Jag som aldrig bantat frivilligt i hela mitt liv, jag som aldrig ens har behövt det, nu sitter jag i "rövsaxen" ordentligt. Gud! Jag som aldrig ens tittat åt en våg två gånger.  Nu är det så jävla illa som det kan bli. I fortsättningen är det skottpengar på mig om nån ser mig med en mjukglass i handen. Eller överhuvudtaget nånting som inte bara består av proteiner. Jag får dricka Nutrilette, och jag får dricka vatten i både bubbelform och vanligt.

 Självklart gör jag mitt eget bubbelvatten. Och Nutrilette eller vad det nu heter (kanske Naturdiet) smakar ändå ganska ok trots allt. Om man håller för näsan och sveper i sig dem. I alla fall är det det enda som ska komma över mina läppar förutom vatten och kaffe med mjölk (självklart utan socker).

Samtidigt måste jag leta upp nån som har en hund (en stor stark jäkla hund) som behöver motion. Som jag kan erbjuda mig att gå jävligt långa promenader med.

Eftersom man inte kan leva på enbart Nutrilette/Nautrdiet för resten av sitt liv måste jag dessutom lära mig att äta efter Atkins eller liknande då jag avskyr allt vad lightprodukter heter, jag kräks av lightcola för det är så äckligt. Så... Kom med tips på mat jag kan laga som är äkta Atkins för senare bruk. Men till en början är det bara Nutrilette/Naturdiet som gäller i en sisådär hundra år...

Men en sak som faktiskt är bra med det här... Det är att jag slipper äta Julmaten, eftersom en adhd-mupp som jag verkligen inte klarar av det med alla olika dofter och smaker och man är tvungen att äta bland folk man inte valt själv. Super att ha nåt att skylla på...

Det är skönt. Men hon har ont och är rädd att få hjärtinfarkt på riktigt. Det som hände i veckan var att hennes hjärtflimmer bråkade med henne ordentligt och så fick hon en rejäl kärlkramp. Så det var ju bra att hon åkte in på sjukhuset. Nu är hon som sagt hemma hos sig själv. Men på Måndag får hon komma in på konvalescenthem. I 2 veckor. Och det lättar mitt hjärta en del eftersom jag oroar mig konstant för mormor.

Hon är som jag skrivit förut den i mitt liv liksom mamma så klart, är min förebild. Min mormor har varit min dagmamma och därav vår extremt bra kontakt antar jag. Hon vet det mesta om mig saker som inte ens min mamma vet. Och jag vet att mormor alltid tar emot mig med öppna armar oavsett vad jag ställt till med i livet. Även om hon skäller på mig till en början. För när hon skäller har hon för det första alltid (nästan i alla fall) grund för det, och hon skäller inte av ilska utan av oro. Det som gör henne mest orolig när det gäller mig är att jag inte är gift och inte heller har några speciella planer på att 'bli' det heller. Och i hennes värld är en ogift kvinna i det närmsta värnlös. Hon är ju ändå född på 1920-talet. Så jag förstår henne.

Jag brukar retas med henne och säga att den dagen Jon Bonjovi (eller valfri annan kändis som är totalt ouppnåelig, fast oftast Jon Bonjovi) friar, då kan vi börja snacka bröllop mormor... Hon vet vem det är och även hon finner honom snygg...Då flinar hon alltid snett och säger, Du kommer aldrig att bli vuxen lilla Jenny... Nej, svarar jag då, det är möjligt. Så får jag en kram och så är det ur världen. 

Så om Jon Bonjovi eller nån annan ouppnåelig kändis verkligen skulle dyka upp på min tröskel blir det genast svårare, eftersom jag då kanske måste hålla mitt löfte till mormor... Haha... Och det är ju jävligt troligt att just Bonjovi dyker upp i Hägersten eller?

Ena minuten pratas det om vem det är som ska få Nobelpriset i Litteratur, och hur viktigt det är att det är en kvinna alternativt hur viktigt det är att det blir en svensk person. Det är förhandstips, och det är vissa som till och med slår vad på spelsiter... Men orka... Visst är det kul med böcker det är jag den första att skriva under på, men jag har aldrig förstått mig på alla dessa superudda böcker som är skriva mestadels av super-suspekta personer. Jag vill bli underhållen av en bok och ge min hjärna avkoppling som alltid är en kokande kittel av aktivitet. Vill jag lära mig nåt så läser jag en faktabok, och det gör jag det också. Min allmänbildning är faktiskt rejält hög.

