Jag följer presidentvalet här i USA.  Nästan dagligen sedan hela cirkusen satte igång, har jag bevittnat dramat via CNN.  Till en början verkade det ju uppenbart att demokraterna skulle vinna.  Efter åtta år av allt sämre ekonomi, eftersatt underhåll av skolor & vägar, konkurser, uppsägningar, en kraftigt sjunkande dollar och dessutom ett krig som dränerar landet på resurser och kostar mängder av liv, så har väl folk fått nog.  Det ansågs dessutom att republikanerna inte hade någon riktigt bra kandidat, vilket visade sig när John McCain verkade vinna genom någon slags uteslutningsmetod.  Demokraterna däremot hade flera riktigt bra kandidater.  Det kändes nästan lite synd att de ställde upp samtidigt.  Men till slut stod vi där med Barack Obama - det skulle bli en lätt match!

En ganska kort tid senare står det lika mellan republikaner och demokrater.  Dött lopp.  Hur sjutton kan det bli så?  Jag har bott här i över 14 år och kan inte påstå att jag förstår varför.  Däremot får man små inblickar i det hela lite då och då.  Häromdagen, till exempel, då det arrangerades en intervju med presidentkanditerna.  Den skedde i en evangelisk “megakyrka” i Californien och skulle handla om moraliska frågor.  Hela intervjun gick i samma stil.  Ett exempel gällde abortfrågan.  Det handlade om vid vilken tidpunkt ett foster får mänskliga rättigheter.  Barack svarade först.  Han gav ett nyanserat svar, pratade om hur otroligt svårt det är att bestämma, att det kan finnas ett vetenskapligt och ett etiskt svar och att han är “pro choice” - dvs förespråkar kvinnors rätt att ta beslut som gäller abort.  
Senare var det McCain’s tur att svara.  Samma fråga - “vid vilken tidpunkt får ett foster mänskliga rättigheter”?  För John McCain är det inte alls en svår fråga.  “Vid befruktningen”.  Dånande applåder, förtjusta tjut och skrik från publiken.  Belåten, vithårig, välsminkad gubbstrutt.  Han kan han.  Senare har folk undrat, om han verkligen anser att ett embryo har mänskliga rättigheter omedelbart efter befruktningen, betyder det inte då att man måste förbjuda användning av t ex spiral?  Det var inte så han menade, förklarar hans stackars anhängare.  Men vad menade han då?  Abortmotståndarna bryr sig inte utan tjoar vidare.

Nästa fråga.  Finns ondska och vad ska man göra åt den?  Barack - klarsynt och ödmjuk - visst finns ondska, den finns överallt.  Den finns i många former och på många platser.  Ondska finns i Darfur men också i USA.  Barnmisshandel.  Gatuvåld.  Han pratade om hur man måste vara försiktig i kampen mot ondskan, så att inte själva kampen resulterar i mer ondska.  Ett ingående svar på en komplicerad fråga.  Välformulerat och genomtänkt.
Johnnie Boy däremot, vet precis hur man svarar.  “Besegra den”.  Det var allt han sa.  Smattrande applåder.  Man sitter där med tappad haka.  BESEGRA ondskan?  Ungefär som sagohjälten besegrar draken?  Man undrar vilken tidsplan han har för sin seger?  Ska ondskan kanske vara eliminerad inom ett år eller ska det ta hela presidentperioden?  Och ondskan som resulterar i rasism, sexism, homofobi osv, ska den också elimineras eller får den kanske dispens?

En belåtet leende McCain, störtnöjd med sitt eget simpla svar, man undrar om han ler för att han är så nöjd med sig själv, eller om han ler för att han inte kan fatta att det är så enkelt?  Att folket verkligen röstar på en person som påstår att han ska besegra ondskan i världen - vilka lättledda idioter.  Det kanske inte är så svårt att bli president i alla fall?

