Känner att det är dags att säga "hoppsan snoppsan, nu drar jag härifrån!".

Jag ville verkligen gilla den här sidan, men det är alldeles för mycket larv hela tiden. Alla klagar på allting och ingenting är bra. Jag skiter fullständigt i chattar och allt vad ni tjatar om. Det retar mig att andra inte tar recensioner speciellt seriöst, och därför halar på tiden så vi andra som lämnar in i tid blir irriterade varenda gång.

Under flera veckor har jag dragit på det här, att avsluta kontot, för att jag sagt att jag skulle skriva på förstasidan om den där listtävlingen jag vann, om vad jag köpte för presentkortet jag fick. Men den affären verkar ju aldrig bli avslutad. Har skeppat tillbaka det mesta jag beställt för att det var fel, fel, fel. Och det lär dröja innan det blir färdigt. Sen gillar jag att få hem böcker och filmer för att recensera dem, men jag får väl tjura i min ensamhet om att den tiden är förbi.

Hur som helst. Det handlar om tid också. Det händer för mycket i mitt liv nu, jag har varken orken eller tiden för att hålla igång mitt krypin här.

Jag kommer alltid finnas på min öppna blogg och josefinesandblom@hotmail.com är mejladressen om du vill skriva.

Alla ni fina tjejer som jag fått kontakt med här, ha det så jädra skitbra!

Duktigt Josefine, duktigt.

Jag har satt mig i skiten, och världen är bara ett stort känslomässigt kaos just nu.

Men jag reder ut det. Det måste jag göra.

Jag tror att jag säger tack & hej till den här bloggen. Har sagt farväl till en annan också, och kommer framöver bara skriva i min öppna blogg. Har ju, tro det eller ej, faktiskt lite annat att syssla med om dagarna också.

Men imorgon måste ni hur som helst hålla tummarna så inihelvete stenhårt. Då är det karaokefinal nämligen, och jag planerar att dominera helt på den där scenen ;-) Kvällens tema är disco, och bästa outfit får tusen spänn. Ja just den tävlingen lär jag inte ta hem, för om jag går i de kläderna jag för stunden planerar att gå i så är det bara party, inte disco. Men va fan. Jag hoppas på att komma tvåa i karaoken, förstapriset kan jag ändå inte utnyttja, om de inte ännu en gång slår till med ett presentkort (som de gjort en enda gång, och det var otroligt nog den gången jag vann) istället för en redan inbokad utlandsresa. Men en tvådygnskryssning till Finland kan ju gå an...

Nejhej, nu måste jag sova tamejtusan, det blir hektiskt imorgon!

Mamma som äntligen hajjat hur det där med sms fungerar skickar ständigt fina meddelanden till mig. Idag fick jag det här korta men ack så fina;

"Dagens visdomsord i radion; en stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem."

Det är lite med fasa i kroppen jag ser fram emot att hon ska lära sig det där med mms. Och datorer för den delen. Då kommer jag antagligen inte våga öppna min inbox, varken på telefon eller mejl. Min mamma är inte riktigt som alla andra mammor, säger undertecknad och minns alla märkliga sexleksakslådor som kommit inslagna i fina paket under åren.

(haha, jag skulle googla fram en stor kuk tänkte jag, och hittade till och med en bonad som stämmer överens med messet, så tokroligt!)

Rick Riker (Drake Bell) är vråltönten som av en händelse råkar få en flaska med en genomskinlig vätska över sig under en skolutflykt till ett djurlabb, en vätska som lockar till sig alla djur i närheten, och så även en genmanipulerad trollslända som ger Rick ett ohyggligt bett på halsen. Efteråt upptäcker Rick att han fått superkrafter, vilka han vill utnyttja för att komma nära sin granne som han är hemligt förälskad i, och knepet för att bli den superhjälte som nöden kräver är att ha på sig en häftig dräkt. Men Dragonfly, som Rick kallar sig i sin egengjorda illgröna spandexdräkt, stöter på oväntat motstånd då en vetenskapsman i staden genom ett experiment förvandlas till en ondskefull varelse som måste döda för att överleva, och som vill förgöra hela mänskligheten i jakten på odödligheten.

Ingen sätter sig framför den här filmen och förväntar sig årets filmupplevelse, det kan jag inte tänka mig. Man vet redan innan att det är en parodi på flera andra superhjältefilmer, ingen av dem i sig speciellt bra. Men inte ens jag som har en smärtsamt låg ribba för fisskämt skrattar under tiden den här filmen rullar, och då är den ändå fylld av just sådant. Det här räknas som en komedi, personen som gjorde manuset glömde bara att stoppa in något som var kul. Ett ganska surt misstag. Bottenapp, knappt värdig en plats på poängskalan ens.