För att sedan gå över till det som faktiskt borde vara det allra viktigaste att prata om. Arbetslösheten som kommer i spåren på den extrema lågkonjunktur vi befinner oss i. Varslen på Volvo i Göteborg, alla andra som får gå från sina jobb. Det är nåt att diskutera om. Hur och varför det blev så här. Hur vissa banker bland annat på Island brakar direkt åt helvete på ren svenska. Bankerna kraschar som det vore en pest som spred sig. Vad hände och varför? Hur kan bankerna i USA vara så viktiga att bankerna i Island tex och även Sverige, Tyskland och England bara rasar i hop som korthus? Det är ju för fan löjligt att vi inte lärde oss nånting av det som hände på 90-talet. Då kraschade hela skiten ordentligt. Det är liksom mycket närmare än Kreuger-kraschen 1929. Varför lär sig inte bankerna och finansmännen nånting??? Varför går vi privatpersoner på det om och om igen och köper aktier som det vore nånting livet hängde på? När det i själva verket är livsfarligt? Det är liksom inte så att det är trosor som från början kostar 19.90 på H&M tex. Man vet när man köper dem att de förlorar värde direkt när man kommer ut ur affären. Så fort man sätter på sig dem är de totalt värdelösa för alla utom en själv som faktiskt skulle frysa om rumpan om man inte hade dem på sig...

Jea och jag var på Pusseldrömmar och det var otroligt kul. Jea blev uppdragen på scen trots stark scenskräck. Men hon var duktig och klarade av det hon skulle göra med glans. Det märktes inte att hon var rädd ett enda dugg. Och som tack fick hon dvdn med Pusseldrömmar och sedan signerade han den efter föreställningen... Det var kul. Efter föreställningen tog jag en Heineken och Jea tog en kaffe och sedan åkte vi hem till husvagnen och flamsade en stund till innan vi lade oss. Hon stickade tofflor och jag läste en bit i Bitterfittan. Som jag läser om för andra gången bara för att inse att jag finner den lika supergnällig som första gången. Fast jag verkligen försöker ta av mig mina förinställda tankar...  Men det hjälper inte ändå. Maria Sveland har helt enkelt skrivit den mest gnälliga bok jag nånsin läst. Jag ska dock läsa ut den och ge den en chans till i alla fall. Nåväl, mer rapporter kanske kommer senare om både föreställningen och andra tankar inom kort. Nu ska jag beställa tid hos vårdcentralen eftersom jag har ett infekterat lillfinger... Ciao...

Han SNARKAR med stora bokstäver. Jag är konstant utmattad och likaså han eftersom jag är tvungen att väcka honom ett gäng antal gånger per natt. Att sova bredvid honom utan sömnmedel är ett straff, det är tortyr till och med. Och ändå vill inte hans läkare på vårdcentralen remittera honom till operation. Men jag pallar inte mer, jag är så trött på att bli väckt varenda natt av att nån i princip slår in en spik i huvudet på mig, han låter som en slagborr. Och det blir än värre efter ett par öl. Jag vill inte längre sova hemma, men vad ska jag göra? Kan ju inte gärna flytta i från honom för att han snarkar... Det är inte skäl att skiljas liksom. Så de nätter jag sover borta är rena drömmen, jag blir inte väckt av ett ljud som påminner om en borr rakt in i örat. Att jag äter sömntabletter hjälper föga egentligen. För att jag ska kunna sova bredvid honom krävs en hästdos, och jag kan inte droga mig hela livet för att kunna stå ut med den jag älskar eller hur? I natt var det värre än värst med tanke på att han är förkyld, och jag fick inte somnat förrän vid 05.00 kanske. Sista gången jag kollade klockan var hon 04.30 vart fall. Jag hade visserligen inte gått och lagt mig förrän 04.00 men han hade ju snarkat hela kvällen innan också. Så jag ville inte lägga mig. Men när jag börjar dregla av trötthet och känna mig som ett sandtag i ögonen lägger jag mig i alla fall. Att sova i soffan hjälper i bland men i natt fanns det ingen rim och fason på eländet. Det var slagborrarnas afton från det att han somnade tills att han vaknade. Under den ynka timme jag fick sovit i natt, vaknade jag nog tre gånger. Av snarkningarna. I natt funderade jag allvarligt på att slå i hjäl honom ärligt talat, alternativt slå i hjäl mig själv bara för att få vila.... Det är sjukt, det är fel och det är rena vansinnet att ens behöva tänka de tankarna...

Så nu sitter jag här trött, eländig och väck. Att sova på dagen för en person med mina sömnproblem (som jag har redan utan snarkningarna från honom) är inte att tänka på. För då vänder jag på dygnet direkt, och får ett helvete med att vända tillbaks det sedan. Så vad har jag för alternativ egentligen? Ska tilläggas att det inte finns nån dörr mellan sovrum och vardagsrum. Det finns två ingångar till sovrummet, den ena från köket med en dörr och den andra från vardagsrumet. Funderar på att dra ut madrassen i köket och lägga mig på golvet, kanske funkar lite...Men det blir jävligt obekvämt. Och ska jag behöva sova i köket? När det finns en säng... Eller ska jag lägga mig i badkaret? Det är de alternativa rummen jag har att välja på. Eller så drogar jag ner mig totalt och slocknar i soffan och vaknar med nackspärr på morgonen för att jag legat som en packad sill i soffan som är för smal... Negativt blogginlägg jag vet, men jag undrar verkligen hur jag ska stå ut och framför allt hur jag ska göra för att stå ut. Och om det är nån som har erfarenhet av operation mot supermegasnarkande på nätterna, hur har det funkat? Hjälper det? Håller det hela livet, eller måste man göra om det om ett par år? Hjälp en trött Jenny snälla!!!