Det hela hade ju kunnat vara ganska lustigt, om det inte hade varit så tråkigt för resten av amerikanarna.  De som faktiskt funderar på saker och ting och som inser att svåra frågor inte alltid har simpla svar.  Men det verkar finns en stor grupp människor som inte funderar så mycket.  Som vill ha enkla svar, svar som passar deras idéer.  Svaren behöver inte nödvändigtvis vara logiska eller ha verklighetsanknytning.  Blir man bemött med något besvärande argument kan man ju bara säga att “det var inte så jag menade”.  Lätt som en plätt.

Jag fascineras av folk som har en passion.  Speciellt när passionen handlar om andra och inte i första hand dem själva.  Jag till exempel, har passioner som i första hand tillgodoser mig själv.  Till exempel föder jag upp och ställer ut hundar, något som varit en passion i hela mitt liv.  Även om jag kan påstå att jag genom denna hobby påverkat många människors (och hundars) liv positivt, så är det trots allt något jag gör för min egen skull i högsta grad.

Men många människor jobbar för att förbättra situationen för andra.  Förmodligen ger det dem mycket personligen också, annars hade de väl inte fortsatt, men i alla fall vid första anblicken verkar deras passioner vara i första hand självuppoffrande.

Ikväll träffade jag sådana människor.  En av dem var svensk - en ung, blond svensk tjej som alla andra kan man tycka.  Förutom att hon tillbringar sin sommar inte med att gå på krogen, ligga på stranden eller åka på charterresa, utan med att vandra från Chicago till St Paul, Minnesota, en sträcka på i runda slängar 55 svenska mil.  Anledningen till vandringen är att protestera mot kriget i Irak, och den är arrangerad av gruppen “Voices for Creative Nonviolence”.  I gruppen, som kommit ungefär 1/4 av vägen, fanns förutom svenskan Helene en amerikansk soldat som tillbringat 14 månader i Irak, tre kvinnor som allihop suttit i amerikanska fängelser för sina protester mot krig och våld, samt ett antal andra personer som vistats i Irak, jobbat med flyktingar eller på annat sätt hade förstahandsinformation om den tragiska situationen som USA åstadkommit i Irak.

Jag pratade en del med Helene, som var glad att prata svenska en stund fast hennes engelska var perfekt.  Hon konstaterade bland annat att trots att Sverige är bra på att t ex ta emot flyktingar så är det svenska folket inte särskilt bra på personliga kontakter med folk som kommer in från andra länder.  Det är nog typiskt för oss svenskar, tror jag.  Vi har nog goda hjärtan och vill dela med oss men blir lite blyga och aviga när vi har någon mittemot oss som är annorlunda och som vi inte känner?  Den här kontakten är ju så otroligt viktig för en person som kommer till ett nytt land, speciellt naturligtvis om man har flytt från ett krig.  Så vad sägs om att nästa gång vi har tillfälle att knyta en personlig kontakt med en flykting, vi tar chansen och är lite osvenskt vänliga och öppna och bara ser vad som händer? 

Måndag morgon.  Nu finns det ingen återvändo längre utan jag måste skrida till verket och börja organisera flyttningen.  Planerat och pratat har jag gjort ett bra tag, men nu är det dags att AGERA.  Inte det enklaste för mig som är en “procrastinator”.  Ett av ganska få engelska ord som det inte finns någon översättning till på svenska, men som beskriver en person som hellre skjuter upp (framförallt tråkiga) saker än att ta tag i dem med en gång.  Till exempel att sitta här och skriva istället för att ringa Jordbruksverket i Sverige och ta reda på hur det är med importregler för alpackor - typiskt drag av en procrastinator.

