Tjejer svälter sig ner till klädstorleken size zero. Jag ser det överallt. I Hollywood, bland svenska kändisar, ute på stan och inte minst ibland modebloggerskorna. Det är inte fråga om hälsa. Det är inte träning och kosthållning för att stärka kroppen och för att få hjärnan att fungera på topp det handlar om. Det är att göra av med så mycket kroppshydda man bara kan. Muskler eller fett, spelar ingen roll. Bara man blir smal, smalare, smalast. Det som står på menyn är fruktsallader och barnmatsburkar.

I fredagens bilaga till Aftonbladet, Klick, var det ett stort bikinireportage med Carin Da Silva från Let´s dance. Rubriken var: Jag älskar min kurviga kropp. Vadå kurvig kropp tänker jag? Kurvig för mig är stora bröst och höfter och en smal midja. Carin har en smal vältränad dansarkropp enligt mig. Skitsnygg, men passar inte in i benämningen kurvig. Har size zero blivit det normala? Om det är utgångsläget numera, så är en normal tjej som inte har size zero kurvig nu då?

Vad är det som driver dessa tjejer? Det kan inte vara uppmärksamheten från killar. Ingen kille i min bekantskapskrets tycker att skelett är sexiga. Är det istället en inbördes tävling mellan tjejer? I så fall till vilken nytta? Det värsta av allt är förnekelsen. Att de som svälter sig tror att vi går på att de helt plötsligt har fått en fruktansvärd förbränning och att de visst äter kakor och godis i mängder. Vissa är säkert så här smala, men de flesta får ju kämpa som as för att hålla sig skinny.

Om jag skulle prova att gå ner till size zero, vilket aldrig skulle hända, jag älskar mat och godis för mycket. Då hade jag fått sluta umgås med folk, mat är något socialt, jag hade fått göra slut med min sambo, han och jag trivseläter hela tiden, jag hade fått sova 12 timmar om dagen för att inte känna hunger och jag hade absolut inte kunnat röra mig, för då hade jag blivit så hungrig att jag hade käkat upp mina egna fingrar. Hela mitt liv hade blivit förstört. Jag hade ju kommit i ett par 25:or i jeans efter ett tag, men det hade ändå inte varit någon som hade sett mig i dem eftersom jag hela tiden hade varit upptagen med att inte äta. Är det verkligen värt det? Det enda positiva jag kan se med att hålla sig på svältgränsen är att det blir billigare att bli full. Men inte ens det skulle motivera mig. Jag älskar ju att dricka mycket med.

//Anna-Maria

Har ni någonsin känt er okvinnliga? Det har jag gjort många gånger under mitt liv. Inte jämt och ständigt men ibland. När man stöter på en sådan där feminin kvinnokvinna. Typ en sådan som Hanna Graaf. Liten och nätt, alltid glad och käck, fina kläder, perfekt hår och smink och aldrig en tendens till skabbighet. De flesta killar älskar den här feminina kvinnokvinnan och hon har alltid varit populärast i skolan, på jobbet och på krogen. Eftersom alla människor vill ha bekräftelse och uppmärksamhet stjäl den här kvinnan min allt som oftast. I dessa stunder av okvinnlighet känner jag mig som en soffa i fyndhörnan på Ikea, en nedsatt köttfärs med kort datum på Ica eller ett par andrasorteringens Levisjeans med stämpeln irregular på skinnlappen.

De här skoven av okvinnlighet kan drabba mig när som helst. Det kan vara om jag av en händelse hamnar bredvid någon petite varelse, då känner jag mig genast som en grovarbetare i jämförelse. Det kan vara om jag är på fest, har piffat upp mig ordentligt och känner mig snygg och in kommer en ”Hanna Graaf”, en femininitetens Carolina Klüft som slår ut all konkurrens, så att alla blickar både kvinnors och mäns dras dit. Hennes medtävlare ser sig besegrade och männen beundrar.

