten som jag, må dåligt i mitt jag och inte kunna finna ro med den jag är och blev.

Men

jag tror.

Mer och mer.

På MIG.




Vem eller vad tror du på?

Är du en god lyssnare?

Eller är du en god talare?

Kan man vara både och?

Och

Vad sker om man inte kan lyssna?

.....


Kan du sätta ditt jag åt sidan och lyssna? Vara passiv, bereda ett tomt område för den du lyssnar på och helt ägna dig åt den personen ett tag?

Eller

Lägger du alljämt in personliga funderingar OCH värderingar under samtalets gång?

Vänder du orden till dig själv och mäter/jämför/analyserar under samtalets gång?

Det är en konst i sig att lyssna.

Att vara helt passiv, tom, helt öppen för talarens ord, att utan värderingar släppa in information och under tiden helt enkelt hålla tyst! Vara tyst!

Att avbryta talaren är detsamma som att nedvärdera och underminera talarens identitet och jag. Detta medför i sig att du själv som sk. lyssnare inte värdesätter situationen "samtal" och i sig, inte värdesätter dig själv som lyssnare.

En konversation sprungen ur ett samtal där den ena eller båda inte lyssnar kan lika bra vara, det är endast slösera med värdefull tid.

Fundera lite!

Hur värdesätter du den du talar med? Är det av vikt att lyssna och förstå den information som ges?

Eller

Är det viktiga din egen röst, åsikt och sanning?

Lär man sig av livet om man inte lyssnar?

Och om man inte lyssnar på en person, lyssnar man då på fler?

Eller

I ännu större perspektiv...


Lyssnar du då ens på dig själv?


Dagens övning:


Stanna upp och LYSSNA, var passiv och SLÄPP IN för att FÖRSTÅ information.

Som liten hästtjej har man ju sina drömmar, och jag var inget undantag.

I mina drömmar fanns en gul hingst och en svart hingst samt ett gult avelssto, dessa var jag så starkt övertygade om att de skulle finnas i mitt liv, så ja, jag hade blivit mycket förvånad om det inte hade blivit så.

I utkanten av tankarna fanns också ett brunt sto att rida på och ett fuxfärgat sto till barnen.

Är det inte konstigt-eller kanske inte- Hur det då kan bli.

Den gula hingsten är någon vi alla känner till, ingen har väl undgått att faschineras av jordens vackraste häst...Kung Midas...

Han bor nu med mina goda vänner och har spenderat ett par år i Österrike, men är nu på väg tillbaka till Sverige, Lycka!

Det gula stoet, Fantastica, är symbolen för så mycket, kärlek, möten, socialt umgänge, vänskap, litenhet, storhet....Hon är helt enketl Fantastisk! Therese, jag avundas dig med glädje för att du ska få utforska denna damens innersta, hon är av guld gjord!

Trollfuxa kom, fanns, åkte, det gör fortfarande för ont för att tala om henne.

Som den där drömmen man har som barn då, den där sagan som spelas upp i ditt huvud och skapar scenarion som om, om du har tur, även utspelar sig på utsidan, ja så var det med Promme.

Den svarta hingsten, allas dröm, och den drömmen blev sann.

Jag var i chock en längre tid efter beskedet att han skulle komma till Sverige, han skulle få leva sitt liv här!

Många avundsjuka bittra tungor talade, varför just han, varför just hon?

Jag var bara i ett lyckorus, då jag från första sekund när jag la mina ögon på honom för flera år sedan föll pladask, i hjärtat var han min direkt.

Nu efter några år kan jag äntligen se det, hans ro i ögonen, hans vilja att leva och hans totala avsaknad av stress idag gör honom till den drömhäst som jag faktiskt alltid drömt om.

Han är rolig, jo, han har humor, han är snäll som en bebis och busig som en jobbig som en trulig tonåring, men hjärtat har han alltid med sig och idag, med sitt lugn kan han verkligen visa sitt rätta jag. Han har verkligen landat.

Att svarta hingsten med sin karaktär som gick till världshistorien idag är en sävlig valack, det gör inte saken sämre för mig, för oss, då jag i mitt liv gärna umgås med sävliga hästar med lugn och harmoni.

Jag tror ingen skulle känna igen honom och jag tror att ingen trodde, att han kunde må så bra i sig själv som han gör, denna individ som ofta varit så missförstådd.

