|  |
"TCO-idé: Billig hemhjälp till barnfamiljer
TCO-facket föreslår att samhället ska subventionera hushållsnära tjänster för barnfamiljer där båda föräldrarna arbetar. En sådan reform skulle bana väg för verklig jämställdhet mellan män och kvinnor, anser TCO-utredarna.
Om de hushållsnära tjänsterna subventioneras med upp till 90 procent skulle familjerna kunna få två till tre timmars hushållshjälp för bara 150 kronor i veckan. Det skriver TCO:s utredare Ulrika Hagström och presschefen Kerstin Olsson på Dagens Nyheters debattsida.
Om samhället subventionerar hushållsnära tjänster till yrkesarbetande familjer skulle det bli en parallell till samhällets subventionering av barnomsorgen och göra det möjligt även för lågavlönade att utnyttja tjänsterna.
Förslaget ingår i TCO:s förnyelse av jämställdhetsprogrammet där en avlastning av hemarbetet från kvinnorna står högt på listan."
Kan någon förklara för mig hur detta ska bana väg för verklig jämställdhet??
Ska det vara så att det ska behövas subventionerad hemhjälp för att arbetande kvinnor ska bli "avlastade" från en familjs GEMENSAMMA ansvar att ta hand om hemmet??
Detta förslaget och framförallt hur det framställs, att det är KVINNORNA som behöver hjälpen, är den skymf för alla de som arbetar hårt för att VERKLIG JÄMSTÄLLDHET ska träda i kraft.
Det är också en skymf mot männen som här omyndighetsförklaras och får sagt till sig att: tja bra försök, men nu ska era kvinnor få hjälp för ni är ju totalt ickekapabla till att dela detta ansvar med era kvinnor och nu kommer storebror och hjälper till.
Sen är det en sak till:
Det verkar som om det är en självklarhet att alla har rätt till ett glänsande hem där badkar skuras varannan dag, fönster putsas en gång i månaden och barnens leksaker ligger i prydliga fack vid dagens slut.
Är det så i verkligheten - tror inte det.
Är det det som vi vill lära vara barn är det viktiga här i livet - inte jag i alla fall.
Ska ännu en "fasad att leva upp till" bli en norm för alla de kvinnor och män ska lägga till på listan - ett fläckfritt hem.
Nä, var och en har den ordning som man själv känner att man tolererar och resten handlar om prioritering, eller hur?
Nu ska jag också betona att jag gääärna hade velat ha det fint och välstädat och då allra helst att jag slapp göra skitgörat själv, det är inte det som är frågan.
Frågan är om det är rätt att subventionera så att man slipper ta den disskusionen i familjen om hur man ska lägga upp marktjänsten.
Frågan är om detta verkligen hjälper KVINNOR då det krävs mer än några timmars hjälp i veckan att hålla undan i den dagliga tornado som det är att ha små barn.
Frågan är om det inte finns viktigare saker att lägga krutet (och pengarna) på. Som att hjälpa unga föräldrar som inte har hunnit skaffa sig något SGI ännu, att hjälpa ensamstående föräldrar med stöd för att få ihop livet - städning är nog det sista man bahöver hjälp med om man är helt ensamstående och inte kan ta sig utanför dörren när barnen lagt sig...
VAD TYCKER NI OM FÖRSLAGET??
|  |
Syftar på mina barn.
Nu är det bara jag och 13-åriga tjejen vakna. Hon ligger i en soffa och kollar en av mina gammla videofilmer ´almost famous´. Bra film med Kate Hudson som jag tänkte kunde passa henne, fast jag tror hon kommer att somna snart.
Själv har jag spenderat kvällen med att:
1. Laga, servera och äta kålpudding. (Kommer inte att lukta tårta här imorgon...)
2. Spelat råttfällan med blivande 3åring och pusslat ett antal pussel med densamme.
3.Bakat kladdkaka med vispgrädde på begäran (lyckdes att inte äta själv då jag verkligen ska försöka komma i några av mina byxor innan de blir totalt ute)
3.Tittat på Diggeloo med stora barnen vilket fick mig att känna mig som en gammal tant då jag kunde det mesta och barnen tittade lite konstigt på mig typ, ´hur gammal e´du egentligen´.
Blir lite skräckslagen när jag inser att de ser på mig på samma sätt som jag såg på min mamma när jag var i deras ålder, käck men ack så förlegad.
Usch, det var ingen som talade om för mig att tonåringar får en att känna sig så otorligt `fel´hela tiden. Att vara småbarnsmamma är ju rena föryngringskuren om man jämför med det. Nåja...