Vi kvinnor spelar på vår kvinnlighet medan männen försöker vara så manliga som möjligt. Killen med musklerna och den hetaste bilen kör förbi många män inte bara på vägen, men också i jakten på uppmärksamheten från kvinnorna.

Vad har dessa roller vi spelar för nytta och varför gör vi det? Kanske är det för att vi människor också är djur, fastän vi inte gärna tror det. Vi ikläder oss dessa roller för artens överlevnad, en djupt liggande instinkt. Om jag inte drar uppmärksamheten till mig från en man, och vise versa, så kan jag inte föra mina gener vidare eftersom det inte blir några avkommor. Det är kanske därför känslan av okvinnlighet infinner sig hos mig? För att jag skall anstränga mig mer. Därav den alltid närvarande tävlan kvinnor och män emellan. Men är vi inte intelligenta nog att bortse från dessa djuriska drifter kan man undra?

Jag vet inte, det enda jag kan säga är att alla någon gång kommer känna att de tillhör andrasorteringen. Även Hanna Graaf möter säkerligen kvinnor som får henne att känna sig som Fru skräphög i Mupparna. Ingen är perfekt och tur är väl det. En liten tröst när beach 2008 närmar sig.

//Anna-Maria

I kvinnliga bloggar stöter jag ofta på ordet vardagslyx. Detta kan vara allt ifrån att äta fruktsallad till att mysa med en kopp te och minimorötter framför tv-serien Gossip Girl. Ofta är det samma slags vardagslyx i de olika bloggarna, som om det vore någonting konstruerat som det går mode i. Detta är kanske oförargligt i bloggvärlden, eftersom en blogg oftast till en början skrivs som en dagbok för personen själv. Om den sedan blir större och når ut till många, så finns ändå en skillnad gentemot en tidning, där själva syftet är att nå ut till så många läsare som möjligt med en gång. Men hur ofta har man inte läst följande mantra i en tidning riktad till kvinnor:

”Istället för den där godispåsen och chipsen och tv:n, unna dig ett varmt bad och en lermask då och då för att du är värd det. Ett bra och samtidigt nyttigt sätt att få lite egentid på. Se till att vardagslyxa för att orka med vardagen.”

Är det så man skall göra tänker jag? Varmt bad? Vem badar kallt annars?

Även vardagslyxen är alltså uppoffrande och konstruerad. När jag tar egentid så skall den vara hälsosam och nyttig. Jag kan inte göra det jag njuter av mest, utan att få dåligt samvete för att jag inte njuter på det ”rätta” sättet. Alltså blir även njutningen kravfylld.

Hur var det nu de skrev att jag skulle göra? Om jag skall dricka alkohol på fredag och äta gott, så skall jag ta rödvin som innehåller antioxidanter och mörk choklad med flavanoler gärna med ett kakaoinnehåll på 200%, men jag får för guds skull inte ta mer än en rad, fast det behöver jag inte, man blir så mätt på mörk choklad säger de som vet, i förhållande till ljus. Mätt? Efter en vecka med pointsräknande känner jag inte för något annat än att vräka i mig en hel pizzarestaurangsmeny, svälja ner den med 3 liter röd cola och efter det gå loss på hela godisbutikens lager.

Men jag provar. När jag sitter där i mitt varma bad, med rödvinsglaset, min rad mörka choklad och en lermask som kliar hör jag sambon ropa att det är hockey på tv. Med ens revideras den av bloggar och tidningar påtvingade världsordningen. Jag tvättar av lerskiten, låter rödvinet och chokladen möta möglet i badrummet, springer ut till kylen, knäcker en öl, öppnar en chipspåse, fiser och glider ner bredvid sambon tillsammans med 60 minuter fantastisk energigivande vardagslyx framför mig. Jag tittar ner på min kropp och ser att båda brösten och snippan sitter kvar. Jag är en riktig kvinna ändå.