Det roliga är, om man nu kan säga så, är att det var han som blev kvar till slut, han som steg upp på och behöll tronen, tänk, jag tror han visste det så väl från början. Hans plats var helt enkelt självskriven.

Drama, det är en dramatisk herre, även som sävlig valack behöver han sin kontinuerliga uppmärksamhet. Får han inte det ser han till att få det. Alla som känner honom vet precis vad jag menar, häst eller vad? Ja kanske inte helt, där bakom den långa pannluggen döljer sig ett djup jag tror att ingen kan förstå.

Om man ser livet och saker, situationer i livet från det perspektiv att allt redan är planerat och att djuren har full koll på vad som sker, ja då undrar jag över den här finurliga herres intentioner, om hans livsplan, vad nästa steg är..

Han är en läromästare av en klass jag inte kan beskriva, gör du fel med honom...märker du det om man säger så *skratta*

En annan sak, och den egentliga tanken med mina ord idag, är djup och eftertänksamt.

Vi gör en övning på några kurser där deltagarna får beskriva sitt älsklingsdjur eller det djur som står närmst rent socialt, med tre ord.

Om jag ska beskriva Promme med tre ord blir det: Stark, modig och ensam.

Övningen i sig är ganska enkel men strukturen och meningen är väldigt genomträngande.

När du beskriver ditt djur med de tre första orden som poppar upp i ditt huvud så beskriver du också DIG SJÄLV i allra högsta grad.

Poff. Som en stjärnsmäll.

Stark, modig och ensam.

Och helt plötsligt vände hela texten till att handla om något helt annat. Nämligen den djupa kontakten mellan djur och människor, samt den yttre och inre speglingen som alltid är så högaktuell i de umgängen vi har.

Dessa förmågor, kvaliteter eller tillstånd dessa tre ord representerar är också de förmågor, kvaliteter och tillstånd som du smittar av dig av till din nästa, och till de du möter.

I våra sociala umgängen är det en ren miljöfaktor, vi härmar varandra och tar del av varandras göranden och kännanden.


Så, dagens fråga...


Om du skulle beskriva ditt närmsta djur med tre ord, vilka skulle det bli?

Vad döljer sig under ytan av vrede?

Smärta.

Om vi försöker putta bort allt sådant som gör ont hamnar vi på den berömda ytan.....och visar inte mindre än...

VREDE

Vrede är ventilen för allt som ligger och kokar under ytan.

Det är när man upptäcker detta och kliver in, undertill, för att börja förstå vad som orsakar vrede och känslostormar, som vi också kan slippa att känna ilska och vrede.

Där under, där allt är samlat, måste det pysa över när det blivit för mycket. När måttet är rågat som man kan säga.

Att lära sig att skapa ventiler i det dagliga livet för att slippa koka över är en hel livsuppgift i sig, men något stort att jobba med, för varje gång vi tvättar bort en potentiell trigger för vrede bereder vi också plats för ljuset i vårt liv, vi skapar yta för att släppa in sådant som vi verkligen mår bra av, positivt liv helt enkelt.

I situationer är det enklare, att strukturera om och förhålla sig annorlunda än vanligt i en situation kan ses som en övning, men att strukturera om människor i sin omgivning är att leka med liv, att putta bort sina närmaste är att be om mer sorg.

Att lösa problematik som uppstått är generellt det vi undviker då vi i det momentet måste se problemet i vitögat och TA TAG I DET....

Men

Och därför är det lättare att bara avlägsna personen som orsakar, i mitt tycke, smärta.

Det i sig skapar bara ännu mer sorg, smärta och vrede, då man släppt någon och något utan att förstå.

Det i sig skapar bara en djupare labyrint att ta sig igenom i det vi kallar liv.

Att förstå är att släppa och gå vidare, att förstå någon annan är ett heligt tillstånd, för då man förstår kan man också förlåta...och förlåtandet är det bästa tvättmedel att nyttja i vår strävan att städa vår insida.

Kan du förstå dina närmaste göranden och kännanden?

Vill du ens sätta dig in i deras känslor? Vill du det, eller bara släpper du, sanerar YTAN och går vidare, med ännu mer sorg, ännu mer skräp, ÄNNU mer VREDE än du orkar bära?

Vilken som är den lättaste vägen är enkelt att beskriva, fråga dig själv...vill du ha ljus eller mörker i ditt liv?