Tror inte många skulle säga emot om jag sa att jag alltid haft ganska mycket skinn på stora näsan, att jag inte har backat utan istället stått för mina åsikter, vad det än gällt, och vem det än har varit jag hamnat i blåsväder med. Men någonting har hänt på senare tid. Det är inte så att jag inte står för vad jag säger, men jag har av någon oförklarbar anledning börjat bry mig om vem jag säger vad till. Och det retar mig. Jag vill inte vara sån. Kan det ha att göra med att jag börjar bli gammal? (jag som sa att jag aldrig kommer lida av åldersnojja, well, den smyger sig på, sakta men säkert) Det klingar kanske fint att man vill vara folk till lags, men herregud, snacka om att det tar bort glöd frår det där jag kallar livet. Man kan inte mesa och svansa runt andra hela tiden.

Nu handlar det inte bara om personer som ständigt rör sig i min livsbubbla, utan även kontakter över internet, där jag ofta kommenterar folks bloggar, folk jag aldrig har och aldrig kommer att träffa. Varför envisas jag med att formulera mig för att inte trampa på några tår, när det gäller starka åsiktsskillnader? Alla kan ju inte tycka likadant. Och alla behöver förihelvete inte älska just mig. Varför bryr jag mig? Jag blir så frustrerad.

Och om vi ska ta ett riktigt löjligt exempel så kan vi snacka kläder. Jag vann ju ett gäng tusen att shoppa för på La Redoute för ett tag sen, och när jag har suttit och fyllt i min beställningsorder så har jag samtidigt pejlat med mina pinglor för att fråga vad de tycker. Och nä, de har ju inte gillat alla kläder jag har valt, så jag har tagit bort dem, fast att jag tyckt att de var jättefina. Vad fan gör jag så för? Nu har jag inte vråldumpat alla kläderna, en del blev beställda, men jag har helt klart sugit i mig deras åsikter, och det retar verkligen ihjäl mig. Jag som aldrig har brytt mig om vad andra tycker om hur jag ser ut. Ja de grejer jag kan ändra på själv då alltså, kläder, hår och smink. Det är väl skit samma om omgivningen inte gillar vad jag ska ha på mig? Det är ju inte som att jag ska släta av dem och behöver kåta upp dem med allt som är jag. Jag har ju redan mitt på det torra. Ja eller det kan man väl aldrig vara säker på, men jag vet i alla fall att jag inte är ute efter någon annan.

VAD FAN HÄNDER MED MIG? Gudjävel, är det du som lallar däruppe? Ge tillbaka mitt självförtroende igen då! Så här orkar jag förihelvete inte gå igenom livet. Och när du ändå är igång, kan du ge mig lite slät hy då också? Lite cash? Och en rosa självparkerande bil? 

På stenåldern när jag var ung, fräsch och smart(!) var det sexpartyn var och varannan helg. Jag pluggade i Linköping då och det där hade blivit en riktig fluga, om man inte hade ett eget homeparty med dildos och dångar så var man en nobody. Jag var undantaget. För trots att jag sällan befann mig där så var det i Ljungsbro jag hade mitt riktiga hem. Och ingen ville åka till den hålan. Ingen. Alltså slapp jag undan. Ibland är det rätt skönt att bo i en väska och bara hoppa runt bland folks sängar.

Men hur som helst. Dessa partyn då smaksatta glidmedel skickas runt i ring och alla ska slicka på sig själva och varandra, det ska jämföras tidigare sexpartners med dildosar och förtäras en hel del alkohol. Aldrig tidigare har jag stött på samma försäljare två gånger, vilket jag gjorde i helgen. Svägerskan fyllde år och drog till med ett sexparty, och då kom samma tjej som höll i partyt vi var på i maj (vilket var det första på miljoner år så det känns lite spektakulärt att ha närvarat vid två såna fester i år). Inget ont om henne, egentligen, men sate vilken inövad "föreläsning" hon höll med sina låtsaskukar i nävarna. De där skämten som var så himla roliga i maj var liksom inte lika mungipehöjande den här gången. Det kändes så fel, så jättefel.

När vi dragit iväg våra beställningar (oj så många tusenlappar det blev har jag fått höra efteråt) så svepte vi några groggar till innan vi gled vidare till stan och Harrys för att skaka rumpa. Vi träffade fina män och alla gick inte hem till sina egna sängar när det stängde. Jag gjorde det dock. Ensam och barfota, när jag inte fick tag på någon taxijävel och de höga klackarna tog död på mina fötter. Ja fast alltså, jag hade ju redan någon som väntade i min säng. Och jag hade inte velat vara ensam. Eftersom jag frös ;-)

När jag vaknade imorse med en fyllesjuk man bredvid mig, och hela huset såg ut som ett bombnedslag, då kände jag att jag inte orkade vara kvar. Så jag och barnen drog en sväng till Ljungsbro. Fina vännen Linas mamma bor där och jag skulle droppa in min bok till henne, som hon sagt att hon vill ha, och när vi ringer på dörren så visade det sig att Lina med hela familjen var på plats, så sen ville inte mina ungar alls åka till sin morfar, vilket var planen. Men jag fick tvinga iväg dem efter ett tag, eftersom jag tiggt till mig lunch av pappa.