Mina tre katter är bortskämda små kräk, de är riktigt supercurlade! Och exakt så vill jag ha det med dem, jag har ju valt att ha dem hos mig och de har valt att inte sticka härifrån. Alltså ska de vara bortskämda som kungligheter. Och de är verkligen fina, allihop. Jag är väldigt mån om att de ska ha det så bra som möjligt, vissa människor skulle nog säga att jag är patetisk i mina omsorger om katterna. Kanske mer brydd om djur rent av än om människor. Och må så vara, de är så utsatta och kan inte föra sin egen talan. Därav denna blogg. Det har flyttat in en ny granne här på min gård... Hon har två små svarta kattungar som är jättefina. De är i värsta terroriståldern. Men hon som äger katterna är totalt hänsynslös. Bland annat kör hon sin bil i racerfart upp för gatstumpen och utsätter alla för livsfara. Även sina egna djur. Och katterna springer vind för våg varje dag. Det har till och med skett att en granntjej frågat om inte jag kan mata dem eftersom deras matte inte släpper in dem...Och jag ställde självklart ut skålar med torrfoder åt dem runt deras port. Maten tog slut i ett nafs.

Nu i dag alldeles nyss kände jag mer än såg faktiskt att någon var på min balkong. Och jag tittar ut, och där sitter den ena av de svarta kattungarna och är väldigt sugen på att komma in. Men han är rädd för det luktar ju katt här med och de har ju också revir. Så han smyger omkring på min balkong och kikar. Nu sitter han utanför och vill in, han ser så hungrig ut och är helt frusen. Det är ju bara 12, 4 grader ute. Matten har dragit till jobbet för längesen. Men katterna hon har får vara ute tills hon kommer hem senare i dag, om de ens får komma in då. Dessa små söta katter, jag lider med dem och vill inget annat än att ta hand om dem. Fast jag har tre katter och stora hanen skulle klösa ögonen ur dem. Jag är rädd för den dagen de kommer in i lägenheten och Åzzkar flippar. Han är stor som ett hus och väger bly. Skulle han vilja kan han döda dem och det är inte kul. Hur gör jag nu? Jag föser naturligvis ner dem från min balkong milt men bestämt. Jag kan inte skrämma dem med flit... För då krossar jag mitt eget hjärta och det vill jag inte göra. Vissa människor ska fan inte ha djur.

Hittade detta testet hos SPANKK (En blogg som drivs av ett par småbarnsmammor och jag läser den med sttor behållning) Deras bloggadress http://spankk.wordpress.com/

De i sin tur hade hittat den hos SVD och kopierat in den i sin blogg... Jag gör det samma här...

Har du under den senaste månaden upplevt eller haft problem med:
(gradera svaren: 1= aldrig, 2= sällan, 3= ibland, 4= ofta, 5= alltid)

• Komma ihåg namn, datum eller ärenden du ska göra. (En 4, jag har adhd)

• Komma ihåg saker som är/varit viktiga för att utföra ditt arbete. (En 5 fortfarande adhd)

• Föra samtal med dig själv. (2 för då kan jag faktiskt koncentrera mig.)

• Orientera dig i tid och rum. (4, jag vet nästan aldrig var, vad eller vem...)

• Kortvarig känsla av att vara frånvarande. (5, jag är hopplös)

• Koncentrera dig på en längre text, nyhetsartikel eller bok. (1, för läsning gör att jagförsvinner från omvärlden och in i boken eller texten jag läser.)

• Göra flera saker samtidigt. (  En 1!Hahaha, trodde ni det verkligen??? Jag kan dra i gång tusen projekt på en sekund typ, men icke att jag klarar av mer än max två saker av alltihop)

• Göra saker under tidspress. (En 3, för i bland fixar jag det med en fot i fickan, andra gången rinner svetten över ryggen och ner i ögonen samtidigt som jag kippar efter luft typ...)

• Lätt att bli stressad. (5, jag har för fabian adhd...)

• Överkänslighet för ljud, ljus eller lukter. (5, är totalt överkänslig för allt sånt. Vet dock att jag ALLTID varit likadan. )

• Somna. (Spräcker skalan igen med 30, för det är stört omöjligt att somna)

• Vakna tidigt och inte kunnat somna om. (Det blir att spräcka skalan här med, 30 alltså...)