 

//Anna-Maria

Alla tjatar om hur ful Charlotte Perrelli är. Hon är ett plastikmonster, har alldeles för hög panna, konstiga ögon, sönderbantad, sminkar sig som om hon skulle på maskerad. Ja, det tar inte slut där. På vissa bloggar har jag sett hur hon jämförs med Donatella Versace. Till vilken nytta? Är det inte meningen att Charlotte skall representera Sverige på bästa sätt i Eurovisionsschlagern? Tror ni att hon blir stöttad när alla påpekar hur hon ser ut och jämför henne med alla möjliga monster? Vi får hoppas att hon inte tar åt sig, men det är säkert det hon gör och därför bantar hon lite till, lägger på lite extra mascara. Inte speciellt smart att stötta sin schlagerrepresentant på det sättet. Det är precis som om man skulle sälja sin bil och bara prata skit om den. Hur bra skulle den försäljningen gått tror ni?

Själv vet jag inte vad jag tycker om Charlottes utseende. Jag kan inte riktigt se det här fula som alla andra verkar se. Jag ser en kvinna som fött två barn, snyggare än hon någonsin har varit, som strålar trots att hon inte kan sitta i sin klänningskorsett och måste dansa i 15 cm klackar. Hon sjunger jävligt bra, har en utstrålning på scenen som heter duga och har dessutom erfarenhet som inte många har. Hon är den perfekta kandidaten att ställa upp och tävla för Sverige. Men alla tänker bara på hur människan ser ut. Fattar ni hur hon har kämpat och hur mycket tid och energi hon har lagt ner för Sveriges skull? Antagligen inte. Hemma i stugorna sitter ni, en massa lönnfeta svenskar, och klagar på hur hon ser ut, precis som hon bara är ett skal, en docka som man kan klä av och på och slå när andan faller på.

Hetsjakten liknar en utstuderad metod att få den mentalt starkaste deltagaren till festivalen. Att man skall testa henne och se om hon klarar pressen? Sverige borde skicka någon som har gått igenom de mest fruktansvärda psyktesterna till att representera Sverige nästa år. För jag lovar att all skit de i Charlottes situation får ta varje år påverkar resultatet. Jag tror inte att något annat land kastar så mycket skit på sina deltagare som Sverige gör. Men det är lite för sent för det nu. Det är ju över och hur bra gick det? Hoppas att inte att Charlotte får ta ännu mer skit nu bara, det var ju låten som inte höll. Tänk om hon gråter sig till sömns varje kväll för att hon har läst hur ful många tycker att hon är. Det är fan inte okej att hacka på någon som skall ställa upp för Sverige på det sättet. Skämmes!

//A-M

Nu är det dags att starta vår nya sida på marianova. En del kanske känner igen oss från vår blogg, bloggkommentatorerna.se. Där kommenterar vi vad som händer i bloggvärlden. Här kommer ni lära känna oss som kommentatorerna. Vi breddar oss helt enkelt.

 

Det ska bli jättekul att inte vara begränsade till att skriva om vad bloggarna skriver om. Nu kan vi avreagera oss på fler områden. Vi är ju kända för att vara bitska med en humoristisk underton. Nu skäms vi nästan. Det krävs mycket självförtroende för att pusha för sin egen sida. Men läs gärna, så mycket kan vi säga.

Ikväll är det fest och massa brudar kommer vara där så det gäller att vara snygg. De får inte tro att jag har gått ner mig för att jag blivit gift. Hemma-spa verkar vara en bra idé för att komma i form inför partyt. Det brukar ju finnas finfina tips i tidningarna för riktiga kvinnor om hur man fixar hemma-spa. Tända ljus, bada, vaxa, smörja in, fila och lacka. Höjden av lyx, tydligen. Det blir en heldag för mig själv.