Under tiden pappa gjorde maten så rymde vi till jättelekparken bredvid och det blev en riktig dragkamp för att få ungarna därifrån sen. Men vi kom tillbaka lagom till maten var färdig, åt lite och sen var vi ju tvungna att åka igen, så pappa tyckte nog inte att det var årets höjdpunkt ;-) Fast han borde inte ha varit hemma alls, utan på sjukhus. När jag ringde första gången sa han att han fått en allergichock, och han kunde knappt prata eftersom halsen svullnat igen. Och någon mat kunde han inte äta när vi väl kom. Han llät som en jättegammal man när han pratade, och hade rejäla andningsproblem. Men han vägrade åka till sjukan, för lillbrorsan skulle stå en timme i scouternas stånd (det var marknad där idag) och han hade lovat att följa med. Fint. Jag hoppas verkligen att jag inte behöver ta emot ett samtal inatt om att han ligger på intensiven. Eller värre.

Ikväll blir det i alla fall sexparty. Vi är tretton tjejer, vad jag känner till, det kanske har kommit till någon mer, som ska klämma på dildosar och smaka på glidmedel. Sen ska vi dra vidare till Harrys och skaka rumpa helt vansinnigt mycket. Anna, svägerskan som har festen, ska få den där dikttavlan jag gjorde för ett tag sen, och av fyra av oss tjejer får hon även ett jättefint set med skålar, att ha chips/sallad/godis/dip/whatever i. Jag hoppas hon blir jättenöjd. Det enda i skålväg som hon har, som vi ska få snask i ikväll är nämligen chockrosa vispskålar, så nog finns behovet ;-)

Men nä, nu måste jag hoppa in i duschen, jag blir hämtad om 1 ½ timme och måste hinna käka också!

Tjingeling!

Någon som kommer ihåg att jag vann den där shoppingtävlingen? Där man skulle göra en shoppinglista här på marianova? Vinsten var presentkort på femtusen spänn hos La Redoute.

Så fort jag fick veta att jag vunnit började jag med min beställning. Jättefina kläder och skor som jag längtar som en tok efter. Men jag tycks aldrig få dem. Och då menar jag inte att det tar tid för dem att få iväg kläderna, jag har inte ens beställt på riktigt än, eftersom jag fortfarande inte har fått mitt presentkort.

Jag tyckte att det sög åsnepung att jag skulle behöva vänta ända till augusti, när jag fick veta att jag vunnit i mitten av juli nångång. Men nu har sista möjliga dagen för den här månaden gått, ja alltså som snälla postfarbrorn kan stoppa i kortet i min brevlåda.

Jag blir faktiskt irriterad på riktigt. Hur svårt kan det vara att få iväg det? Ja jag vet att de haft semester och yada yada, men hallå? Jag vill shoppa. Nu!

Har precis mejlat marianovatjejen som jag varit i kontakt med om det här, och jag hoppas att hon ser till att jag får presentkortet ögonaböj nu. Vad är det för mening med att berätta att någon vunnit om de ändå inte tänker dela ut priset direkt?

Fick ett tråkigt mejl idag, från Vulkan, där jag ger ut min roman. De tänker höja alla priser nästa månad, med 20 %. Det är jättemycket ju. Och böckerna är redan förbannat dyra där. Min bok kostar 169 spänn som det är nu, sen är det frakt på det. 

Och nu gissar jag att jag inte kommer sälja sådär värst mycket mer. Försäljningen lär nog klinga av helt.

Men har du tänkt köpa boken så gör det nu, innan prishöjningen.

Jag blev ordentligt sårad häromveckan. Jag hade inte tänkt att skriva om det, men jag kan inte sluta tänka på det och jag måste få det ur mig.

Jag har fått veta att pappas fru tycker att det var mitt eget fel att jag blev utsatt för den där gruppvåldtäkten som sextonåring. Hon hade tydligen stått på en familjeträff (jag åker ytterst sällan på såna längre eftersom vi inte bor i samma stad nu) och sagt att det var ju inte så konstigt att jag blivit överfallen, för jag lyssnade ju fan aldrig på henne eller pappa som tonåring, och jag klädde mig som en slampa, vilket inbjöd till övergrepp. 

Men jaha?

Anledningen till att de börjat prata om det var för att jag just varit med i tidningen, den där intervjun om boken. Pappa och hans fru vägrar fortfarande att läsa den, men de flesta andra i släkten har gjort det. De hade blivit rejält uppretade när hon slängt ur sig den där kommentaren, men om jag förstod det hela rätt var det ingen som sa något direkt till henne, utan de släppte ut sin ilska när hon åkt därifrån. Pappa var inte med kanske ska nämnas.