Igår var jag på möte med min regionala hundklubb.  Alltid lika trevligt, mycket goda vänner och härliga hundar som stortrivs ihop, leker och busar.  Själva mötet tar vi oftast ganska lätt på, däremot tar vi knytkalaset mycket seriöst.
Naturligtvis kom min flyttning upp flera gånger under dagen.  Jag blir lite rädd när alla frågar hur det ska gå:  Var ska du bo?  Har du något jobb?  Kan du verkligen ta alpackorna med, är inte det jättedyrt, hur skickar man dem, klarar de transporten?  Hur ska det gå att sälja huset, är det inte massor att fixa först?  Har du en tidsplan?  HAR DU RÅD?  Osv, osv.  De är inte negativa eller så, utan mest fascinerade av detta projekt som jag nu ska inleda.  Och själv måste jag erkänna att jag blir lite tveksam när jag tänker på allt som faktiskt måste ordnas.  Speciellt den sista frågan - “har du råd?” skrämmer mig litegrann.  Inte vet jag, det ordnar sig väl?  Allting har alltid ordnat sig...  Det enda jag vet säkert är att jag måste börja nu, denna vecka, idag, med att ta reda på en massa fakta om själva flyttningen, börja göra mig av med saker som inte är värda att flytta över Atlanten, fixa saker på huset som målning, lister osv...  Jag har flyttat över Atlanten förr, men då fanns exets företag där som bokade och betalade flytten, jag behövde bara packa och vänta med mina kappsäckar och hundburar.  Inte hade jag heller en flock boskap i bagaget och sen fanns själva exet i USA och fixade bostad och bokade biljetter.  Nu är det bara jag.  Men det ordnar sig nog, eller hur?

När jag berättar för folk att vi ska flytta från USA till Sverige, och hur glad jag är över detta, bemöts jag av olika reaktioner.  Många verkar tro att det är ett logiskt beslut, d v s att jag vägt för- och nackdelar och kommit fram till att Sverige är ett bättre land att bo i.  Svenskarna skiner upp belåtet, och amerikanarna ser lite förorättade ut.  “Trivs du inte här”?  När man beslutar sig för att byta bilmärke är det kanske så - man läser konsumentverkets tester, provkör och beslutar sig för den bil som bäst fyller ens behov.  Ett logiskt, känslolöst beslut.  Men detta är något helt annat.  Det är inget fel på USA.  Eller, rättare sagt, det finns naturligtvis massor med fel på USA precis som det gör på Sverige och alla andra länder, men det är ett bra land att bo i om man har turen att tillhöra den grupp som kallas medelklass.  Är man dessutom vit, heterosexuell och helst man så hjälper det naturligtvis till lite extra med trivselfaktorn, men inte heller det är ju unikt för USA.
Men längtan efter ens hemland har inte med sådana här logiska faktorer att göra.  Hade det varit så enkelt skulle väl alla invandrare från länder som förtrycker och hotar sina folk vara jättelyckliga över att ha hamnat i det trygga, civiliserade landet Sverige.  I så fall skulle de inte leva med en evig sorg över att ha slitits från sitt land, sitt språk, sin kultur och sitt folk.  Fjorton år i USA har gett mig en helt ny förståelse för invandrare i hela världen.  Oavsett vilket land man lämnar så lever man med ett hål inombords.  Fast det finns förstås undantag här också, jag känner flera svenskar här i USA som bott här länge och inte alls vill återvända.  Än, i alla fall.  För 7-8 år sedan hade inte heller jag en tanke på att flytta ifrån detta stora, fascinerande land.  Folk som vill stanna åberopar ofta de här bilköparargumenten.  Pratar om skatterna, klimatet, utbudet.  Samma människor bor ofta här med en helsvensk familj, umgås med svenskar, pratar svenska, importerar svensk mat, jobbar på ett svenskt företag - och, de har såpass gott om pengar att de mer eller mindre pendlar till Sverige.  Det är kanske så man fyller det där hålet.  Min situation har varit annorlunda.  Jag var gift med en amerikan.  Under mina tio första år kände jag inte en enda svensk här.  Efter skilsmässan för snart 8 år sedan kunde jag åka till Sverige vartannat år - nästan desperata veckor då man försökte göra allt på en gång och som krävde att jag sparade vartenda öre.  Ibland hade jag inga pengar att åka för men jag var tvungen att resa i alla fall.  Bokade på kreditkort och spenderade sedan två år med att betala av trippen.  Med åren har hålet blivit lite större och varit lite svårare att fylla med en semester då och då.  En god vän i Sverige levde under många år utomlands innan hon återvände till Sverige.  Hon har hejat på min hemflyttning.  Hon är nog också den enda som förstår vad jag menar när jag säger att jag vill “äta jorden” när jag är på svensk mark... liksom jag har hon känt den grundläggande, intensiva längtan efter ens hemland.  Den som är i det närmaste fri från logik men full av primitiva känslor.

