Jaha, idag är det storm här...........Tidigare idag har det snöat rejält och blåst men nu blåser det enbart. Och de har varnat för stormstyrka på vindarna i vårt område så det är inte konstigt att det tar i!

Halkigt är det så man vill helst inte ut i detta. Men det behöver vi inte heller.

Idag var jag hos min mor o hälsade på. Hon bor på ett sjukhem här i stan. Kontakten med henne är en pärs förnärvarande. Det har varit jobbigt i många år, men det har blivit värre. Dels efter att hon själv blev dålig men också efter pappas död.

Min mamma har alltid varit lite speciell. Hon acceperar inte alltid andra människors åsikter, en människa som inte är troende har inget djup - ingen själ. Och så ska hon ALLTID ha rätt! Och ju äldre hon blir, är nu dryga 80, ju värre blir det. Och hon lyckas också nästan konstant ge mig dåligt samvete. Jag får ofta höra mina brister som fru (jag ser inte till att min man får mat - trots att vi jobbar heltid båda två, jag ibland mer än honom), som mamma (det är bedrövligt att jag inte är hemma på morgnarna när tösen går till skolan o det är skam om jag är borta hemifrån nån kväll, trots att min man är hemma då, för inget är ju som en mor...) och som dotter. Det sistnämnda är det som lagts på mig värst nu det senaste. Missförstå mig rätt, jag älskar min mamma, men vår samvaro är väldigt ansträngd, just nu.

För en tid sedan föll hon o bröt lårbenshalsen. Återställd blir hon aldrig p.g.a. sin benskörhet, men hon har blivit mycket bättre. Häromveckan började hon känna mer smärta och ostabilitet i höften varför hon fick en tid på röntgen. Svaret blev att det inte fanns något i höften som behövde åtgärdas. Naturligtvis var detta inte ett svar som min mor nöjde sig med. Nejdå.....

Då började operation "nötning". Dels kunde hon ringa till mig 8-10 ggr/dag o tjata om detta att hon inte litade på läkarens bedömning och ville röntga om. Eftersom jag har en viss erfarenhet efter att ha jobbat som syrra i drygt 22 år, vet jag att något sådant inte blir aktuellt. Även om det skulle vara något fel är hon inte aktuell för omoperation. Dels är det ett så stort ingrepp att hon sannolikt inte kommer att orka ta sig upp igen, dels är hennes skelett mycket skört varför det inte lönar sig att operera, det blir inte stabilare för det. Men jag vet inte hur många gånger jag sagt detta, men det svar jag får är att det kvittar för hon ska minsann veta. Varför - hon har ju redan fått besked att åtgärder ej är tänkbara.Och smärtstillande är de inte snåla med på mammas boende......så smärta behöver hon inte få ha. 

Nä, hon ska ha rätt. Hon vill kunna slå alla i skallen med att hon hade minsann rätt! Uppmärksamhet till varje pris, oavsett vad.

En annan grej som hon hållt på med i alla år är sin mage. Sedan många år har hon en diagnosticerad colon irritabile, samt kronisk magkatarr. ÄNDÅ tjatar hon till sig gastroskopier flera gånger/år när skoven kommer. Jag tror hon har gjort 8-10 st på de senaste 3-4 åren i sin jakt på en cancerdiagnos. (Mormor dog i tarmcancer, så det är ju förklarbart, men inte dessto mindre påfrestande..). Och heder åt de få läkare som vågat säga nej till hennes drivande av detta, men det hjälper inte. Får hon nej väntar hon några dar, sen ringer hon igen. Får då träffa nån annan läkare, kanske nån stackars ST-läkare som inte vågar riskera att missa nåt......

Alltså, detta är tröttsamt. Och varje gång vi talas vid, om jag är hos henen eller på telefon så är det bara elände. Hon har så ont och ingen bryr sig om henne, maten är kass, hon kan inte gå (fast hon går hur bra som helst med rullator) världen är elände och går mot sin undergång så att Jesus kan återvända........Herregud!

När jag hade brutit ar´men så fick jag konstant höra att ja, ja det var ju tråkigt, men det var ju inte så illa som med henne - mitt går ju över. Alltså - jag är fullt medveten om att min brutna arm inte går att jämföra med vad hon gått/går igenom, men hallå.....

I veckan blev jag riktigt arg. Min arm hade börjat värka igen lite så jag var trött. När hon ringde för tredje gången den dan o åter ältade allt elände, både sitt eget o alla krig, barnamord och annat elände som finns, sa jag till henne att om hon bara skulle prata elände så kunde vi sluta direkt. Ja då fick jag höra att det var bedrövligt att jag inte kunde få vara den som hon vände sig till med sina bekymmer. Och eftersom jag inte hade minsta lust att diskutera Jesu återkoms pg.a.a. att elände så var det ju bedrövligt tråkigt att jag var så ytlig och jag vet inte vad......

Jag pratar gärna om allt, men att kalla mig för ytlig för att jag inte är troende tycker jag är kränkande nästan.

Som Ni märker är jag irriterad, jag blir ofta det efter kontakt med min mor.

Sen ibland är det ganska bra, men det blir allt längre emellan.

Usch, nu vräker jag ur mig.

Orkar nån verkligen läsa detta elände? Jag kanske är som min mor? O huvva!

Om nån orkat sig hit - är det nån som har liknande erfarenheter?

Och hur orkar man?

Jag har en underbar man, en älskad dotter och ett bra liv i övrigt - men detta tär......