Ljus..

Tvåtta då, inse då att genom förståelse får du också en djup kontakt med dina egna känslor som i sin tur hjälper till att balansera ditt jag och det du tror på...

Bli av med vrede, känslostormar, ilska och dåliga livsmönster, ligg inte nära ytan och koka, sök dig mot mitten av din kärna och känn efter, blunda några sekunder och fråga dig själv, vem och vad är viktigast i mitt liv?

Just det.


Och handla därefter...


Att stöta bort någon är INTE att förstå...

Att inte vilja förstå någon är inte att släppa

Att bara gå vidare utan att göra klart, LYSSNA och ta in, förstå och förlåta...

GÖR

Att den cirkeln  negativa livsmönster du hamnat i bara kommer att snurra fortare och fortare tills du glider av den i bara farten och slår dig så illa...den dag du upptäcker, att valet du gjorde var fel, du gick när du skulle stannat, du svek när du skulle förstått, du lämnade när du skulle kramat, du dödade när du skulle gett LIV.



Vrede...är en ventil som är högeffektiv...i den sekund du bränner av den energin...

I nästa sekund har du eldat upp alla dina tillgångar...av värde och kvalitet...

Om igen.


Utan ATT HA LÄRT DIG ETT SKIT på livets väg som du bara blundar för......för det är den enkla vägen.




Dagens fråga är ingen fråga.

Dagens fråga är en tanke.


Vad vill du förstå?

Var som en blomma...fick jag höra

Och det låter väl fint

Men

När kronbladen rycks

ett efter ett

"Älskar, Älskar Inte"

Vem vill vara en blomma då?

Vad är hälsa?

Hälsa är ingenting.

ELLER

Något som bara ÄR.

Varken mer eller mindre.

En nollfaktor!

Hur är din hälsa?

För mycket plus eller för mycket minus?

En tydlig och generell uppfattning är ju att HÄLSA i sig ska vara +.

felfelfelfel som Brasse skulle sagt.

Hälsa är. inget annat. Än Balans av allt och inget, svart o vitt, yin och yang.

Så.

Vad behöver du lägga till eller dra ifrån?

Och så frågar man sig igen.

VAD ÄR egentligen livet?

VAD VILL vi egentligen uppnå på vår färd?

VAD SKA vi egentligen ha med oss när vi går över?

VAD BÖR man ha gjort innan dess?

Känner ni det så?

Finns det saker för er att göra innan ni dör?

Vissa har ju till och med en lista som måste bockas av. Vilken stress. Hua. Kan man inte bara leva?

Jag har ingen sådan lista.

Det jag däremot har är önskemål. Det kan man väl få ha.

Och en strävan.

Dessa går inte alltid hand i hand.

Att sträva och prova är en sak, att ha bestämt sig samt att UTFÖRA, det är en annan.

En önskan jag har är sanning.

Sanningen kommer alltid fram, ja tjata vidare, jag vet. Men så är det!

Min morgonstund idag är DJUP. Omfattande och SERIÖS.

Jag har tagit beslut idag som kommer att eka i årtionden.

Så får det bli.

Att möta sina känslor är det bästa man kan göra, för det är endast då man får reda på vad man vill.


Och jag vet. Vad jag vill.





Vet Ni vad Ni vill?

För att gå vidare behöver man veta var man kom ifrån

För att veta riktningen behövs egentligen ingen särskild kompass

För att ta nästa steg

MEN

Om man nu ska ta ett sådant steg

Behöver man vara

HÄR

I nuet.

Utan att veta var man är just nu, här i denna stund kan man aldrig ta nästa steg i en rikting.

Stormens öga

Mitt i

VET NI

Det är där

Precis där det är som lugnast

Så medan folk slösar sin energi

Betraktar jag lugnt

alla ord som korsar härs och tvärs

Alla meningar i tron om hur något är eller har varit

och en annan sak

Väljer man sina vänner?

Japp

Lika mycket som man väljer sina ovänner

Vilket innebär

att mitt i stormens öga

Är det precis lika lugnt som alltid annars

För vänner, det har jag, hur mycket det än stör

så existerar lojalitet även HÄR

Och ja, man väljer sina ovänner

Även om det låter konstigt så är det så, och det är så otroligt skönt att kunna säga

Jag har inga!

