Jag fick det här på mailen, har fått det någon gång innan oxå men jag blir lika illa berörd varje gång!

Läs, kopiera och skicka till era vänner!

Mitt namn är Chris, jag är 3 år


Mina ögon är svullna, jag kan inte se.

Jag måste vara dum, jag måste vara dålig.

Vad kunde annars göra min far så arg?

Jag önskar jag vore bättre,
jag önskar att jag inte vore så ful.

Då kanske min mor
fortfarande ville ha mig.

Jag kan inte göra något rätt,
jag kan inte alls prata.

Annars är jag inlåst,
hela dagen.


När jag vaknar är jag ensam,

huset är mörkt.

Mina föräldrar är inte hemma.


När min mor kommer hem

försöker jag vara snäll.

Då får jag kanske bara en
smäll i kväll.

Jag hörde precis en bil.

Min far är tillbaka från
Charlies Bar.


Jag hör honom svära.

Jag hör mitt namn.

Jag trycker mig mot väggen.

Jag försöker gömma mig från
hans onda ögon.

Jag är så rädd.

Jag börjar gråta.

Han hittar mig gråtande,
han kallar mig fula namn.

Han säger att det är mitt fel
att han plågas på jobbet.

Han slår mig
och skriker på mig.

Jag kan smita till slut,
och springer mot dörren.

Han har redan låst den,
och jag börjar stor gråta.

Han tar tag i mig och slänger
mig mot den hårda väggen.

Jag faller till golvet
med mina ben som nästan är brutna,
och min far fortsätter kalla mig fula namn.


Jag skriker 'Förlåt'
men det är försent.

Hans ansikte förvrids till
okänslighet.


Värken. Smärtan.

Igen och igen.

Åh snälla Gud, förlåt mig.

Snälla låt det ta slut.


När han äntligen slutar
och går mot dörren
ligger jag där känslolös.

Gråtande på golvet.


Jag heter Chris.
 
Jag är 3 år.

I natt mördade min far mig.

Du kan hjälpa...

Läser du det här och inte skickar det vidare
ber jag för din själ. 

För annars måste du vara en
hjärtlös människa som inte
blir berörd av denna dikt.

Och om du blir berörd,
så gör något..


Därför ber jag dig, skicka den vidare

OM DU ÄR EMOT BARNMISSHANDEL

Ja tjejer då var man tillbaka efter ett halvårs uppehåll.

Får bli bättre på att hålla mig kvar här den här gången ^^

Tänkte inleda min "Come back" hihi med lite ja....vad kallar man de...äsch läs istället...Adjöken ^^ 

Ibland e livet så konstigt. Jag förstår det inte ibland. Allt bara händer och passerar en i livet utan att man kan påverka dom...som att människor kommer in i ens liv men lika snabbt försvinner. Som att dom bara skulle för ett kort ögonblick vara en frisk fläkt. Man börjar ju tänka ..Varför försvinner människor som man gillar? Vad gör jag för fel??? Det bara upprepas och upprepas ju...
Jag blir knäpp av detta...varför kan jag inte bara vara den jag vet jag är innerst inne...det är precis som om något talar om inom mig var si var så...och så blir de så fel. Jag förstår inte varför jag inte kan fatta att det är bara jag som kan styra mitt liv...det hållet jag styr mitt liv går det åt. Om jag beteer mig som jag gör mot vissa kommer dom ju försvinna men om jag är den jag vet jag kan vara så finns det ju grymt mycket mer möjligheter att dom stannar.
 
& en sak till varför stannar man inte upp....och tänker...vad händer nu i mitt liv...ne man bara lever på och börjar ta allt för givet och sen en vacker dag bara visar det sig att oj..de var inget jag kunde ta för givet. Sen utan att man hinner blinka så är det borta....eller så är det för mig. Jag vill bara kunna veta att jag är någon man står ut me...men nehe jag verkar inte vara de just nu.