Jag sitter på planet från Sverige.  Semestern var redan bokad och planerad långt innan flyttningsbeskedet kom men nu har jag i alla fall haft tillfälle att kolla upp lite detaljer som boende och sånt.  Det blir inte det lättaste att hitta bostad till min övervägande fyrbenta familj, speciellt inte som jag helst vill hyra till att börja med.
Just nu flyger vi över Grönland - min favoritpassage under en transatlantisk resa.  Till en början är det mulet och jag letar hoppfullt efter hål i molnen för att få en blick av denna fantastiska ö, som egentligen är mer av en kontinent än ett ö eller ens ett land.  Men efter en stund klarnar det upp och under oss sträcker sig oändliga mil av tundra.  Det enda variationen på den kritvita snön är svarta bergstoppar som höjer sig mot den klarblå himlen, efter ett tag försvinner även bergstopparna och kvar finns bara snö så långt man kan se.  Ibland har vinden gjort mönster i snön, enorma mönster som syns ända hit upp, men annars är det bara snö i all oändlighet.   Det var 25 år sedan jag flög över Grönland första gången och jag blev fascinerad från början.  Annars verkar de flesta resenärer ointresserade, de tittar hellre på någon halvbra amerikansk film och jag verkar som vanligt vara den enda som hänger vid ett fönster.  Efter en timme av vitt snötäcke närmar vi oss kusten.  Återigen bryts snötäcket av svarta berg, fler och fler floder ringlar sig också genom snön och bildar tusentals sjöar av olika storlek mellan bergstopparna.  Vattnet är mörkt turkosfärgat, nästan som tropiska laguner, och färgkontrasterna med snön och bergen är osannolikt vackra.  Bara en enda gång ser jag spår av civilisation, det är när vi närmar oss Sondre Stromfjord, där också snön tar slut.  Inte ens i juli, utan snö, syns något grönt på Grönland, i alla fall inte från luften...  Bergen blir högre och högre och påminner om Klippiga Bergen innan de definitivt försvinner i Nordsjön och vi lämnar Grönland bakom oss.  Jag har nackspärr men det är det värt.  För första gången har jag också känt en önskan att landa här någon gång och se Grönland på riktigt, fast jag fruktar att man ska vara en riktig friluftsmänniska för att uppskatta verkligheten här.  Förmodligen är det bättre för mig att ha kvar min Grönlandsdröm från luften än att krossa den på marken...

Det har gått ett par veckor sedan jag skrev om vår eventuella flyttning till Sverige.  Veckor av väntan och undran, veckor som ägnats åt att försöka tolka ex-makens alla handlingar...  Han målar över äldsta dotterns neonrosa rum i neutralt beige - betyder det att han förbereder en försäljning av sitt hus?  Han besöker nya kunder i Washington State - kanske tror han att han kommer att stanna i USA?  Jag avskyr känslan av hjälplöshet.  Ibland känns det som om jag hellre skulle vilja få veta att vi måste stanna än att fortsätta leva i detta vakuum av ovisshet.  Nästan som en hundägare vars hund försvunnit och de till slut hellre vill veta att den blivit överkörd än att fortsätta det ovissa letandet.  Jag hör mig själv säga orden “om vi flyttar” eller “om vi stannar” tiotals gånger dagligen.  Det är ju ganska många beslut som är beroende av huruvida man ska bo på den ena eller den andra kontinenten och ju längre tiden går desto mer uppenbart blir betydelsen av de besluten.
Förra veckan var det så dags för ett stort möte på exets jobb.  Högsta ledningen från Europa skulle delta och bland annat skulle exets framtid beslutas.  Jag försökte intala mig hela veckan vilken tur vi har, allihop.  Problemet var nämligen inte, som för så många andra, att hans jobb var i fara, utan istället att ledningen i USA ville behålla honom samtidigt som ledningen i Europa ville att han skulle förflyttas och ingå i deras organisation istället.  I en tid då folk i “middle management” förlorar sina jobb på löpande band är detta något att vara tacksam över, påminde jag mig otaliga gånger.  
Samtalet kom ett par dagar senare än jag väntat mig men till slut ringde telefonen och jag såg hans nummer på nummervisaren.  Vi kommunicerar annars mest via email så jag insåg att detta var stunden jag väntat på i flera månader.  Efter en lång inledning kom orden - han hade fått ett formellt erbjudande om förflyttning till Schweiz.  Han var glad och upprymd - vi är båda överens om att Europa och Sverige är bättre för vår 12-åring och dessutom var det nya jobbet inspirerande och skulle ge honom mer inflytande i företaget.  Han upplyste mig om att han måste besvara erbjudandet omgående, så om jag ångrat mig och föredrog att stanna i USA måste jag tala om det nu.  “Jag har inte ångrat mig”, svarade jag. “Jag vill flytta till Sverige.”  “OK”, sa han, “då flyttar vi.”  Vi la på och jag grät en liten skvätt av lättnad.