• Ökat sömnbehov. (Även här spräcker jag skalan med 30)

• Vara trött för jämnan. (Skojar ni med mig? Vet inte när jag var riktigt utvilad sist)

• Känna den sortens trötthet som inte går att vila bort. (Mätaren går även här i taket)

• Dina batterier är uttömda. (Ja, egentligen en 5 här med men eftersom jag medicinerar med Concerta, så har jag konstigjord energi...)

• Problem med extra hjärtslag eller snabb puls. (3, det är en vanesak för mig)

• Humöret har blivit vacklande. (Poff, där sprack mätaren)

• Vara mer lättrörd känslomässigt. (5 men så har det också alltid varit i alla fall sedan dottern kom, Vet inte om nån annan gråtit till Beverly Hills 90 210 för att en utav personerna skulle flytta...)

• Vara mer irriterad eller ilsken. (5, man kan inte vara mer lättantändlig än jag så egentligen sprack mätaren här med.)

• Kontrollera dina känslor. (5, vad tror ni, att jag är ett under av lugn och harmoni eller? )

Jag behöver nog inte det vid närmare eftertanke. För varenda gång de senaste månaderna jag varit inne i stan är det flertalet människor som bara går rakt in i mig eller kör över mina fötter med barnvagn, kör in i hälsenorna med barnvagnen, knuffar mig så att jag nästan ramlar. Så jag tror nog att jag är rejält osynlig i alla fall. Praktiskt med tanke på att jag inte vill synas i alla sammanhang. Men det är ju bara vissa sammanhang det handlar om...

I vanliga livet verkar det mer praktiskt att synas i den måttan att man inte blir nerknuffad omkullsprungen och nertrampad. Men i de sammanhangen där jag inte vill synas då syns jag. Tycker ni inte att det är en lustig kombination? När jag vill synas så syns jag inte alltså, men när jag vill vara så osynlig som möjligt då lyser jag... Häromdagen var vi på demonstration dottern och jag, och tv-kamerorna haffade dottern och mig på bild ett flertal ggr. Dock misstänkte jag att jag skulle bli filmad av den ena kameran så jag drog upp min kaffemugg framför ansiktet... En äkta Britney alltså, lite rutin har man väl ändå

Så vad har ni för råd till mig, hur ska jag göra för att inte lysa som en fyrbåk när jag verkligen inte vill?

Han har nåt som fattas mellan öronen tror jag just nu. I denna stund när jag skriver denna blogg undrar jag varför jag ens blev tillsammans med honom... I alla fall, sambon gör mig galen, han förstår sig verkligen inte på mig. Jag frågade honom i går om han hade lust att hänga på in till stan eftersom jag inte kom i väg i går. Jo, det kunde han göra. Och nu då han sitter vid stora datorn i sovrummet och jag sitter med lilla "Einstein" i knät framför Nyhetsmorgon så frågar jag honom en väldigt enkel fråga: Ska vi åka in till stan efter "Lördagsmorgon/Nyhetsmorgon"? Han fattar inte vad jag menar och jag frågar en gång till samma sak... Då säger han, vi kan väl åka om en timme eller två? Ja, ja visst säger jag. Han säger då, varför ska jag bestämma tid. Och jag svarar; men jag sa ju JA! Till svar får jag då; vill du bråka eller?

Så sa jag vill du inte följa med så slipper du! Där ser du svarar han då; DU VILL BRÅKA!

Jävlar vad sur jag är på honom nu. Jag ville ju bara fråga när det passade honom att åka. När jag åker spelar inte mig nån roll alls, så då tyckte jag att han kunde få bestämma. Men han gör som han alltid gör när han inte vill göra nåt egentligen utan har ångrat sig men inte kan stå för det. Vänder allt till mitt fel och börjar tjafsa så att jag blir förbannad. Och så säger han att han hade rätt. Jag är så trött på det beteendet att jag kan strypa mig själv. Varför säger han bara inte som det är; Jenny, jag pallar inte åka in till stan. Det är väl för fan ingen big deal att han inte hänger på in till stan... Jobbiga kille.

Ska jag och Jea på i Oktober. Det har blivit tradition att se den... Hmm. Stört antagligen men vad fan, man lever bara en gång vad vi vet i alla fall. Denna gången blir det i Eskilstuna som vi ser den. Ska campa en gång till i år. Det är mer stört tycker jag eftersom mina tidigare campingerfarenheter sträcker sig till ett par gånger i tält på Snäck utanför Visby och en gång på Öland när jag var 5. Jag är inte en campande person. Jag är lat pch bekväm. Men likförbannat ska vi sova i husvagn... Det har jag inte gjort sedan en vinter i Särna när jag var 17 och partade i Idre med en kompis. Mamma och syrran sov i husvagnen när jag kom hem och stank som ett enkvinnasbryggeri... Lyckat. Inte!!!