Mellan min uppspaltade händelser ovan har det ju också tvättats, diskats, tagits på pyjamaser, borstats små mjölktänder, fixat vällingflaskor, ammats, promenerats kortis med hunden, tröstats, lagt småbarn, lästs saga, lagts små barn IGEN (och en tredje gång...), Avstyrt tjafs mellan stora barn, dansats, sjungits vyssvisor, mm mm...
Med detta vill jag inte ha sagt att ´titta vad duktig jag är´utan jag skriver detta av en anledning, nämligen att:
Vi kvinnor kan tycka att vi inte får något GJORT, att allt det där som vi hade TÄNKT göra, som hade gjort någon verklig skillnad i hemmet, på jobbet eller vad det kan vara, aldrig orkas/hinns med och med min lilla uppräkning hur några futtiga timmar i mitt familjeliv sett ut vill jag bevisa för kvinns (and mens) att vi GÖR SÅ MYCKET MER ÄN VI TROR när vi, om någon skulle fråga ´vad gjorde du igårkväll´, skulle svara: ´Äh ingenting , slappade framför TV:n bara´.
Så istället för att tänka på vad du inte fått gjort idag tänk på allt som du faktiskt HAR gjort, särskillt de små sakerna för det är oftast de som räknas och betyder något.
Istället för att tänka på om du varit duktig idag så tänk på alla de situationer som du lyckats vara snäll mot din omgivning, tagit dig tid för dina närmaste och gett av dig själv.
Vi kvinnor, och för all del, kanske män också, är så vana att sätta andra (framförallt barnen) framför sig själv hela tiden att vi inte ens reflekterar på det, och det är ju så det SKA vara MEN glöm inte bort att berömma dig själv för det, för att du orkar. Kanske inte vara så hård mot dig själv efter de tillfällen som du brister och inte räcker till 100%.
Ville bara säga det...
...är egentligen inte min lagvigda äkta hälft utan bara sk sambo.
Men hur sexigt är det att säga SAMBO, ett ord som beskriver vad vi gör - nämligen bor ihop (finns ju sexigare ord på att beskriva vad vi gör, om än lite för sällan så händer det ju då och då...).
Många gånger när jag ska få in honom i ett samtal så blir det en ofrivillig konstpaus innan jag vet vad jag ska kalla honom.
"Ni hade pratat med min.....Man??" till exempel
Därför tänker jag ta mig friheten att skriva/säga min MAN från och med nu för det är ju faktiskt det han är! (och min är han ju också)
| |
...på sig själv.
Det är lätt att ge en alltför klämkäck bild av sig själv här.
Man kan ju välja att visa upp vissa sidor av sig själv - den generösa, den varma, den humoristiska och den klämkäcka bilden!
Visst, jag har alla dessa egenskaper MEN min personlighetsmosaik består av så många fler, lite mer ljusskygga bitar.
Den late, den omotiverat sura, den bittra, den apatiska och många fler.
Anledningen att jag tog upp detta är att när jag läste mitt förra inlägg så såg jag att jag framställde mig själv som värsta myskvinnan, sittandes med en god bok och en rykande kopp the i handen, lite klassisk musik som strömmar ut genom högtalarna, välmanikyrerade naglar (ej för långa, ej för korta i någon behaglig naturfärg) och jag vill bara förklara att DET ÄR SÅ LÅNGT FRÅN VERKLIGHETEN SOM MAN KAN KOMMA (Min verklighet vill säga).
När jag läser böcker, och även sitter framför datorn är det för att FLY.
Ja, då tänker ni att så är det väl för alla att man flyr in i en annan verklighet, bokens magi.
Men jag menar bokstavligt att fysiskt fly, sitta en extra stund vid frukosten och inte se kaoset runt omkring mig.
Stjäla en stund på sängen jämte berget av ren tvätt som måste vikas (för att om en period på bara några dagar fullbordat kretsloppet "ut ur garderob-på barnkroppar-i bästa fall landa i tvättkorgen innan de hamnar i maskinen och sen på min säng igen...) med min goda bok som sällskap.
Men jag ska behålla drömmen om den där länsfotöljen, den kviltade filten, rykande the och spinnande katt i knät....
Ser till min förskräckelse att bokklubben här på MN verkar vara allt annat än välbesökt!!!
Vaddan detta?
Visst läser ni väl böcker tjejer?
Vore kul att få lite tips på bra, kanske lite mer otippade böcker som inte finns på 10-i-topp listan på Maxi eller Coop, men även vanliga underhållande deckare.
Kanske till och med starta en "cirkel" de som vill och läsa samma bok. Har inte heller lagt ut några tips än men ska tänka på det ikväll.