Varför välja att ha ovänner? Varför välja att tycka illa om någon? Varför välja att ha förutfattade meningar om någon?

NEJ


Det ger mig ingen som helst livskvalitet!


Att döma någon utan att ha FAKTA är ungefär detsamma


Därför lutar jag mig tillbaka

Och är öppet ärlig

Vänlig

Mig själv


som GÄRNA svarar på frågor

Men inte deltager i någon cirkus

Som jag inte själv valt att starta.


Jag kan kommunicera, jag kan prata



Men har NÅGON kontaktat mig?


mailat, ringt, undrat...


?



Nej.



Så HÄR


Precis här


Fortsätter jag att vara JAG.


Medan folk slösar vidare på sina energiresurser


passar jag på att göra något kreativt.


VAD kommer att synas snart.



Trevlig kväll alla!

Jag funderar över fenomenet mellanrum. För visst är det så, en gåta, något att undra över, vad är det? Är det ens i sin existens värdefullt?

Om vi jämför med ridningens Övergång, mellanrummet mellan två gångarter tex: Skritt och trav, så vet vi direkt värdet av dess kvalitet, utan perfektionism här bli det inga kvalitativa delmoment.

Så

Vad är då värdet av detta tomrum, mellanrum, en bro mellan två aktiviteter?

Om vi sätter det som en faktor i vårt dagliga liv, hur kan vi då nyttja dess information som ett redskap i vårt lärande?

Att värdesätta mellanrum, ÖVERGÅNGAR mellan olika faser, att ge dessa kvalitet är precis lika viktigt som huvudhändelsen i sig!

Mellan två gångarter ska man i ridning ha lärt sig tt välja rätt ben av hästens 4 olika att ta med sig först in och sist ut in och ut i olika rörlesemönster, samtidigt som det ska råda balans, harmoni och lätthet, flexibilitet.

Ridning är en fantastisk konst, så och att leva.

Vi har MYCKET att lära oss av att värdesätta övergångar, faser mellan två situationer, delar, bitar av vårt liv, och det är upp till oss att göra dessa övergångar så smidiga som möjligt och, och och, att gå med rätt ben in och rätt ben ut, för att åsamka så lite avbrott och skada,förslitningar som möjligt.

Tar ni hand om mellanrummen?

När mellanrummen tar över ens liv då?

När mellanrummen spelar högst i ligan, när mellanrummen kommer att vara de betydelsefulla delmomenten i ens liv, var gick det snett då?

Hur kommer man tillbaka till att leva sina huvudmål med faser endast mellan mellan varven där man byter om?

Och ännu värre, när mellanrummen totalt dominerar, när dessa tomrum i SIG har blivit huvudbitarna i ens liv, kan man ens vända tillbaka det?

En övergång är och förblir alltid en övergång, att stanna i en sådan eller att ha fler övergångar än huvudmål är inte att leva, det är att sakta slita ut sg i svidande stress som förgör både kropp och själ, bryter ner en i atomer och låter HANDLINGSFÖRLAMAT dig att stanna i en icke önskvärd situation.

At stanna upp, och tänka till, att ändra om sitt liv till det bättre, det är övergångar av gagn, men att fastna i ett tomrum som förgör....

Nej, där vill jag inte vara.


LIV


Är det enda som gäller..

Och nästa steg...är verkligen fullt av...LIV.




Kärlek!

Jao...

Halvmånen växer, det var så att jag beskrev hur man faktiskt i framtiden kan ta ut barnet, stoppa det i en glasburk och sätta på en slang för att trycka in näring...jag är SÄKER på att man kan göra så om hundra år...så att man snabbt o lätt får tillbaka sin figur, sin hud, sitt hår och sina...nja..kanske inte former, snarare avsaknad av, men ändå..

Pust alltså...

Det finns inte plats!

När h*n vänder sig så sticker det antingen ut en rumpa eller en hand, ett huvud eller en fot, ja och inte vilka fötter som het, jag svär på att det ramlar ut en med strl 39 !!!

Och detta jävla kliande, graviditetsklådan är värre än någonsin, jag använder tubvis med ringblomscreme, tack gode GUD för den som uppfann det! Problemet är bara att allt blir GULT!

Så nu ser man dessutom ut som en halvkines!!!!

Det är mkt kropp...att hålla reda på, när man svänger så svänger jag först sen kommer min gravida kropp och alltid är det något i vägen, en stol, ett bord, en vägg...