Jag fattar inte hur hon som ska stå som ett av mina starkaste stöd kan säga något sådant. Det är så fruktansvärt elakt. Och inte för att det spelar någon roll, men det stör mig också att det inte ens låg någon sanning i det där påståendet. Jag var världens mest beskedliga tonåring innan det där hände. Jag var en tönt i högstadiet, tränade nästan all ledig tid, bråkade aldrig, festade aldrig, skulle aldrig vågat komma hem ens minsta minut efter att jag lovat, och jag klädde mig definitivt inte som någon slampa.  Det var heltäckande all over. 

Något år senare däremot, när jag slutat träna som en idiot och äntligen fick lite kvinnliga former, då klädde jag mig kanske rätt ofta i kläder som visade mycket hud. Men det var mest för att jag redan ansåg mig förstörd då, och förövrigt hade jag alltid pojkvännen med mig. Fast *gaahh* Jag behöver inte ens skriva det där. Det spelar fan ingen roll vad jag hade på mig.

Det var inte mitt fel. PUNKT.

Hur fan kan hon säga att det är mitt fel?

Jag har funderat så mycket på hur jag ska gå vidare med den här vetskapen. För hon vet inte att jag vet om det här. Men vi har heller aldrig nånsin diskuterat våldtäkten, och jag har ingen lust att göra det nu tretton år senare heller.

Det blev inget jobb för mig. Det tog stopp efter andra intervjun. Och eftersom sambon inte läser här så kan jag avslöja att jag har sällan har känt mig mer lättad. Han sliter och kämpar på ett jobb som han vrålhatar och tycker att jag får ta vad som finns, och söka annat under tiden. Men jag hade verkligen mått dåligt om jag tagit det här. Och hade jag blivit erbjuden det så skulle jag inte haft något val. Men nu blev det inte så.

Eftersom jag pratat så mycket om hur hårt jag önskade att jobbet skulle bli mitt vågade jag inte riktigt säga att jag hade ändrat mig efter intervjun i tisdags. Men jobbet var inte vad de utgav det för att vara från start.

När jag kom dit fick jag vet att det inte alls var fråga om ett butiksjobb för flera (när jag sökte jobbet avsåg annonsen bara en enda plats, men jag utgick ifrån att andra platser redan var satta då). Det skulle visserligen finnas en utesäljare som skulle titta in ibland, men mestadels skulle man vara helt ensam. Hela dagarna. Man var ensam om allting som hade med butiken att göra, alla beställningar (både att beställa för butiken och hålla koll på vad utesäljarna pysslade med, en jävla massa pappers- och dataarbete) all skyltning, all uppackning och sånt där. Man var ensam om att öppna och stänga. Tilläggas ska väl också att den veckas utbildning man skulle få hålls av min bror. Jag vill inte utbildas av min bror. Han är en töntig översittare och vi skulle ha slagit ihjäl varandra på den där veckan.

Jag trivs med att jobba UNDER andra, och MED andra, jag vill inte ha så stora ansvar som det här jobbet innebar. Om mina barn är sjuka vill jag kunna stanna hemma med dem utan att det river upp himmel och hav. Får jag ont i käften vill jag kunna boka in mig på en akuttid hos tandläkaren. Men cheferna gjorde klart ganska snabbt under den personliga intervjun att de helst inte ville ha småbarnsföräldrar eller andra som var benägna att vara sjuka ofta. Och jag visste, när jag sa att jag fått sänkt stämpling för mycket sjukfrånvaro, att jag var bortplockad. Det låter ju rätt dumt att jag sa det, men de frågade hur mycket jag fick i månaden och fick inte ihop ekvationen med lönen jag uppgett att jag hade innan. Och jag sa iofs att den där frånvaron var på ett enda bräde, när jag var sjukskriven fem veckor i sträck, och inte lite då och då, vilket ju måste ha varit värre.

Om det här hade handlat om något jag var kunnig i, om jag visste att jag besatt mycket mer kunskap än andra, om jag visste att jag kunde hjälpa andra på riktigt, då kanske det varit en annan historia. Men det här jobbet var jag absolut inte mogen för.

Fan vad skönt att jag blev nobbad. Nu kan jag andas igen.