Tyvärr kommer jag gång lite sent för jag fastnade framför datorn på vägen till badrummet. Där var det bloggar som uppdaterats och nyheter som hänt och efter någon timme hamnade jag på youtube. Men bara efter någon halvtimme eller så lossnar jag därifrån och nu ska här både badas och filas. Solen lyser in i badrummet så några tända ljus är det inte direkt tal om. Bada själv känns inte heller så lockande, och dessutom tar det en halvtimme att fylla karet. Duschen duger, och väl där kommer jag ihåg rakningen. Inget raklödder, ingen rosa hyvel någonstans i närheten. Men makens rakhyvel ligger vid handfatet. Bara att snabbt ila dit och försöka blöta ner så lite som möjligt. Maken använder den i ansiktet, men mina små armhålor och nätta smalben är ingen fara. Han kommer inte att märka något.

Efter dubbel schamponering och det där som inte heter balsamering, skulle jag kunna göra hårinpackning också, men där går ändå gränsen. Att upprepa samma procedur en fjärde gång känns faktiskt inte ett dugg lyxigt, utan extremt långtråkigt. Mer spännande att attackera fötterna då, men fotfilen har legat oanvänd i duschen i många månader och är nu alldeles mjuk och svampig. Och jag ska ju ändå ha snygga skor på mig ikväll.

När duschningen är avklarad börjar lyxen. Smörja in kroppen med body butter är ju inte allt för jobbigt. Men jag måste stå upp om jag ska smörja in baksidan. Fast ryggen når jag ju ändå inte. Lite överflödig kräm i handen också. In med den i pannan, den brukar vara torr som fnöske. Naglarna är däremot oljiga för resten av kvällen efter insmörjningen, så inget nagellack fäster idag.

Men sminket sviker inte. Smink funkar alltid. Där har vi den sanna lyxen med att vara kvinna, att man kan täcka sina skavanker som städerskorna i Rent Hus rollar över det ingrodda fett som inte går att tvätta bort från tapeten vid sängens huvudända.

Det kanske inte fungerar vid en professionell besiktning, men på den festen jag ska på ikväll, med neddimrat ljus och salongsberusade människor, är det ingen som kollar underarbetet.

//Mia

Första månaderna på en blogg som ökar sin läsekrets stadigt skriver man i eufori. Läsarna jublar över allt man skriver och stora bloggare länkar en till himmelriket. Man är så glad, så glad. Någon som tycker att lilla jag är något att ha! Flera som tycker det. Rent av 465 unika läsare. Vänta, 468!

Efter ett tag börjar man bli säker på sin sak. Det här är bra, den här bloggen har potential. Inte att bli någon ny Blondinbella kanske, men att bli ett meningsfullt forum att diskutera intressanta fenomen med vettiga människor. Man klättrar på blogglistorna, och en dag skriver man i bloggen att det är kul att det går så bra. Att så många läser, och att så många uppskattar det man gör. Man erkänner att det känns fantastiskt att man tillhör de allra största svenska bloggarna. Man kanske dristar sig till att skriva att man egentligen borde kunna tjäna en slant på det man gör.

Om förloppet hade filmats och regisserats till en såpa eller rent av en teaterpjäs så hade det blivit alldeles tyst. De glada läsarna hade rätat på ryggarna bakom sina skärmar och leenden hade dött. En förvirrad stämning hade rått och det hade illustrerats med huvuden som vridits och blickar som flackat. En obehaglig kyla hade visat att ett tabu hade brutits. Någon tror minsann att den är någonting!

En företagsam läsare blir först med att kommentera att så himla stor är inte bloggen. En annan skriver att hon är besviken över att pengar tydligen är allt som räknas för bloggaren. Sedan brakar det loss och glåporden haglar. Efter den dagen vet man aldrig vad som väntar när man på morgonen läser igenom kommentarerna på sin egen blogg. Och bandet går aldrig att backa. Har någon en gång kallat en för fet jävla kossa så kommer det hända igen.