Pust

Jag kan inte säga att jag mår särskilt dåligt, tvärtom, jag får nog tom. uppmärksamhet värt min vikt, och det säger ju inte lite, men ganska trött är jag på det redan, och då har ju inte ens sommaren kommit!!!

Att raka benen är en hel vetenskaplig historia, jag når ju för fan inte ens ner till fötterna! Hur gör man då?

Snyft...

Och bara tanken på att denna kropp ska iklädas en bikini så småningom ger mig inte bara frossa utan får mig hejdlöst att bryta ut i skratt, tänk er mig hoppa i en pool haha...tur att man inte badar.

Nej, nu får det snart vara fullmåne och dags, dags för en liten plutt att kisa mot första ljuset...

Jag längtar!

Och det där med att stoppa bebis i burk..det var alltså framtiden...dock inget skämt.

*smile*

Men jag hamnade där jag skulle...till slut.

Sovit gott har jag, lite oroligt i natt men i förrgår när jag damp i säng halv ett kom John Blund genast och drog ner rullgardinen.

Igår efter kursen (Som var helt underbart givande) så satt jag bara och slösurfade lite...tidig kväll, inga kvällsplaner, bara jag, min dator och en kamera som borde användas.

Hungern tog ut sin rätt och hotellet fick påhälsning av en udda, gnällig, petig vegetarian.

Tallriken som serverades var 100 gnger över förväntan och jag åt bokstavligen nästan ihjäl mig.

Njutningen varade dock lite länge så när klockan närmade sig 20.00 hade solen tyvärr redan ramlat neråt lite för långt för att det skulle bli några bilder...dock en skön kvällspromenad med Frösön i sikte.

Tillbaka på rummet kände jag tröttheten, den riktiga äkta förlamade tröttheten som bara griper tag i en och gör så knäna viker sig.

Det är då det är så skönt att kunna ringa och gnälla hos någon. Och det gjorde jag. två gånger till och med. Sen dröjde det inte länge innan sömnen infann sig och ett par olika drömmar tog plats och utspelade sig i ett virrvarr i mitt lilla huvud.

Vaknade sent gjorde jag...exakt när jag tog luren för att kolla klockan kom ett godmorgonsms.....bra timing kan man säga.

Idag är det lugnet själv...jag har precis käkat frukost och väntar nu på Chefen som ska guida oss till dagens Lunch..bestående av eko-mat på det godaste vis!

Ja det handlar mkt om mat...

Precis som det ska :-)

*

Morgonen kunde varit bättre, så är det ju alltid när jag inte är där ...

Långt nersjunken i skinnsoffan med kaffe i ena handen och en kelig kattsjäl i andra samt datorn i mitten, med flera timmar på mig att vakna och bara lugn...

Då är livet ganska ok.

Dagarna har varit ok, mer än ok, Kalmar och Öland är så vackert på våren, när vintern knappt lossat sitt grepp men våren kommer och säger, undan! Här kommer jag!

I dagarna ska jag göra en lång resa, inte bara Geografiskt. Även socialt och mentalt.

Jag har dyrbar last med mig på resan, någon mycket värdefull, några får jag säga till och med, och det är bara den ena jag tar med tillbaka.

Det blir bra, allt blir bra, det gäller bara att vänta tills allt faller på plats, allt måste få ha sin tid, som kugghjul som ska vänja sig, oljas och passas in i varandra, tiden har sin gång men det är inte alltid smidigt för det.

Att vänja sig.

Just i detta nu har jag vant mig, en liten bit till.



*

Ja det är en bra fråga...kanske ska det vändas till "Hur blir vi lyckliga föräldrar"

Tänk att jag, i så många år negligerat frågeställningen då det varit fullkomligt irrelevenat det senaste årtiondet.

Man känner sig otillräcklig å det grövsta och som misslyckad förälder redan innan bebisen tittar ut, det är ju ingen bra start.

Hur skapar man ett tryggt och harmoniskt hem, liv, tillstånd?


Tja.. vi är alla olika och grunden är ju precis det samma, olika, då vi alla har olika kriterier.

Hur människan fungerar kan vi bara sia i, var ch en vet eller borde veta själva hur de fungerar i alla situationer men det är inte helt lätt det heller.