Min självständighet är viktig för mig.  Efter ett par längre, avslutade förhållanden känns just självständigheten som en del av min identitet.  Därför är det en aning besvärande att jag nu sitter och väntar på att en MAN ska höra av sig - min f d man dessutom - och avgöra mitt öde om huvuvida jag ska tillbringa de följande fem åren av mitt liv i Sverige eller i USA.  Naturligtvis är han i en liknande situation, han väntar på att höra av högsta ledningen i sitt företag, och jag är ganska säker på att han är precis lika missnöjd med situationen som jag är.

Avslutade förhållanden förresten.... det är vad många kallar “misslyckade förhållanden”.  Jag har sedan många år vägrat att kalla mina förhållanden för misslyckade, bara för att de inte varar hela livet.  Så sorgligt det blir, om allt som inte varar i evighet ska kallas ett misslyckande.  I själva verket är ju förändring en grundläggande förutsättning för hela livet och det mesta tar slut förr eller senare.   Jag ser inte mina f d förhållanden som misslyckanden.  Speciellt inte när jag ser på mina underbara döttrar som är resultaten av dem.  De är ju dessutom inte de enda resultaten - så mycket jag har lärt mig och upplevt tillsammans med mina “respektive”.  Men av någon anledning anser många tydligen att just förhållanden ska vara intill döden för att kvalificera sig som “lyckade”?

Jag fortsätter vänta...