Att gå till motangrepp är lönlöst, då blir man kallad rabiat och får för resten av bloggens levnad stå ut med påhopp gånger hundra eftersom man minsann är en lika god kålsupare själv. Ber man om ursäkt för sitt sätt att ha gjort anspråk på uppmärksamhet, utrymme och pengar är man en kappvändare, och beklagar man sig över anklagelserna är man sympatitörstande.

Men ju mer jag beskriver händelseförloppet desto mer tillfreds blir jag över världsordningen. Om man bara plockar bort hatet så är det ju fint att det finns regler att följa. Det blir aldrig tal om att tro att man är mer än någon annan. Och så länge alla andra säger att jag är bra så kan jag lätt fortsätta låtsas som att jag inte håller med.

Efter att ha skrivit sista meningen hukar jag mig för ruttna tomater.

 

//Mia

När man är i det offentliga rummet för att använda ett högtravande uttryck för att vara bland folk, kommer man på hur olika alla tänker. Jag kan irritera mig fruktansvärt på dessa meningsskiljaktigheter. Det är ofta de små sakerna som man irriterar sig på. Som när jag är och handlar och den framför mig i kön inte lägger upp reklampinnen efter sig, så jag kan börja lägga upp mina varor. Denna totala ignorans från den förevarande kunden leder ofta till att jag får häva mig över hela bandet, knuffa till den före och vederbörandes varor för att få tag i en pinne, som jag sedan smäller ner i bandet för att visa min irritation. Harklar mig lite kan jag göra också för att visa på missnöje. Mer än så kan jag inte med att protestera, man har ju vett i kroppen. Är man klar med sina varor så lägger man pinnen för att markera att man är klar så nästa person kan börja. Effektivare än så kan det inte bli.

Ett annat exempel kan vara när jag skall gå på en offentlig toalett, vilket jag inte brukar tycka är äckligt om toan är fräsch och det luktar gott. Det gör det ju sällan, tyvärr, så då tycker jag att man kan hjälpa varandra att hålla rent. Inte så att man skall lägga sig på alla fyra och skrubba. Det jag menar är att man kan torka bort om man kissar på ringen eller utanför och använda toaborsten om man har orsakat bromsspår i toaletten. Vanligt hyfs enligt mig. När man kommer in efter att någon har skitit är det straff nog att känna lukten, jag har inte bett om att få se den också. Då får jag ta bort ränderna innan jag kissar, för jag kissar inte på någon annans bajs. Då har man go lust att ropa tillbaka personen och be den rensa själv. Eller sticka ner toaborsten i käften på den bajsande. Men det kan jag inte med, för så gör ju bara idioter.

På jobb hör man ofta om dessa problem fast då gäller det ofta diskandets vara och icke vara, vilket ofta slutar i funderingar om hur de som skräpar ner har det hemma. Jag skiter fullständigt i hur folk har det hemma. Jag kan själv strunta i saker när jag är i mitt eget hem. Det hör inte hit. I offentligheten borde alla fatta att man inte kan göra hur som helst. Hur kan man med att lämna bromsspår till nästa person? Det är inte bara ohyfsat och äckligt. Jag hade skämts ihjäl.

För att lugna ner mig efter en sådan här fruktansvärt händelse skulle jag behöva en sup. Jag har alltid min alkogel till hands i väskan för att använda efter offentliga toalettbesök, ibland känns det jävligt frestande att ta sig kyss invärtes också. Men det gör jag aldrig det heller. Jag borde kanske för min egen hälsas skull ställa till med ett jävla liv nästa gång någon lämnar bromsspår eller inte lägger pinnar. Tror ni jag kommer göra det? Nej, så gör bara galningar. Men bromsspår kan man lämna, hur äckliga och randiga som helst. Sicka´ svin det finns!