Att älta, att samla skit på hög att inte frekvent göra sig av med livs-sorger, rädslor, tragedier samt andra ledsamheter hjälper då rakt inte men vem är perfekt?

Det är som att glömma gå ut med soporna. Det händer.

Det som då är kvar samlas på hög och i alla fall jag måste rensa i den ordningen det kom in! Detta är superviktigt att förstå, det måste bara vara så!

Försöker jag gå förbi ordninge stockar det bara sig ännu mer och allt blir en enda stor röra, då kan jag inte hantera det, så please, livet, ge mig en sak i taget.

När man ständigt blir matad med ny kritik, nya lögner, hat, ilska, agressioner press, stress, då hjälper inget, då svävar man i en hjälplöshet där i alla fall jag fullkomligt blockerar mig och får inte fram ett knyst. Inte ett ord.

Det är inte värt att ha mattor i sitt hem när de bara rycks bort under fötterna på en, hur fina de än är.

Många blivande föräldrar har det nog så, i ett tillstånd av villande och skullande haltar man mer än på ett ben och ser mest vad den andre inte gör istället för att fokusera på det man själv borde göra.

Svårt!

Glädje då?

Som vuxen gravid är lyckan enorm, man vil skrika det rakt ut och visa på att titta: Vi ska faktiskt ha en liten bus !

MEN

Hur ska man känna glädje i alla stress?

Varför är det nte lätt att tillåta sig känna glädje?

Jo..för att vi sätter så mycket krav på varandra, så när man skulle vilja ha en stund av skrikande glädje VET man att nej det bör jag inte för då är jag inte pliktskyldig nog åt ett annat håll.


Man försöker hålla en neutral linje..ibland guppar det iväg åt ett håll, ibland åt ett annat, och ju mer jag tänker på det förstår jag vikten av en MINDCLEANING innan man skaffar barn.

Tänk vilken lycka att vara i detta utan gammalt skit!?


Man är två om det.

två människors erfarenheter och rädslor som ska blandas och ges.

Hur får man då en lycklig bebis?

Finns det en universallösning?



Är det ens lönt att tro, hoppas och försöka få det så?


Om bebisen inte ens är lycklig i magen, hur ska det bli sen?



Hur gör ni? Vad tänker ni? Hur känner ni?



Idag är en ny dag, ännu en dag med beslut som har tagits och ska tas, det är en svår period och runtomkring oss fortsätter livet vare sig vi vill det eller ej.

Idag har jag ingen kul dag, men vem sa att det skulle vara roligt jämt och ständigt?