Efter 14 år i USA har det öppnat sig en möjlighet för oss att flytta tillbaka till Sverige.  Jag hade annars planerat att stanna tills min yngsta dotter blir 18 så att hon kan träffa sin pappa så mycket som möjligt.  Det är om fem år.  Men nu kan han eventuellt bli förflyttad till Europa och då kunde vi göra slag i saken och flytta vi också.  För hans del skulle det bli Holland eller Schweiz, för vår det blir det i så fall Sverige.  Jag vet inte om jag kan förklara i en blogg, hur mycket jag längtar tillbaka till mitt fosterland.  Eller varför.  Det är inte för att det är något fel med att bo i USA, det är ett bra land att bo i, så länge man inte är fattig eller blir allvarligt sjuk förstås - då blir man gradvis utblottad även om man har sjukförsäkring.  Men det finns mycket att tycka om här och mycket jag skulle sakna.  Längtan till Sverige har inte så mycket med praktiska saker att göra, det är inte så att jag kan ställa upp för- och nackdelar i några kolumner och komma till en rationell slutsats om var det är bäst att bo.  Istället är det en mer djupgående längtan efter att finnas där jag hör hemma.  Jag är också väldigt trött på att alltid vara långt borta från de människor som är viktiga för mig.  Familj, släkt och ett par, få vänner som jag inte lyckats ersätta under mina år här.  En del människor lyckas ju få vänner överallt, men för mig är det inte så lätt.  Jag känner massor med folk, människor jag trivs med och tycker om.  Men den där djupa vänskapen man har med folk man känner sedan man gick i skolan, folk som också har vuxit upp med barnbidrag, Pippi och IKEA, den saknar jag.  Amerikanarna gillar också IKEA förresten, det är nytt och inne och man skryter för sina medelklassbekanta om att man handlar där.  Jag minns istället hur mina föräldrar handlade billiga IKEA-möbler på postorder som vi sedan fick hämta i paket på järnvägsstationen i Täby kyrkby.  Sedan slet de vuxna med att sätta ihop möblerna och svor över felborrade hål och skruvar som fattades.  “Typiskt IKEA” var i det närmaste ett skällsord.  Så är det inte längre, som mångårig IKEA-dyrkare har jag konstaterat att hålen nästan alltid sitter på perfekt ställe och att skruvarna är väl tilltagna.  Jag åker troget till IKEA i Chicago flera gånger per år, det är mitt vattenhål i ett främmande land.  Mina två döttrar har blivit ännu större IKEA-dyrkare än jag är själv.  För ett par år sedan när de var 13 respektive 7 år gamla frågade jag dem “vill ni åka till Disney World eller till IKEA”. Disney World ligger i Florida och var inget alternativ för oss, men jag kunde fråga ändå för jag visste vad de skulle svara.  “IKEA!!!!!!!!!!”
Nåja, nu är det kanske slut på den här epoken.  Jag har vetat om möjligheten till flyttning i ett par månader och nu är det snart dags.  Denna veckan väntar sig f d mannen besked.  Blir det nej kommer jag att dra ett täcke över huvudet och gråta.  Blir det ja kommer aktivitetsnivån gå i topp.  Att sälja huset samt flytta oss, nio hundar, katt och 15 alpackor till Sverige är en tanke som svindlar...

De senaste veckorna har jag hallucinerat om ett nytt sorts liv. Det har regnat här i Wisconsin. Regnat mer än jag trodde var möjligt. När det var som värst lär det ha kommit 6-7 tum regn i timmen. Det var då min tomt såg ut som en flod, vattnet fullkomligt forsade fram mot uppfartsvägen och steg med sådan fart att det inte hann rinna undan utan istället rann genom bakdörren rakt in i huset. Jag har ett stort hundrum i direkt anslutning till mitt kök. Där satt Lasse, min ettåriga bearded collie från Sverige, och slog med tassen på sin vattenskål. Det var så roligt att den flöt omkring och guppade som en liten båt på golvet. Han var fullkomligt fascinerad. Själv var jag inte fullt lika fascinerad, fast jag måste erkänna att åsynen av Lasse piggade upp mitt i eländet.
Ute i hagen, som nu var fullkomligt översvämmad med ungefär 30 cm vatten, gick tre högdräktiga alpackaston. Om en baby föddes just nu skulle den lätt kunna drunkna. Naturligtvis föddes också ett föl just under den värsta stormen, men som tur var hade hans mor vett nog att gå in i den lilla ladan och föda honom på den enda fläck som inte stod under vatten. Babyn som döptes till “Mo” tillbringade sina första tio dagar klafsande i lera men växte så det knakade och verkade nöjd i alla fall. Själv tillbringade jag dagarna med att rasta och duscha sju stycken bearded collies fyra gånger om dagen, samt att vada ut i hagarna, fodra mina stackars djur och försöka leda undan vattnet till de lika överfulla dikena.
“En olycka kommer sällan ensam” heter det, va? Under de två regn-, storm- och tornadoveckorna hade vi också en akut livmodersomvridning på en alpacka med dödfött föl som resultat, en akut operation för diskbråck på den lilla tibetanska spanieln, översvämning i källaren, TVn gick sönder och för att ytterligare krydda tillvaron med händelser såg jag också till att bli av med min plånbok, innehållande ett liv av kreditkort, bankkort, körkort, försäkringsinformation och annat smått och gott som får livet att gå runt i Amerikas Förenta Stater.
Jag undrar hur det är att bo en nybyggd lägenhet med mjuka mattor och en liten kanariefågel som sällskap... sitta inne i soffan med en kopp te och se på regnet genom fönstret? Just nu verkar det vara ett intressant alternativ.