Jag tror verkligen jag måste ta tag i mig själv. Inte bara leva leva och tro att allt är bra...för det är de ju inte. Jag mår ju inte bra...jag vill ju ha hjälp...måste ta hjälp nu för detta är uppenbarligen inte något jag kan lösa själv. Jag har ju försökt. Jag har ju bara ett liv alla har bara ett liv....
o vadå ska man bara leva igenom det och ta allt förgivet, intala sig själv att allt e bra och ja...förtränga det som kanske är något man måste få upp till ytan för att bli komplett och fullständigt lycklig. Jag är trött på att förtränga.
Jag har faktiskt börja skriva ett projekt arbete nu som heter "Min inre resa med mitt självförtroende"...det ska hjälpa mig en bit på vägen.

En sak e jag trött på också....att bara vara en i mängden...när jag kollar på en människa tänker jag inte mer på de ju jag bara ser dom och släpper det...men tänk om jag aldrig aldrig mer får se just den människan...jaha...tänk om det är en han och det var han som var menad för mig...men han passerade i mitt liv på ett ögonblick...Adjö, faväl hejdå ???

Vadå jag fattar inte...jag vill synas, höras och hjälpa och allt jag vill inte vara någon man bara kollar på sen glömmer...men hur får man någon att minnas en...och jag begär inte att alla som kollar på mig ska koma ihåg mig men alltså...man är ju verkligen bara en i ängden i den här världen...e de inte hemskt? Eller jag vet inte...kanske bara jag som tycker de...att vi borde se och höra varannra mer. Känns som bara för man inte känner någon skiter man i dom.

Men nu ska jag berätta för er om en helt (enligt mig) fantastisk kvinna...i förra veckan....satt jag på en bänk i Malmö o var ledsen...en underbar pojk hade precis sagt faväl till mig och jag satt o små snyfta...vet ni vad den här underbara människa gör????? Hon sätter sig ner bredvid mig på bänken, lägger en arm om mig och frågar...Men kära du hur e de???? Kan jag göra något??? FATTA HUR MYCKE just det ögonblicket bettyde för mig. Jag kommer aldrig glömma henne och jag blir rörd bara jag tänker på henne...Jag fattar inte varför en sån kvinna enligt dom flesta i samhället idag tolkas som knäpp och konstig...för mig förändra hon hela min kväll....Tack du underbara människa...dig ska jag aldrig glömma..

Jag vill vara en sån människa som går fram och frågar hur en ledsen människa mår...jag vill vara den som ler mot en människa som väntar på någon....
Jag vill vara den som ger en ros till någon jag inte känner....göra detta bara för jag villl och kanske hoppas lite att jag en dag får ett leende eller en kram när jag inte mår så tipptopp...som då.

Det finns iaf tre speciellt underbara människor som tar mig som jag är...som inte lämnat min sida och som jag hoppas aldrig gör de...dom är mina guldstenar i livet. Dom har funnits där i dom örka och ljusa stunder. Så ni tre vet vilka ni e...
Ni e så u

Ibland e livet så konstigt. Jag förstår det inte ibland. Allt bara händer och passerar en i livet utan att man kan påverka dom...som att människor kommer in i ens liv men lika snabbt försvinner. Som att dom bara skulle för ett kort ögonblick vara en frisk fläkt. Man börjar ju tänka ..Varför försvinner människor som man gillar? Vad gör jag för fel??? Det bara upprepas och upprepas ju...
Jag blir knäpp av detta...varför kan jag inte bara vara den jag vet jag är innerst inne...det är precis som om något talar om inom mig var si var så...och så blir de så fel. Jag förstår inte varför jag inte kan fatta att det är bara jag som kan styra mitt liv...det hållet jag styr mitt liv går det åt. Om jag beteer mig som jag gör mot vissa kommer dom ju försvinna men om jag är den jag vet jag kan vara så finns det ju grymt mycket mer möjligheter att dom stannar.
 
& en sak till varför stannar man inte upp....och tänker...vad händer nu i mitt liv...ne man bara lever på och börjar ta allt för givet och sen en vacker dag bara visar det sig att oj..de var inget jag kunde ta för givet. Sen utan att man hinner blinka så är det borta....eller så är det för mig. Jag vill bara kunna veta att jag är någon man står ut me...men nehe jag verkar inte vara de just nu.