Så kom igen nu så kryper vi upp i fotöljen med en rykande varm kopp the och en bra bok, kanske en spinnande katt i knät...
| |
Har på TV och såg att nu ska den sk Arbogamamman "för första gången berätta hela historien om morden" i kalla fakta.
Har inte följt fallet men det har ändå inte kunnat undgå att få viss information om fallet.
Vad jag inte kan förstå är hur man efter att ha mist det värdefullaste som man har i sitt liv, ja det som är hela ens liv - BARNEN, kan gå ut och tala om det i TV och annan media!?
Nu lägger jag absolut inte några moraliska och etiska värderingar i mitt uttalande MEN jag är intresserad av den psykologiska aspekten.
Vad är det som gör att man ens VILL tala om det med främmande människor?
Är man fortfarande i så stor chock att man inte riktigt vet vad man vill?
Har man en tanke på att barnens minne kommer att leva längre och mer och bryr man sig ens om ifall någon utomstående bryr sig?
Jag bara vet att hade det varit jag så hade nog all min kraft gått åt till att försöka ÖVERLEVA och framförallt till att hitta en ANLEDNING till att överleva.
Jag förringar och smutskastar ABSOLUT INTE denna mamma utan jag bara undrar om hon får det stöd som hon verkligen behöver, om det finns någon vid hennes sida som ser till hennes och hennes familjs bästa och inte bara som hetaste lösnummersäljare.
Hoppas verkligen det, så att hon inte står ensam kvar när mediauppbådet har fått korn på något annat...
Nu är det så att jag tänkte utnyttja min plats även här för att kolla om det finns någon själ därute som skulle kunna tänka sig att köpa min vackra häst.
Han är en 2-årig (blir 3 i Jan -09) Irish Cob/Tinker.
Jag har helt enkelt inte den tid som jag hade hoppats på sen sista dottern såg dagens ljus. Då jag oxå drabbades av extrem foglossning som jag fortfarande inte är fri från så blir det omöjligt för mig att RIDA IN honom. Så är ni intresserade eller om ni känner någon som är det, skicka gärna ett meddlelande till mig så berättar jag med...
Tack Malin för det angenäma uppdraget att få se två filmer som inte innehåller rymdskepp, fjärran galaxer eller tar mig till den femte dimensionen!
För det är nämligen oftast innehållet i de filmer som min härliga man fulladdar och som vi frossar i när det inte finns nåt annat på TV. Jag måste erkänna att jag gillar också SF men bara om det är riktigt BRA, och det är det väldigt sällan...
Jag ska ta uppdraget att recensera dem här på MN på största möjliga allvar...
http://marianova.com/users/malinwalldorf/blog/vill-du-recensera-en-film
Idag blir det föräldramöte för stora tjejens nya 7:e klass.
Tyckte det stod något om att de ville ha föräldrar som bakar till klassens dag som de ska ha om någon vecka så nu gäller det!
INTE anmäla sig som frivillig!
Snålt kanske ni tycker men jag har en förmåga att ALLTID, efter ca 20 sekunders pinsam tystnad när de frågar efter "frivilliga", att inte stå ut längre.
Utan att jag vet hur det gick till så ser jag som i slowmotion hur handen åker upp och jag är ofrivilligt frivillig.
Så jag hoppas att det i denna klass finns några "äkta" bullmammor som helst skulle vilja vara födda i USA och idka välgörenhet hela dagarna så jag slipper göra mig själv till offer ännu en gång...
"Vi får väl se, vi får väl se", som Skalman sa när han skulle köra Lilla åsnan...
| |
Läste Supersaras tänkvärda text om pappor och döttrar ( http://marianova.com/users/supersara1/blog/pappor-och-dottrar-0)och tänkte lämna mitt "svar" här då detta är något som förföljer mig varje dag.
Jag har själv fyra döttrar. De två största har gemensam pappa och de två små har en annan (nuvarande sambo) som pappa.
Mina föräldrar skilldes när jag var ca 1,5 år och min mamma hade förmodligen redan då träffat min styvfar om jag lägger ihop ett och ett.
Min pappa flyttade aldrig ihop med någon ny kvinna och fick således ingen ny familj. Han levde ett typiskt ungkarlsliv och jag och min 4 år äldre bror var där ung varannan helg och även vissa lov.
Min styvfar hade tre barn sen innan som kom till oss på helgerna och den äldsta pojken flyttade till oss när han var ca 11 år.
Saken är den att trots att jag nu hade två fäder i mitt liv så har jag hela min uppväxt saknat en PAPPA. Min pappa var jättesnäll men jag tillät inte mig själv att ha för starka känslor för honom, inte för att jag inte tyckte om honom utan för att hemma i familjen var han någon som man skämtade om. Hans liv var "patetiskt" i min nya styvfars ögon och mamma sa just ingenting...