I alla fall, vi ska alltså kolla in The Man igen. Hoppas bara att jag innan föreställningen lyckats framställa ett osynlighetspulver till oss eller i alla fall mig. Tyvärr tror jag inte att jag kommer att lyckas med det. Så ni lär få höra mitt gnäll om att Jävlar, jag lyckades denna gången också med att göra nåt otroligt korkat, typ lägga krokben för mig själv framför honom på vägen ut... Men om ni har ett recept på hur man tillreder ett dylikt pulver kanske ni kan vara gulliga och dela med er av det? :D Nu ska jag i alla fall in till den stora staden och handla ett par strumpbyxor. För att informera intresseklubben alltså. Tjingeling så länge.

I förra veckan så fick jag ett brev. Det är inte nåt underligt alls med det. Det underliga var att kuvertet var öppnat. Uppsprättat/uppklippt. Jag trodde först att min mormor som är lika förvirrad som jag hade klippt upp det och lagt i nåt i efterhand och glömt att tejpa igen det och skickat det . Men det hade hon absolut inte gjort fick jag reda på när jag frågade henne. Däremot hade hon lagt i 100 kronor och en liten blomma i brevet. Pengarna och blomman var borta. Således har någon öppnat mitt brev mellan att mormor skickade det och det landade på min hallmatta. Hon blev förtvivlad naturligtvis för 100 kronor är ändå 100 kronor. Det som hon dessbättre inte vet är att i Julas när hon skulle sända mig pengar i Julklapp kom det aldrig ens fram. Hon ringde och talade om när hon postat det och hon ringde när det borde varit framme. Då hade det fortfarande inte dykt upp härhemma men det är lätt hänt att post blir försenad i Julruschen på posten liksom. Så jag väntade tålmodigt och sa till mormor att det kommer säkert innan nyår. Det kom aldrig. Det har jag inte sagt till henne utan jag har i stället fått ljuga för min mormor för att jag vet att hon skulle gråta sig sönder och samman om hon visste att någon stulit det hon skickat till mig. Det handlar egentligen inte om pengarna men vem fan är så jävla elak och led att de öppnar andra människors brev? Jag vill inte ens öppna sambons brev om han inte bett mig om det. Det skulle aldrig falla mig in att göra det eftersom jag är uppfostrad så.

Jag polisnamälde saken i går efter att jag pratat med mamma och hon berättade en annan rubbad grej som hon hade varit med om gällande postgången. Hon har en väninna i Skåne som gillar elefanter. Mamma hade hittat en lite söt elefant i plast och tänkt att den skickar jag till min kompis i ett brev. Brevet kom fram öppnat. Ingen elefant låg dock i brevet. Så mammas kompis undrade varför mamma skickade ett öppnat brev utan innehåll... Mamma vart självklart riktigt förvånad. Så nu har jag och mamma kommit överens om att testa om det funkar att skicka småsaker i brev. För det har funkat förut, min kompis och jag brukade skicka Dumlekolor till varann förut... De var självklart knöliga och klämda när de kom fram men de kom fram. Därför ska mamma och jag börja skicka godis till varann. För att se hur det funkar och om det kommer fram.För är det liksom så att det införts censur i posten utan att vi vet om det, eller är det som jag misstänker tjuvaktiga idioter som jobbar på postsorteringen, så bör det ju faktiskt försvinna även smågodis som mamma och jag skickar till varann.

Men jag lovar bättring på den fronten. Det har liksom varit fullt upp med besök från både Jea och dottern i förra veckan och då kan jag inte gärna sitta och blogga. Det uppfattas som ganska otervligt tror jag att sitta med näsan i en dator och skriva i stället för att vara social med både barn och vänner. Nu har ju sambon kommit hem från Spanien igen och det är ju bra. Den stackarn var ju sjuk där nere och det gav mig ytterligare en anledning att undvika Mc Donalds även här i Sverige. Han fick en fet matförgiftning därnere. Av Mc Donken som påstår att deras mat är det fräschaste man kan äta. Yeah Right, eller hur? Så härmed förklarar jag krig kot Mc Donken. Men han hade med sig fina saker hem. Ett jättefint halsband i silver. Och lite annat smått och gott. Nu ska jag alldeles strax försöka kolla på fotbollen det är Panatinaikhos (stavninh) mot Inter. Heja Panatinaikhos... Ciao, synes i morgon kära blogg.

Det var en annorlunda upplevelse. Har inte gått på demo sedan jag var barn och gick med mamma och pappa i Förstamaj-tågen. Då hade man ju liksom inte nån egen talan utan fick följa med vare sig man gillade Sossarna eller inte liksom... Inte för att jag hade nåt emot Palme direkt jag gillade honom väldigt mycket faktiskt, men barn har ju inte direkt nån politisk uppfattning. Så jag fattade aldrig grejen med det inte då i alla fall. Att det var så stort att ha skakat hand med Palme det fattade jag inte heller som femåring. Men i dag känns det kul att ha gjort det.

Nu i dag efter att vi lyssnat på de talarna som intresserade oss gick vi på en marknad som är runt hela Sergels Torg. Hittade en supersnygg keps i gråmelerat tyg med en hård skärm. Dottern fick ett bidrag till en svart "Emil-mysse". Så nu är höstmössorna inhandlade dessutom.