Jag tror verkligen jag måste ta tag i mig själv. Inte bara leva leva och tro att allt är bra...för det är de ju inte. Jag mår ju inte bra...jag vill ju ha hjälp...måste ta hjälp nu för detta är uppenbarligen inte något jag kan lösa själv. Jag har ju försökt. Jag har ju bara ett liv alla har bara ett liv....
o vadå ska man bara leva igenom det och ta allt förgivet, intala sig själv att allt e bra och ja...förtränga det som kanske är något man måste få upp till ytan för att bli komplett och fullständigt lycklig. Jag är trött på att förtränga.
Jag har faktiskt börja skriva ett projekt arbete nu som heter "Min inre resa med mitt självförtroende"...det ska hjälpa mig en bit på vägen.

En sak e jag trött på också....att bara vara en i mängden...när jag kollar på en människa tänker jag inte mer på de ju jag bara ser dom och släpper det...men tänk om jag aldrig aldrig mer får se just den människan...jaha...tänk om det är en han och det var han som var menad för mig...men han passerade i mitt liv på ett ögonblick...Adjö, faväl hejdå ???

Vadå jag fattar inte...jag vill synas, höras och hjälpa och allt jag vill inte vara någon man bara kollar på sen glömmer...men hur får man någon att minnas en...och jag begär inte att alla som kollar på mig ska koma ihåg mig men alltså...man är ju verkligen bara en i ängden i den här världen...e de inte hemskt? Eller jag vet inte...kanske bara jag som tycker de...att vi borde se och höra varannra mer. Känns som bara för man inte känner någon skiter man i dom.

Men nu ska jag berätta för er om en helt (enligt mig) fantastisk kvinna...i förra veckan....satt jag på en bänk i Malmö o var ledsen...en underbar pojk hade precis sagt faväl till mig och jag satt o små snyfta...vet ni vad den här underbara människa gör????? Hon sätter sig ner bredvid mig på bänken, lägger en arm om mig och frågar...Men kära du hur e de???? Kan jag göra något??? FATTA HUR MYCKE just det ögonblicket bettyde för mig. Jag kommer aldrig glömma henne och jag blir rörd bara jag tänker på henne...Jag fattar inte varför en sån kvinna enligt dom flesta i samhället idag tolkas som knäpp och konstig...för mig förändra hon hela min kväll....Tack du underbara människa...dig ska jag aldrig glömma..

Jag vill vara en sån människa som går fram och frågar hur en ledsen människa mår...jag vill vara den som ler mot en människa som väntar på någon....
Jag vill vara den som ger en ros till någon jag inte känner....göra detta bara för jag villl och kanske hoppas lite att jag en dag får ett leende eller en kram när jag inte mår så tipptopp...som då.

Det finns iaf tre speciellt underbara människor som tar mig som jag är...som inte lämnat min sida och som jag hoppas aldrig gör de...dom är mina guldstenar i livet. Dom har funnits där i dom örka och ljusa stunder. Så ni tre vet vilka ni e...
Ni e så unika alla tre på alla era sätt och det är de jag älskar....

Alla e unika på sitt sätt men det tycks inte människor se idag...dom tycks bara se alla som en i mängden av alla...

Farväl för nu.

nika alla tre på alla era sätt och det är de jag älskar....

Alla e unika på sitt sätt men det tycks inte människor se idag...dom tycks bara se alla som en i mängden av alla...

Farväl för nu.

Ja nu var det ju ett tag sen man skrev...så det är väll dag hihi.

Hohoooo vad duktig jag känner mig nu.

Städat hela rummet och satt upp rena gardiner. Satt igång en tvättmaskin

Duschat har man med gjort ju

Snart blir det Racheal Ray och lunch, åt en riktig god lunch här om dagen...får nog lägga in den i recept...har ju inte lagt in något alls där...

När nu blir det att pysa vidare.