//Anna-Maria

En familj skaffar oftast städhjälp för att kvinnan i familjen jobbar. Av samma anledning skaffar de barnflicka. När mamman var hemma och mannen jobbade var det hennes uppgift att utföra dessa sysslor. Trots att många anser att vi lever i ett mer jämställt samhälle nu än när hemmafruarna var det normala, finns det inte många familjer där mannen är hemma och kvinnan arbetar. På ett sätt är det bra att båda jobbar, för jämställdhetens skull. Det är lika ojämställt att det bara är mannen som är hemma och tar hand om barn och hushåll som om bara kvinnan gör det. Men vissa tycker säkert att det är beundransvärt när mannen ”offrar” sig och är hemma med familjen. Vilket är konstigt för det är ju det som kvinnan har gjort, genom alla tider och alla har tagit det för givet. Ofta med den motiveringen att hon är bättre på det. Varför? Har vi kvinnor en speciell städgen? Precis lika dumt som att säga att män föds med ett speciellt intresse för bilar. Vad jag vet fanns det inga fordon på stenåldern som männen kunde stå och diskutera mellan eldgörandet och jakten.

Majoriteten av hushållsarbetet och omhändertagandet av barn görs fortfarande av kvinnor. Görs det inte av kvinnan i hemmet så köps det in barnflickor och städhjälp. Men vilka är det som gör det arbetet? Är det män? Nej, här kommer en aspekt till in, förutom kön, och det är klass. De som tar hand om folks hem och barn är fortfarande i majoritet kvinnor, men kvinnor från en lägre klass. De som arbetar som barnflickor och städhjälp har knappast råd att ha den servicen själva. Vad man kan fråga sig då är om vårt samhälle har utvecklats någonting från hemmafrueran? Ja, på det sättet att vissa kvinnor nu får lov (tack så mycket) och har chansen att utbilda sig och arbeta men ofta på den premissen att en annan kvinna tar hand om hemarbetet och barnen. Mer har inte hänt, tyvärr.

Vad är det vi strävar efter egentligen? Kan det bli jämställt? Råkar våra barn illa ut för att fokus ligger på självförverkligande och pengar? Är det rättvist att kvinnan skall få skulden om hon jobbar och inte är med barnen. Mannen då? En framgångsrik man får väldigt sällan frågan hur han kombinerar karriären och barnen. Det bara förutsätts att han har en fru hemma eller en annan kvinna som tar hand om dem. Ofta är det mannen som tjänar mest pengar vilket gör att kvinnan är den som får vara hemma när barn kommer in i bilden. Det är inte mannens fel. Han är också en bricka i spelet. Det är så mycket i samhället som bromsar jämställdheten. Frågan är om det går att få ett helt rättvist och jämställt samhälle? När man börjar fundera liknar vår värld mest en dystopi och i den är jämställdheten en utopi.

//Anna-Maria

Det klagas för mycket på hantverkare tycker jag. Ibland är det självfallet befogat men det finns någon allmän uppfattning om att hantverkare är opålitliga. Det man brukar höra är att de aldrig kommer i tid, att det inte går tillräckligt fort och att de är för dyra. Det är nog lika många gånger fel på den som anlitar en hantverkare som på hantverkarna tror jag. Ändå har det blivit helt okej att smutskasta hantverkare hur som helst. Jag tycker att man skall vara oerhört tacksam för att det finns hantverkare som kan göra det man själv inte kan göra.

I dessa hysteriska heminredningstider, då alla skall göra om hemma och ha det nyaste, sätter press på människor. Har man inte råd att göra om i badrummet eller vad det nu är så får man helt enkelt låta bli. Faktumet att det kostar mycket pengar går ut över hantverkarna. Men det kostar mycket pengar om man inte kan göra något själv, så enkelt är det. Varför skulle en hantverkare göra saker gratis? De flesta vill att hantverkarna de anlitar skall göra svarta jobb. Jag kan förstå det, för det blir ju billigare. Men om man anlitar en hantverkare svart har man heller ingen rätt att klaga på tider och priser. Är man inte nöjd får man väl bryta "svartkontraktet" och ta dit en annan hantverkare, eller betala vitt så man kan kräva det man vill kräva.