Jag har aldrig haft snyggare hår än vad jag hade för ett år sen. Då var det långt och tjockt. Jättefint. Sen fick jag snedtändning totalt och klampade in till frisören och bad dem kapa av hela skiten, vilket gav mig en asjobbig frilla som krävde massor av jobb. Då släpade jag hem kusinen som är frisör så hon skulle rädda mig, varpå hon klipper lite här och lite där, och vips så slapp jag platta håret varje dag. Sen har jag tålmodigt väntat, och väntat och väntat, och nu äntligen har jag kunnat sätta upp en tofs bak på skallen igen, sådär smidigt när man ska iväg snabbt för att lämna ungar på morgonen exempelvis. Eller när man upptäcker att det fan inte finns något smör i kylskåpet och man är snorhungrig och sugen på just mackor och måste kasta sig iväg till affären. Ja eller när (*raderar bort det hemskt snuskiga rader som stod här*)...

Hur som haver. Idag kom frisörkusinen hit för att sambon tjatat hål i skallen på henne, han ville inte se ut som en slusk längre. Men just som hon kom satt han och åt gröt (fan vad duktigt DET låter då!) och frågade om inte jag också skulle klippa mig. Och jag hatade mitt hår imorse. Ja varenda dag eftersom jag avskyr det här mellanmjölkslandet där det är för långt för att vara kort och för kort för att vara långt. Så jag bad henne göra det bästa av det.

Och nu ser jag ut som jag gjorde när jag klippte av håret för ett år sen.

Fan vad smart.

Haf köpt en toning och hoppas att jag kan leva med mig själv om jag får annan färg i skallen i alla fall.

..................................................................................

uppdaterat 21:16

Nä, en toning gjorde verkligen inte susen. Det som skulle bli brunt blev svart. Enligt sambon även skiftandes i lila. Barnen säger att de inte ser skillnad på mig och pappan, och den där trevliga pappan garvade halvt ihjäl sig när han såg mig nyfärgad vid kvällsmaten. Han gjorde hårdrockstecknet med fingrarna och sa att jag nog behövde köpa en dosa puder.

Jag ser ut som ett vandrande lik. Ett lik med för kort hår.

Och det vettefan om det blir några foton. Känner mig inte så jävla läcker och vill inte direkt visa upp mig.

När vi ändå var i Norrköping för den där anställningsintervjun igår så passade vi på (efter lite svettig ilska med gps:ns jävla norska och vägarbeten) att svänga förbi min lilla mormor som bor där. Trots att det bara är tio mil mellan oss går det ofta hela år mellan gångerna vi träffas. Senast vi var där var när Robin var fem dagar gammal, så barnen har inga minnen av henne alls. De pratar ju aldrig med henne i telefon vilket jag ändå gör rätt ofta, till skillnad från mina bröder som inte har pratat med henne på säkert tio år.

Ingen var hemma hos henne, och just som vi vände oss om för att knacka på hos hennes boyfriend som bor rakt över (de vägrar att flytta ihop eller gifta sig trots över tjugo år tillsammans) så öppnades dörren och en liten tant i chockgrön Adidasdress och jättesolhatt stapplade ut. Mormor. Numera tydligen med peruk.

Hon blev jätteglad att se oss, men som alltid hann man knappt fråga hur det var med henne innan hon sa att hon inte ville köra ut oss men att hon faktiskt behövde sova för att orka se på tv på kvällen. Det är alltid så. Det är därför jag inte åker oftare. Ungarna la varsin korv i holken och jag fick en femhundring till kaffe på vägen hem, vi tog ett enda snabbt kort i hallen (då hon tyvärr bytte tröja, hon var svinball i hel mysdress) och sen var vi ute igen. Allt på ungefär tio minuter.

Jag försökte i alla fall.

 ---------------------------------

Tilläggas bör kanske också att en annan anledning till att vi åker så sällan är för att mormor är lite otäck. Hon går på så mycket mediciner att man aldrig vet hur hon är. Hon kan vara helt yr och inte känna igen ens mig, och senaste gången vi var där tuppade hon av, och jag fångade henne i luften när hon föll. Rickard som då var två år blev skrämd, inte helt konstigt. Men ja. Så är det. Jag var lättad över att hon var helt klar i knoppen den här gången.

Kriminalinspektör Malin Fors sörjer sitt stillastående och extremt varma Linköping. Precis som de andra kollegorna vill hon att poliskollektivet ska få något rejält att bita i för att glömma bort hettan och alla de okontrollerbara bränder som är på väg att ta över Östergötlands skogar. Men som mamma ångrar hon sedan sina tankar då sommardöden slår till. Tjejer i de unga tonåren dyker upp, och de är våldtagna, märkligt renskrubbade med klorin, och döda. En utredning full av incest, rasism, fördomar och våld tar vid, och hela staden är lamslagen av skräck.  Vem eller vilka är det som skadar alla tjejer? Och vad är det för märkliga blå substanser som finns inuti dem? Är det en seriemördare i farten eller är morden olyckliga sammanträffanden?