Dottern Slutstation bloggade i går kväll och skrev att man var landsförädare om man inte gick dit i dag... Jag är väl inte lika radikal i min åsikt men det är faktiskt en sjuk grej de håller på att göra med FRA-lagen. Så därför ska jag gå med i dag. De som inte bor i Stockholm kan ju inte hjälpa det men det kanske kommer demonstrationer även i era städer och byar. Det är viktigt att protestera mot sånt här tycker faktiskt. Eller skriv till era politiker mailbomba dem. Skriv brev, ring dem gör nåt bara. Så Tjillevippen så länge. Jag måste klä på mig lite mer än pyjamas innan jag går.

Fascinerad är vad jag blir. Fattar inte hur de gör. För grejen är ju den att de faktiskt lurar skjortan av en egentligen. Men man fattar det inte för de är så otroligt snabba och fingerfärdiga. Jag är helsåld på "trolleri" samtidigt som det gör mig så otroligt förbannad och frustrerad för att jag verkligen inte fattar hur de gör. På film är det ju inte så svårt att lura folk men om man kollar på en show live, hur FAAAAAAAAAAAAAAAAN gör de? Skulle mer än gärna lärt mig trolla så att säga, men jag är troligtvis alldeles för klumpig. Helt ärligt alltså, min motorik suger. Det är knappt jag kan gå på en rak linje på golvet utan att trilla omkull även om jag är spiknykter...

Min mamma har den adressen, jag har visst gett henne den någon gång. Och nu i går kväll skulle jag gå in och läsa en annan blogg inne på Wordpress. Då hade min mamma skrivt en jättegullig kommentar inne på Wordpress. Självklar tycker alla föräldrar att deras barn är de bästa och finaste, det är inte det, men jag har aldrig liksom känt mig duktig nog i mina föräldrars ögon... Ska förklara varför nedan. Men i alla fall så skrev min mamma följande kommentar som svar på min blogg.

"Egentligen är kommentarer överflödiga, men ju mer jag läser om mitt barn ju mer ledsen blir jag. Du är ju inte dum, du kan mer än de flesta, och ändå... ska det vara så jobbigt för dig. Om jag hade vetat mer så hade jag kanske kunnat hjälpa dig. Men du ska veta att jag försökt, men det blev fel det också. Jag vet att du gör så gott du kan och du ska veta att det har jag också gjort. Kramar din mamma."

De orden de gjorde så otroligt mycket. Jag har sällan blivit så rörd. Nu vet jag liksom att jag duger även i deras ögon, trots att jag inte är "lyckad" när det gäller utbildning och sånt.

Vad jag menar med att jag inte duger i deras ögon är nog att jag inte har lyckats med det de har hoppats på för min del. Jag vet att de älskar mig som jag är, men jag har aldrig givit dem annat än problem. I alla fall inte i mina ögon. Kanske har de inte uppfattat det på samma sätt, det kanske bara är jag som upplever det så. Kanske har jag helt enkelt en otroligt låg självkänsla i just det fallet. Om man jämför mig och syrran är jag en riktig loser. Hon är lyckad, smart, snygg och duktig. Har pluggat på högskolan och fixat det med glans. Och såna saker... Medans jag alltid hamnat i situationer som varit negativa. Jag är förtidspensionär, har inte nån utbildning, en ganska slarvig person osv. Men det kanske inte är så som mina föräldrar ser det. De kanske ändå ser en person de faktiskt gillar för de kvaliteter jag ändå har... Att det skulle ta så lång tid för mig att inse att de faktiskt accepterar mig för den jag är, det är fan i mig sorgligt. Men ändå de orden mamma skrev, de värmde ända in i ryggmärgen. Nu sitter jag här med en varm känsla i magen, och känner mig trots allt glad.

Och jag stannar faktiskt hemma med glatt humör. Visst är det lite segt att vara ensam hemma, men hellre det än att åka på dart-resa. Fy fan! Jag fattar inte poängen med dart. Det är så trist att klockorna stannar att kolla på dart. Dessutom står jag inte ut med folk som är skitfulla. Jag blir bara förbannad. Och det lär de vara typ hela veckan. Sambon ska nämligen åka med sin bror, deras pappa och pappans sambo. Ingen av dem spottar i glaset... Tyvärr. Och när de är i sällskap med varann då är det "party" dygnet runt. Så jag är glad att jag slipper. Hade ju roligt förra veckan med Jea. Det räcker. Vi drack ett glas vin var... Så mycket alkohol fick vi i oss.