Ibland undrar jag om det är så att folk ser ner på hantverkare. De tror att hantverksjobbet är lätt, att det inte kräver många hjärnceller, därför kan de med att klaga över pris och att det tar lång tid. Folk vet inte vad de pratar om helt enkelt. Det handlar om okunskap. För en hantverkare kan ju inte veta bättre än jag? Jag har ju en akademisk examen, en hantverkare har ju bara gått ett praktiskt program på gymnasiet. Är det så folk tänker?

Jag har själv en akademisk examen, men jag tror inte att jag är bättre än någon annan för det. Det finns säkert en och annan idiot bland hantverkare också, så jag menar inte att de är perfekta på något sätt. Men det är just den här låga synen på de som har ett praktiskt yrke som stör mig något oerhört, vilket i många fall oförtjänt går ut över deras rykte.

Jag skulle vilja se hur de som klagar och ser ner på hantverkare en dag står där med sina läckande rör och tak, ruttnande fasader och mögliga badrum, totalt förvirrade och undrar vad som hände. Då ångrar man nog att man har sett ner på en hantverkare.

//Anna-Maria

Åh, vad trött jag blir på allt tjat om den nya avlyssningslagen, FRA. Vad jag först tyckte var märkligt är att det är de liberala högerpartierna som vill införa den. Det liknar mer dystopin, 1984, av George Orwell om ni frågar mig. Storebror ser dig och så vidare. Att kontrollera folk är inget jag har förknippat med moderater och högerpartier tidigare. Tiderna förändras dock och därmed politiken. Det är bra, hur skulle det sett ut annars?

 

Det är vid sådana här tillfällen man märker hur många självutnämnda världsmästare det finns ute i vårt land. De som tror sig veta vad som är bäst för alla. De kritiserar den nya lagen hårt trots att de inte vet något om den. En sådan person skulle jag inte lita på om den så var den siste på jorden. Det behövs experter för att hålla ett land flytande.

 

Jag skulle inte låta någon som inte var kirurg operera mig, så varför skulle jag låta någon som inte kan någonting om modern krigsföring och försvar bestämma hur vi bäst försvarar vårt land? Det är likadant med folkomröstningarna. Jag förstår inte varför man ens har folkomröstningar.

 

Varför fråga expediten i affären om vi skall införa Euron? Vad fan vet hon eller han om det? "Nej, det vill jag nog inte för det är fulare sedlar? Svårare att hantera i kassan för att de är mindre? Fler mynt blir jobbigare?"

 

Nej, att lyssna på folket är som att gräva landets grav. Många klagar på att vi skär ner försvaret och inte har kapacitet nog att försvara oss mot andra länder om de skulle vilja invadera oss. Men det hade vi inte haft om så alla som kunde gå skulle dra på sig militärdräkt och vapen. Vi är för få. Ingen idé helt enkelt.

 

Modern krigsföring ser inte ut som det gjorde förr, inbillar jag mig i alla fall. Numera är det hot i form av terroristdåd och liknande som vi måste skydda oss emot. Då behövs kanske en FRA-lag? Vad vet jag? Jag är inte heller en expert så skit i vad ni precis har läst.

 

På något sätt får man lita på att de som kan och beslutar gör det bästa de kan för att vi skall ha det så bra som möjligt. Att de tar rätt beslut. I alla fall när det gäller saker som avlyssning. För mig gör det inget om mina mail, sms, min blogg blir genomsökt av någon megadator.

 

Jag har ingenting att dölja. Kan det stoppa en terrorist från att begå ett terrordåd där flera tusen människor dör, så gärna för mig. Då får ni kolla innanför mina trosor om ni så vill. Pinsamt tänker ni, och kränkande? Det skulle nog mest vara jobbigt för den som har jobbet som tros- och kalsongkontrollant tror jag.

 

//Anna-Maria