Det här är utan tvekan den bästa deckare jag har läst. Den höll mig stenhårt i sitt grepp och jag släppte den bara ifrån mig när jag verkligen var tvungen. Kallentofts roman reser sig högt över många andra författares verk, med ett språk och med känslobeskrivningar som gör att det knyter sig i magtrakterna. Man får en enorm inblick i polisens annars så hemliga värld och det är spännande att följa varje steg de tar. Boken speglar hela tiden kontrasten mellan idyll och ondska, och det är oerhört fascinerande hur författaren lyckas bära historien hela vägen.

Jag ger boken högsta möjliga betyg. Det är en självklarhet. Det här var andra boken i trilogin om Malin Fors, och det är ingen tvekan om vad som nu står högst på inköpslistan.

//Josefine Sandblom

Jag får komma på den personliga intervjun! *glädjetjut* De ringde förut och sa att jag tagit mig vidare efter gruppintervjun, att de verkligen ville träffa mig igen. Så jag ska dit på tisdag. Dessvärre betyder "dit" tydligen Norrköping. Det är där de har sitt huvudkontor. Så jag måste bila över dit för en intervju som skulle vara över på tjugo minuter. Tjugo minuter då jag ska kicka ass som fan.

Har raggat upp Maria som sällskap på den långa åkturen och hon ska barnvakta när jag är därinne. Kommer byta lur med sambon under dagen eftersom han har gps i sin, annars lär jag aldrig hitta, haha. Nog för att jag är född i Norrköping och bodde mina allra första år i Lindö, men tjena, jag har då aldrig kört bil där.

Fan vad jag ska ha det här jobbet nu!

Kommer bli skitbesviken om jag inte får det när jag kommit så här långt.

En sak är säker, hur mycket jag än må älska min Maria och hennes sällskap så ska vi ALDRIG NÅGONSIN mer gå på karaoke NYKTRA. Vad var det för jävla stollig idé? 

Nu var det dessutom årets sopigaste kväll där, inget folk, vilket gjorde allting så mycket värre. Jag har aldrig tidigare varit där när det varit totally tomt på dansgovlet framför scenen. Vi var fem personer som sjöng på hela kvällen, från att det startade på kvällen tills det slog igen vid två. Två av oss var i final sedan tidigare, och två av de andra kunde absolut inte sjunga, svårt att hitta vinnaren, inte. Och, nej jag menar inte att man måste kunna sjunga för att vara med på karaoke, men om man inte aningen sjunger jättebra eller showar jättebra för att dölja sin tondövhet så är det ju inget roligt att titta på. Man går ju dit för att bli underhållen.

Jaja. Alla kan vi göra misstag. Och vi vet att vi aldrig lär upprepa det här, haha. Nyktra? Vilket jävla skämt.

Ungarna glor på Bompa, och när det tar slut ska jag kasta omkring våra täcken för att se om vi har tvestjärtar i sängarna innan vi kryper ner och myser. När de får ligga ensamma tar det hundra år för dem att somna, och jag ska smita iväg ikväll, men har lovat sambon att stanna hemma tills de har somnat, så då gäller det att vara smart, att låta dem krypa ner i stora sängen istället för i deras egna, och plocka fram klappapåryggen-armen. Då slocknar de oftast på nolltid. Och sen kan jag ge mig iväg.

Jag ska till fina Maria. Vi insåg förut att det är vår sista karaokechans innan finalen (men får jag jobbet så kanske jag nog inte kan gå på den, och det blir första gången nånsin som jag får ställa in i så fall, och det suger för jag känner att en utomlandsresa skulle vara rätt fint, haha) så vi bara måste dit, titta in motståndet och hitta en andralåt till mig, ifall jag är en av de fem som går vidare i själva finalen. Dock så blir det en läskig erfarenhet, vi ska nämligen dit nyktra, jag ska köra. Och med undantag för att jag varit nykter där när jag varit gravid så har det aldrig hänt tidigare. Det kommer kännas helläskigt. Och vad ska jag skylla på när jag gör bort mig totalt på scenen? Haha.

Jaja. Bäst jag river i garderoben nu innan grabbarna ska in där.

Vi hörs imorgon!

Nu gör jag ett tredje försök att blogga. De två tidigare har det stått att det är obligatoriskt att skriva något under meddelande. No shit? Men de mängder med rader jag skrivit spelade visst ingen roll.

Hur som helst.

Antällningsvintervjun igår gick långt över förväntat kalasbra. Jag gjorde mer än mitt bästa och behövde de bara en trevlig tjej bakom kassan så vore det givet att jag skulle vara en av toppkandidaterna. Men nu är det inte så. Vi var 35 personer utplockade bland de som sökt jobbet (vilket visade sig vara ett heltidsjobb för två personer och inte bara en som de uppgett tidigare) och av oss kommer några få bli utplockade för personlig intervju, vilket ska ske nästa vecka. Och veckan efter öppnar butiken. De skulle ringa till alla, vare sig om man var välkommen tillbaka eller inte, men jag har inte hört något än. Fast det har iofs inte gått ett dygn ens. Jag var hur som helst den med minst erfarenhet.