Oj, skulle nog kunna skriva hur långt som helst i detta ämne men om jag ska vara ärlig så orkar jag inte och vet inte om nån skulle vara intresserad av att läsa det heller så ny byter jag vinkel till det som egentligen är det väsentliga i denna fråga:
Hur relationen, eller avsaknad av relation till sin pappa sätter sina spår i en flicka och när hon blir ung kvinna.
Jag har alltid tänkt att det är relationen till mamman som är viktigast för en dotter. Samma kön, någon att ha som förebild eller kanske tvärtom. Kanske är detta sant också men jag har också kommit fram till, av egen erfarenhet, samtal med andra och när jag ser mina flickor att pappan har en, om inte ännu viktigare roll i relationen till sina döttrar, att bekräfta att de duger, att de är fantastiska små kvinnor, att de är vackra som de är, att få sitta i första rummet, inte bara som litet oskyldigt flickebarn utan även senare i livet när sexualiteten blommar och man naturligt försöker frigöra sig från sina föräldrar. Att få vara "pappas flicka" hela livet är inte fel anser jag. Med detta menar jag INTE att bli bortskämd och få allt serverat bara för att man är flicka utan mer att få den bekräftelse som man behöver under sin uppväxt så man slipper söka den på ett destruktivt sätt hos andra män där intresset ligger på helt andra plan.
Ja, detta var bara några få tankar från mig och jag vill understryka att jag VET att mamman har lika stor roll, men annorlunda, att söner också behöver sin pappa och mamma och jag är öppen för disskusion men detta är et evighetsämne som skulle vara mer intressant om man var fler som kunde dela erfarenheter och utbyta tankar...
Kanske något att återkomma till senare, då det är ett ämne som i mitt fall påverkar mig starkt fortfarande.
I mitt eget känsloliv men framförallt då jag har fyra döttrar med två olika pappor,och jag är fullkommligt LIVRÄDD att göra samma misstag som mina föräldrar och upptäcker att jag gör det varje dag...
Denna rädsla styr hela mitt liv och alla mina val, stort som smått.
|  |
Har ransakat mig själv idag (igen) och har kommit på att den största energitjuven i mitt liv är jag själv!
Det går åt så jäkla mycket energi på att tänka på hur jag skulle vilja att saker och ting var, att tänka på allt som jag har att göra, att livet liksom aldrig går precis dit man vill, att det vore enklare att leva om jag hade haft vissa egenskaper som jag saknar och när jag försöker förvärva dem så är det med stor möda, ordningsamhet som ett bra exempel.
För er som är ordningsmänniskor så kanske detta inte verkar som något problem men det är faktisk något halvt medfött tror jag. Min äldsta dotter är pedant och hon har varit det sen hon var mycket liten. God planering och ordningsinne är ett måste för henne, annars mår hon inte bra och har svårt att njuta av annat.
Så det är inte lätt för henne att leva med en "slarver" till mamma (och en syster som brås på sin mor...)
Att sen ha två nya småsyskon för ju med sig viss automatisk oreda.
Men vi kämpar båda två med varandras olikheter, ibland går det bra, ibland mindre bra.
Summan av kardemumman är att jag VILL ju oxå ha ett hem, liv som är ordnat till viss del, men min ordning är inte ordning i vissa andras ögon.
Jag undrar bara hur alla andra hinner med allting och till vilket pris?
Ps. Nu kanske ni förstår varför jag älskar Hyacint - hon har alla de egenskaper som bohemiska jag saknar...
Japp!
Än så länge så är jag sund som en filbunke (eller, så säger man ju inte, nåja...)
Jag har bara ätit havregrynsgröt, lättmjölk och ett ägg.
Så nu väntar jag med spänning hur lång tid det tar innan det börjar sjunga i magen igen.
Känner redan nu att Beach 2009, here I come (med mina fyra ungar i släptåg så flytta lite på filten är ni snälla) ; )...
Vad jag önskar att jag hade lite av Tanjas energi när det gäller träning och för min del även kost.
Som småbarnsmamma OCH tonårsmorsa så är mitt förstanamn Trött.
Det är inte så att jag känner "åhhh, vad trött jag är idag", utan det är mer som ett tillstånd.
Som en slöja som ligger äver hela ens liv.