*

Vad det händer mycket i och utanför en när man blir gravid. Nu har vi gått över halva tiden och det börjar verkligen bli ett faktum. Utan att känna stress eller mani har jag ändå börjat titta på vagn, säng, skötbord och sådana saker som faktiskt ska till för att underlätta vardagen! Som gravid börjar man ofta boa, eller bona om sitt hem, det är genetiskt betingat och många fnittrar över det. Jag har inte tänkt på det tidigare men hemmet har klart blivit viktigare för mig den senaste tiden på ett sätt som verkligen är starkt. Jag vill ha allt klart när liten tittar ut. Det är inte så mycket att fnittra över, det är gansk allvarligt har jag märkt, likaväl är det viktigt att känna trygghet. Livmodern är kvinnans känslocenter, den drar ihop sig, jobbar, slappnar av och agerar helt utifrån kvinnans känsloliv eller utifrån all input utifrån. Om någon höjer rösten, retas, visar känslor, gråter, visar ilska eller på något vis stressar kvinnan reagerar livmodern. Ofta märks det inte alls men som gravid känner man det konstant. Man kan till och med läsa av sin egen livmoder hur stämningen i ett rum är. Detta är ju spännande på ett sätt och ganska festligt ibland att märka hur fantastisk kroppen är, men i fall där kvinnan har sammandragningar är det och kan bli rent av farligt. Om kvinnan har för tidiga sammandragningar är det av ytersta vikt att känslolivet är och förblir stabilt, här är det VIKTIGT att pappan och resten av familjen FÖRSTÅR att det krävs lugn och ro UTAN stress av NÅGOT slag för att bebisen ska må bra och för att inget ska hända. Minsta lilla för mycket press kan göra mer skada i ett sådant skede än vad jag vill tänka på. Man ska njuta av sin graviditet. Man ska njuta av sin kropps egenskaper och tanken på att jag kan med en annan människa fortplanta våra gemensamma gener i något så underbart som en liten bebis. Nu är det ju inte alltid rosenrött. Har man haft svåra tidigare graviditeter ligger minnena och kokar under ytan och poppar onekligen upp någon gång under den nya graviditeten. Då är det återigen, VIKTIGT att kvinnan kan känna sig trygg för att kunna slappna av och inte riskera att livmodern överarbetar sig. Bebisen hör dessutom allt, känner allt och kan på detta vis bli stressad av mammans dåliga mående. RESPEKT! För mammans tillstånd ska ges, även om vi VET att pappan fan inte har det lätt i sin situation där han känner sig både handikappad och otillräcklig så han egentligen bara vill sätta sig på ett tåg till Timbuktu och komma tilbaka när ungen är 18 och utflugen. Men när saken är som den är så är det så och då får man bita i det där äpplet. Hur kan mamman respektera pappan? Ja det är ju inte lätt på det hållet heller, kommunikation är viktig. I lugn och ro. Inte nattetid i stress eller när den ena inte mår bra. Att samtala NÄR BÅDA mår bra är det absolut bästa men tyvärr har man sällan tid för det då! Själv älskar jag att göra fint i vanliga fall hemma, skilnaden är inte mycket större nu, men i lite svackor eller när man känner att man har en dålig dag är det som en tröst, att i alla fall få göra fint i hemmet, att få göra fint för familjen, tillsammans med sina barn för att förbereda även om bebisen inte bryr sig ett smack om svart eller vitt. Att bry sig om färger är de vuxnas privilegium. Otrohet bland par är som störst när kvinnan är gravid, det är inget nytt, men jag har så svårt at se och förstå varför, är det inte då mannen ska vara nära sin kvinna? Isrället för at kalla henne en massa saker eller namn och springa ut på närmsta pub, ska inte mannen kunna ta sitt vuxna ansvar för sig själv och hejda sig? Nej i många fall är det svårt, mycket svårt och därför går också många par skilda vägar under eller direkt efter graviditet och förlossning. Egentligen när de behöver varandra som mest! Hur aktiva är män i själva processen då? Är männen aktiva i sakletandet såsom vagn, säng och skötbord etc? Boar mannen? Ja det är väl klart, så är det säkert på sina håll, men säkert i minst lika många fall så är mannen otroligt passiv och låter det hela ligga på kvinnan. Ganska förvånande tycker i alla fall jag. Hur mycket ska man låta kvinnan hållas då, hörde jag någon fråga, tja, det ska väl inte behöva vara så alls att någon ska hållas? Om respekt visas från båda håll så ska ju relationen som blivande föräldrar kunna skrida lugnt och stilla som en båt på lugnt vatten. Om det går prestige i det hela eller om mannen flippar för att kvinnan boar eller för att kvinnan mår psykiskt dåligt är det inte lätt. Mannens otillräcklighetskänslor kan verkligen ställa till det! För kvinnan är det ofta så att hon inte ens märker att mannen inte är där "mer" än vanligt och då är det ju helt snett. Ensamma mammor är starka, nja det vete sjutton, men de önskar nog att de var, att bli lämnad i sticket kan inte vara och ÄR inte en dans på rosor men det går! Allt går! och nog blir man starkare av erfarenheten men det ÄR inte alltid så att bra kvina reder sig själv, inte ens för männen. Halvägs gången, det är jag, med en önskan som varje normal kvinna med ett lyckligt slut.. Sammandragningarna är jobbiga, stress påverkar och ibland är det svårt att hantera det. Sömn är olidligt viktigt men funkar inte...så dagarna är tuffa. Den stundande förlossningen är ett kapitel för sig men samtal hjälper och att få lugn omgivning för att livmodern ska hålla sig lugn hjälper mig att ta det hela med ro. I alla fall mellan varven. Jag önskar att jag kunde få mer utlopp för min kreativitet, ok jag skriver boken men färg och form är något jag saknar.Inredning och planer. Där hade jag fått loss gammal kletig energi som ligger lagrad, som alltid med kreativitet som släpper det negativa när man gör något positivt. Om det inte blir motarbetat. Då får man gå tillbaka till GÅ igen och försöka kravla sig upp på första pinnen igen. Vänner är viktigt. Jag är glad att de finns. *