Jag blev bara så jävla förvånad över folks beteenden på intervjun. Vilka jävla puckon det finns. Såna som verkligen inte tänker sig för innan de öppnar sina käftar. En tjej påstod att hon inte kunde prata framför andra, och ville att cheferna skulle träffa henne efteråt istället - och gick ut! Hur troligt är det att hon får jobbet där man ska träffa nya människor hela dagarna? Och det dumma är att hon verkade vara den (i vår grupp i alla fall) som annars hade största kunskaperna och mest erfarenhet av likande jobb. Hon kom tillbaka nämligen, för att lyssna på företagsinfon, och stannade sen i alla fall. Andra försökte alldeles för mycket, det var äckligt att se/höra. Vilka rövslickare. Någon tjej skröt som fan om sitt nuvarande jobb, att hon var så jävla erfaren, och senare när de gick igenom uppsägningstider så kunde hon plötsligt börja när som helst, för hennes tjänst var bara på 3 procent. TRE PROCENT? Finns det ens jobb där man jobbar så lite?

Och hur klär sig folk på intervjuer? Seriöst? Jag led extremt med en kille som svettades så grymt att det hade gått igenom skjortan på halva ryggen, även om han kanske inte kunde göra mycket åt det, inte vet jag. Men andra såg ut som om de klättrat upp ur en dynghög alternativt ansträngt sig för mycket med finkläder, väst och hela kitet samt nålat fast hela håret så det låg slickat på skallen. Jösses. Chefer måste få se mycket.

Varför inte bara ta på sig något som är helt och rent, som man känner sig bekväm i?

Men. Det fanns en helt underbar tjej där bland allihop. Vi började prata minuten innan de öppnade upp dörrarna, och det var hon, jag och en tjej till som höll hela intervjun flytande. Efter att vi presenterat oss, jag först och hon sen, eftersom vi satt längst fram, så sa vd:n på skämt att alla andra kunde packa ihop och gå hem, för de hade redan hittat de två de ville ha, haha.

Jag hoppas verkligen att det är vi två som får jobbet. Vi träffades efteråt och pratade massor, och det är lätt någon jag kan tänka mig att tillbringa hela dagarna med.

Men men. Vi får se.

Håll tummarna.

Förresten, jag visste ju inte var butiken låg, och nu visade det sig att det är på gångavtånd till mig! Nära, trivsamt, fast lön, funkar med dagis, bra arbetstider. jo, jag VILL ha jobbet.

Nu säljs huset. Har du någon pervers längtan efter att vara allt som är jag, så kan du ju flytta in i det sovrum som jag ägnat så många timmar i under alla de år jag har bott där.

Jag känner mig på riktigt helt splittrad. Pappas hus ska ju alltid finnas där att återvända till liksom. Men om en månad har de som är kvar i min familj där flyttat därifrån.

Vetenskapsmannen och militären Robert Neville (Will Smith) vinkar farväl till helikoptern som bär med sig hans fru och deras dotter, sedan är han fast i Manhattan, där ett revolutionerande cancervaccin visar sig vara ett ohejdbart luftburet virus som gör att både människor och djur antar ett rabiesliknande tillstånd.

Tre år senare låtsas han i sällskap med schäfern Samantha att skyltdockor är levande människor, och de jagar hjort på de folktomma gatorna. De få andra som visat sig vara immuna mot viruset, så som Neville, har de solskygga och smittade tagit död på då de gett sig ut efter mörkrets inbrott för att stilla sin hunger.

I laboratoriet Neville slagit upp i sin källare försöker han hitta det nödvändiga botemedlet för att kunna rädda mänskligheten i resten av världen. Om det fortfarande finns någon.

Actionfilmer är inte vad jag vanligtvis väljer att titta på om det finns andra alternativ, men just för att jag ska få vila ögonen på hunkarnas urhunk Will Smith så kryper jag upp i soffan med en kudde i famnen och ett fånigt leende på läpparna. Och jag blir inte besviken. Smith spelar rollen som Neville väl, och med undantag för att det aningen för ofta visas löjligt animerade zombies i kontrast till den välgjorda öde staden så är den här filmen klart sevärd.

Filmen får fyra av fem zombies.

För en halvtimme sen ringde en tjej från ett företag där jag sökt jobb. Det är en butik som ska öppna i stan nästa månad, och jag trodde det var kört för länge sen när jag inte hört av dem. Det här är ett av de få av alla jobb som jag sökt som jag faktiskt vill ha. Tidigare har jag vägrat att ens söka butiksjobb just för att jag absolut inte vill jobba helger. Men den här butiken kommer bara ha öppet på vardagar. Det är sugit att man, om jag nu får det, måste sluta så sent som sex varje dag, just för barnens skull, och när jag är van att sluta vid fyra efter alla industrijobb. Men samtidigt kanske jag kan funka bättre som människa när jag inte behöver gå upp fem på morgonen. För jag är absolut inte en morgonmänniska och det har tärt något fruktansvärt på mitt psyke. Det ihop med alla tunga lyft och tråkiga arbetsuppgifter.