Var rädd om er tjejer...

Kram

Ja idag titta solen fram när jag tog min lilla dagliga joggingtur. Det hade varit fullt njutningsfullt om jag inte hade haft min jäkla astma...men men får väll vara nöjd med det som går =)

Man blir så lycklig när man ser alla kära par...det får det att bli lättare att ta mig igenom detta. Man liksom längtar efter kärleken och det känns som en större chans att jag träffar min stora kärlek. Man ser inte allt så himla negativt.

Nu blir det en lång dusch sen en god lunch.

Ajöken töser

Kram / Sussi

Ja då har man precis tagit ett varmt bad ...gud så skönt det var. Ett bad kan verkligen förgylla hela min dag. Ska nog snart ta en stor kopp te och bara mysa in mig framför en bra film. Söndagar är på ett sätt mysigt...det har blivit en sån där ta hand om dig själv dag. Bara göra ingenting och bara ta hand om sig själv.

Äntligen har det också börjat kännas om att det är slut med David... det var nog ändå lika bra... vi bråka för mkt. Jag går ändå in på mångas sidor och läser deras lyckliga bloggar. Även om det bara handlar om sådär vardagliga saker så blir man ändå glad av att läsa det. För dom får dela allt med en älskling och det förgyller ju faktiskt mkt.

Ne nu ska jag pysa.

Ett tips till alla bara som har sin älskling kvar. Ta vara på din älskling för en dag kanske han/hon är bort. Som min David nu e.

Ha en skön söndag...

Idag känns det ändå bättre...men jag kan inte sluta tänka på vad jag gjorde för fel...

Jag har ont i hela kroppen för jag vill ringa och fråga men ja...vill inte verka tjatig.

Men helt ärligt kan man bara mista känslor utan anledning och på en timme typ? =/ Högst osannolikt i mina ögon...så ja, förstjänar jag inte en förklaring??

Jag prata med han igår och då sa att han tyckt vi bråka för mkt och att det var droppen med det sista tjafset...men helt ärligt det var ju jag som fråga om det var droppen från början och nu drar han upp och säger att det är det varje gång. Precis som om han vill slippa förklara sig.

Han ringde inte och sms som sagt inte på min födelsedag...och jag kan inte förstå hur en så underbar och fantastisk kille kan ändras så och bli en skitstövel som kommer med en föklaring på detta att han jobba över och sen mecka med bilen...JAHA??? Men du var ju inne på internet kunde han liksom inte bara slängt iväg ett sms...Suck...vad ska jag ta mig till...Om det är någon som läst så här lång ens så snälla snälla snälla...kan ni ge mig något tips på vad jag ska göra...jag behöver alla stöttande ord nu...Snälla skriv till mig och ge råd...jag hade varit er evig tacksam...

/Sårade Sussi

Jaha då var man sårad igen...lämnad i ensaheten...kommer jag någonsin träffa mitt livs kärlek? =(( David det skulle ju vara du och jag för evigt...Jag saknar dig.

Men du är en idiot du kunde inte ens ringa eller skicka sms på min födelsedag...FAN...

Jag älska dig ju så...Fan fan fan...jävlar...Usch....vet inte vad jag ska ta mig till för jag bara gråter och gråter.

Vi sa ju för evigt och när du sa att de va slut sa du även att för evigt var en lögn vi sagt =( Jag orka bara hålla med...

Men för mig kändes du som mannen jag skulle leva med...men tydligen var du inte det...

Förstår inte hur man kan sluta älska någon på typ två tre timmar...eller ljög du när du sa att du älska mig samma kväll...

FANNNNNNNNNNNNNN...vill bara att du ska komma hit och säga att du ångrar dig och att du saknar mig...Snälla kom hit...

Jag känner mig så tom utan dig (min) älskling.

Om det inte är såhär man känner när man är redo att vilja dela sitt liv med någon vet jag inte HUR man ska känna...Snälla kan ingen dela med sig av sina lyckliga liv så jag slipper mitt eget?

Kommer ALDRIG glömma dig...aldrig...