Det var jätteintressant. Bland annat fick man följa Per Fosshaug som har varit professionell bandyspelare när han gjorde sin adhd-utredning.Han berättade hur hans adhd yttrade sig, och hur han känt att nånting hela tiden varit knas men inte kunnat sätta fingret på vad. En annan man fick följa var Annika Sundbaum Melin, som har skrivit Singel i Sumpan bland annat och även är journalist. Hon som jag har jättesvårt med oragnisering av det vardagliga livet. En annan tjej var urduktig på att spela fiol, hon var konsertviolinist.

En kille var boxare och hade på det sättet fått ur sig sina aggressioner under årens lopp. Aggressioner är en stor del av adhd. Antingen inåt eller utåt. Jag vänder oftast mina inåt länge länge tills det rinner över och det smäller. Och då smäller det rejält. Jag slår inte människor dock, jag har sönder saker. Första bästa porslinskopp som kommer i min väg, den ligger illa till i de ögonblicken. Det var även två andra kvinnor man fick följa, den ena var gitarrist och sångerska samt låtskrivare. Den andra av dem var föreläsare om just adhd och hur det hade påverkat hennes liv. Henne fick man följa under en föreläsning hon höll för socialarbetare. En annan kille som varit strulig men skärpt sig. En kille satt på kåken och hade fått sin diagnos där. Då och först då insåg han vad det var som gjort honom till den han var. En riktig insikt... Det berättades även om att man misstänker att runt 50% av alla intagna på landets fängelser har nån form av adhd. Och av dem som missbrukar narkotika är siffran också hög, och allra mest inom gruppen som missbrukar amfetamin. Det är som en självmedicinering, eftersom vi som har adhd blir lugna av just det.

Det är så sorgligt att veta, att minst ett barn i varje klass har det och inte får nån hjälp. Precis som jag inte fick när jag var barn. Utan hela barndomen och tonåren finner sig själv med att undra vad det är som gör att inte nån tycker om en. Varför lärarna skäller på en, varför man inte har några kompisar osv osv. Och om de då är som jag var inte säger nåt utan vänder det inåt och i stället sitter med ett jättedåligt självförtroende när de blir vuxna nog att flytta hemifrån. Varför man inte kan organisera upp en städning, och känner sig värdelös för att det är stökigt hemma. Varför man hela tiden kämpar och kämpar i motvind utan att riktigt förstå varför man känner sig som man gick i kvicksand eller sirap. Det finns de som är utagerande med sin ilska hela tiden också, och de som är den klassiska spelevinken i klassrummet som inte kan sitta still en sekund.

Det finns de som sitter och pillar i håret när de ska ha matte för att koncentrationen endast räcker till det som de finner intressant, och då i stället hyperfokuserar på just det ämnet. Och som kommer till högstadiet med urusla kunskaper om saker och ting men inte märker ut sig alls. Förrän det är dags för betygen och lärarna undrar vad det är som hänt eftersom provresultaten är abnormt dåliga i de ämnena de inte finner intressanta. Många personer med NPF ( NeuroPsykiatriska Funktionshinder) klassas då som lata, korkade, slöa och ointelligenta. Det är inte bara fel, det är dessutom trist att få den stämpeln på sig. Jag vet själv vilket helvete det var att ha matteläxa. Än i dag kommer jag i håg den ångesten det gav mig att veta, att på Torsdag är det matteprov...

För jag skulle sitta där som vanligt, och inte fatta ett enda skit. Jag skulle få höra vad kass jag var av inte bara min lärare utan även av mina föräldar som mer eller  mindre är (faktiskt) mattesnillen. Och bli kallad lat och slö för att jag hellre drömde mig bort i fantasin när det kom till räkning... Men vad annat hade jag kunnat göra? Det var min enda flyktväg, för jag var extremt lydig trots min adhd, så jag gick till skolan varenda dag. Jag skolkade inte en enda gång förutom ett par gånger i gymnasiet (som jag dock hoppade av och fick jobb i stället).

I dag när jag är klar med min utredning sedan 3 år tillbaka och ätit medicin i 2½ år, gör det mig ledsen faktiskt. Jag är ju inte dum i huvudet alls, jag har bara svårt att koncentrera mig utan hjälpmedel. Det hade varit så mycket lättare egentligen tycker jag om man hade fötts med en grön prick i pannan som betydde adhd! Det sa jag till min läkare i Uppsala som gjorde utredningen på mig också. För tänk så smidigt det hade varit, Aha, den lilla killen har adhd, den lilla flickan har det med. Då vet vi hur vi ska behandla dessa barn. Då hade många kunnat klara sig mycket bättre i livet kanske om dehade fått rätt diagnos från start och fått rätt hjälp samtidigt. För det vanligaste misstaget folk gör om en person med adhd i vuxen ålder är att Ojdå, henne kan man inte bjuda hem, för tänk om hon slänger sig på golvet och skriker om hon inte får som hon vill. Det har jag hört mer än en gång. Och det gör mig förbannad ärligt talat. Samt att de dömer ut en som helfläng och korkad innan de ens pratat ett ord med en.