Tro nu inte att jag klagar och gnäller för jag älskar mitt liv och ungarna är det jag lever för MEN den där extra energin för att orka ta ett fotbad på kvällen istället för att enbart se på TV,
att ringa den där gamla väninnan som man tänker på flera gånger om dagen men som man aldrig får tummen ur att göra,
att färga håret med toningen som man köpte för flera månader sedan,
att komma iväg och köpa kläder (till sig själv och inte barnen) trots att jag inte ens vet vilken storlek jag har längre.
Tja, ni fattar.
Men imorgon så är det ju Måndag, en ny vecka, kanske börjar mitt nya sundare liv då.... ; ).
...undrar jag om vi som skffar mer än ett barn är lite det masocistiska hållet (vet ej hur det stavas men det är för tidigt på morgonen för att jag ska orka bry mig riktigt.
Jag menar hur kan man välja bort att få sova på lördags morgonar, inet en gång utan gååång på gååång på gåååång!!!
N e kaffet klart och efter en balja svart livselexir kan jag säkert förstå varför igen ; ).
Och en gamal Dr Phil repris att småglutta på när barnen leker...
| |
Har nu suttit här och surfat omkring på era sidor i över två timmar(!!). Och känner att detta kan bli farligt!
Jag menar, jag är så nyfiken på er och vill gärna "lära känna" många av er och tycker att det är oerhört fasinerande att så många olika personligheter ryms under samma "tak".
Kul att se att vi kan peppa varandra, och att människor som, förmodligen inte, skulle hitta så många gemensamma nämnare i "verkliga livet" kunna stötta och komma med åsikter och synpunkter.
Min M däremot, tröttnade på att jag skulle sitta vid datorn en liiiiten stund så nu sitter han och spelar nåt livespel på X-boxen (nån som känner igen sig???)
Ett avbrott här då M kom och frågade om vi skulle "myysa" lite (=sex) men som den hemska älskarinna jag är så sa jag att jag är jäääättetrött och ska gå och lägga mig snart (sant), men visst känner man sig lite tråååkig när man är den som säger nej, eller??
Kan ibland tänka att när jag är riktigt gammal och oförmögen så kommer jag bittert ångra alla de gånger som jag inte orkat bjuda till... och med det menat i mååånga fler situationer än när jag som trött 4-barns mamma inte orkade ha sex...
| |
...köksgolv och köksväggar (!!) har jag sysselsatt mig med idag. Vet inte vad som for i mig men då jag har tagit semester från städningen hela sommaren förutom att damsugit av lite slarvigt då och då så tänkte jag att det är dags att torka av köksluckorna och när jag väl börjat så insåg jag hur jävla skitigt vi har det. Tänkte på det där tanterna i nåt TV-program som jag råkat få på någon gång, och på deras bakterieodlingar och insåg att om de skulle gör ett program här så hade de förmodligen nått klimax i sitt (något osmakliga) program, och NÄ jag överdriver inte.
Det som var mest spännande var att se om M, när han kom hem från jobbet skulle se nån skillnad.
Nu var ju saken så att jag hade nämt på telefon att jag höll på att städa köket (dock inte att jag låg på mina bara knän och skurade med skurborste och trasa som en annan skurkärring från 1800-kallt...)
Jag hade ställt alla "onödiga" saker på köksbordet ( som jag oxå hade skurat tillsammans med stolarna) och tänkte bara plocka tillbaka de allra nödvändigaste sakerna då jag har en tendens att agera dyngspridare och även "pynta" lite för mycket (som är fint när det är nypyntat men kombinerat med dyngspridaregenskapen så blir det bara löjligt stökigt)
Vad tror ni att han sa när han kom in i köket??
"Åh, vad golven ser nyskurade och skinande ut!!!" - Ehhh, FEL
"Åh, vad det doftar rent och gott!!"- Ehhh-FEL igen
"Åh, vad skönt att du har putstat fönstren och skurat bort alla spindelnät från taket och väggarna"- Ehhh
"Jag tyckte att du sa att du städat köket, här är ju rörigare än nånsin!!" - GrrrrRÄTT
(Tilläggas till M favör är att vi har "gamla trägolv där inget skiner, hur mycket man än gniiiider och skurar, och att om man inte lär sig att bortse från alla de små spindelnät som uppkommer i ett gammalt timmerhus från 1800-talet så lär inte psyket vara stabilt särskilt länge...)
Ja, nu var det dags även för mig att bege mig ut i bloggvärlden, eller där har jag befunnit mig länge men enbart som läsare.
Då jag älskar att läsa "vanliga" människors tankar och åsikter ska jag nu försöka ge tillbaka lite av den humor, ärlighet, tröst, hopp och flykt från sin egen lilla tristess in i någon annans vardag som ni alla har gett mig genom åren.
Så, here I come!
|
|
|