Det här är viktigt för mig faktiskt. Jag blir otroligt ledsen av orättvisorna som drabbar såna som är lite utanför i gemenskapen och inte släpps in. Jag blir riktigt arg när jag tänker efter egentligen. För att jag själv i så många år känt mig "korkad" och fel. Dum i huvudet-stämpeln satte jag på mig själv redan i mellanstadiet. För det är mycket lättare för mig själv att säga det än att få höra det av en arbetsgivare, lärare eller vem fan som helst. Då är det mycket lättare och faktiskt skönare att driva hejdlöst med sig själv och sina tillkortakomanden. Spela "Blond Liten Bimbotjej, Hej" liksom. Då har folk inga förväntningar på en ju och man slipper bli besviken en gång till för att det brast i koncentrationen, eller man misslyckades med det där man ville göra. I dag vid närmare 39 år (om ett par tre veckor) så vet jag att jag inte är korkad (jag har kanske bara otur när jag tänker i bland för att skämta lite) egentligen. Men jag känner mig ändå otillräcklig. Och jag har en otrolig lust att lära mig en massa saker, för att kunna kläcka ur mig de mest onödiga kunskaper i tex TP. Så jag söker alltid efter mer kunskap i stället. Men på matteområdet där står det still. Vilket grämer mig som fan, för det innebär att jag aldrig kan bli det jag allra helst vill bli. Min dröm när jag var barn var astronaut (jaja, jag var liten då...) men senare ville jag bli det som i dag heter Biomedicinsk Analytiker. Helst inom virusforskning. Men det faller på matten. Och det gör mig superfrustrerad. För jag vill ju så gärna. Nåja, i alla fall. Det var ett mycket intressant program. Jag rekommenderar verkligen att se det om det kommer i repris.

Det var juvertumörer och det finns inte nåt att göra för att ta bort det på en katt.

Veterinären var gullig och omtänksam och Smulan sa inte ett pip fastän hon aldrig varit hos veterinären innan. De fick till och med ta tempen på henne utan att hon protesterade. Lilla Smulan. Hon var jätteduktig och på nåt konstigt sätt tror jag att hon förstod att de inte ville henne illa. Det är sorgligt förstås och jättejobbigt att veta att det bara finns en väg ut. Men hon ska i alla fall få ett bra liv det som är kvar utan plågor. Så fort hon får ont av sina tumörer så får hon somna in. Veterinären berättade att avmagring är det vanligaste symtomet på att det går utför. Och än så länge är Smulan matglad och faktiskt lite tjock. Fick reda på att hon var en ovanligt stor katthona och väldigt välbehållen i övrigt. Hon är ju ändå 11½ år och har aldrig innan varit sjuk innan.

Jag frågade om det fanns nåt att göra förutom operation, men det går inte att bota just den här formen av cancer hos katt. Det blir bara plågsamt och jobbigt för katten, och det vill jag inte vara orsak till av själviska skäl. Det är inte humant (eller vad säger man om djur) att behandla nån i ens familj på det sättet.

Var nere i mitt centrum och skulle handla. Framför mig i kön stod en mamma med sin dotter som var i 1,5 årsåldern kanske 2 som max. Flickan stod och gnagde på en Piggelin som fortfarande låg i förpackningen. Mamman verkade inte alls medveten om detta faktum. När det blir deras tur betalar mamman för de varorna hon lagt på bandet, men tar inte upp glasspinnen för att låta den registreras i scannern. Utan låter den lilla flickan gnaga vidare på förpackningen. Jag som stod bakom dem undrade om hon missat det sådär som man kan göra när man är småbarnsförälder och trött efter jobbet. Eller om hon helt enkelt bara sket i det. Tyvärr tror jag faktiskt på det senare. När det blev min tur, funderade jag på om jag skulle säga nåt till kassören. Men jag orkade verkligen inte ta fighten det skulle ha blivit med mamman och mig. Men det gnager mig att jag inte sa nåt nu.

Gjorde en test på facebook och fick reda på att den jag ska spendera resten av mitt liv med har ett namn som börjar på N. Problem 1: Jag känner inte en enda kille vars namn börjar på N. Problem 2: Jag vill inte ha nån annan än sambon (möjligtvis med undantag av en viss drömman som absolut inte heller börjar på N, men det är bara på skoj) Problem 3: Varför är jag så nyfiken att jag verkligen hoppar på såna här test, när det alltid blir konstiga resultat...

Nu i dag kladdade jag in en ytterligare blondering från L'Oreal, och den blev himla bra faktiskt. Efter att ha försökt blondera mig i i många år själv utan några lysande resultat, så hittade jag denna i somras. Kanonbra. Innan har jag fått köra två eller tre omgångar innan jag fått det resultat jag velat ha. Och det kostar både pengar och tid samt sliter otroligt mycket på håret. Men denna räcker med en gång. Så jag är nöjd. Själva sorten heter Perfect Blonde Creme, och är en avfärgning. Rekommenderas!