Problemet här är bara att jag ska på intervju hos dem imorgon eftermiddag, fick jag veta. Eller, det är inte det som är själva problemet, för jag brukar kirra det svinenkelt bara jag får komma iväg sådär och träffa en chef mellan fyra ögon. Det är väldigt sällsynt att jag inte får ett jobb när jag väl kommit så långt att jobben jag sökt har kontaktat mig. Jag är ju rätt å slätt ganska underbar ;-) Men nu är det en gruppintervju. Jag vet inte alls hur många vi är, men om jag ska sitta i ett rum och slåss om en enda plats (det är verkligen bara en enda plats kvar att fylla) med en massa andra människor som troligtvis har fan så mycket mer butiksvana än vad jag har, så kommer jag krypa ihop som en jävla mussla. Jag hatar att prata i grupp när jag inte har kött på benen. Hatar. Och jag känner på mig att det kommer gå åt helvete, vilket gör mig förbannad. För jag vill ju ha det här jobbet!

Och.. shit, vad ska jag ha på mig?

Loggar in här och är måttligt road. Oftast när jag läser en blogg så lämnar jag en kommentar efter mig, har jag inte tid med det så läser jag inte bloggar alls. Och ja, jag har börjat hoppa över ganska mycket bloggar av den anledningen. Ramlar nästan alltid bara in på de bloggar jag tycker har en intressant rubrik numera. Men jag tycker det hör till normal hyfs att lämna ett spår efter sig när någon tagit sig tid att skriva och man av någon anledning är där och läser. Också för att den som skriver bloggen ska få en uppfattning om vilka som faktiskt hälsar på.

Igår skrev jag en blogg om presenter. Jag la ut en bild på en tavla jag jobbat med i flera timmar och ställde dessutom en fråga till läsarna. Ändå har inte en enda människa kommenterat bloggen. Inte en enda. I skrivandets stund var det sjutton personer som hade läst. Ingen av sjutton. Det tycker jag är dåligt. Men kanske tyckte alla att tavlan var snorful, och vill inte kommentera bara därför? För att inte göra mig ledsen? Men då tycker jag att ni i alla fall kunde ha svarat på frågan jag skrev. Det enda ni behövde var att skriva ner en färgjävel eller ett träslag. Nu tror jag ju verkligen att alla tycker att tavlan är sjukt ful.

Nej. Man ska väl mest blogga för sin egen skull, har jag hört. Mer seriöst? Vem fan skriver en öppen blogg bara för sig själv? Jag vill i alla fall ha respons på det jag gör, annars kan det kvitta. Då kan jag lika gärna lägga ner den här bloggen.

Alla mina tre pullor var på partaj igår, på olika håll. Under eftermiddagen var jag bra sugen på att följa med någon av dem, vilket jag vid något svagt tillfälle tidigare lovat. Men sambon skulle iväg och dricka öl, så det fanns inget alternativ. Skulle aldrig nånsin lämna bort ungarna för att gå ut och dricka sprit när det inte ens är något vrålspeciellt.

Hur som haver. Presenterna till tjejerna. Det går sådär. Jag var på stan med två av tjejerna i fredags, för att köpa present till den tredje. Vi hittade superfina stora ljuslyktor inne på Mique, och köpte varsin att ge, men eftersom det är hon av dem tre som är min allra närmsta, som jag känt sen jag gick i fyran, så måste jag ge henne något mer. Något mer personligt. Funderar på att köpa ett sånt där halsbandskit inne i på Brio, och göra henne ett eget halsband. Jag har inte mycket pengar att svänga med nämligen. Och nu inte tid heller, för redan på onsdag ska hon firas. Men så ofantligt tråkigt det blir om halsbandet sen inte blir bra.

Nästa tjej som fyller ska inte alls firas nästa helg som jag tänkt hela tiden tills jag skrev den här raden. Va fan? Snacka om att jag stressat i onödan inser jag nu. Jag ägnade nämligen gårdagens kväll åt att göra en dikttavla till henne, inbillade mig att jag hade noll tid på mig i stort sett. Hon ska ju inte ha festen (sexpartyt) förrän sista helgen den här månaden. Jaja, jag tyckte tavlan blev fin i alla fall, men vet inte vad jag ska ha för färg på ramen? Blir mörkbrun bra tror ni? Hon har mest svarta och vita ramar hemma, men jag tror inte riktigt på den kombinationen... Å andra sidan vet jag ju inte vilket rum hon vill ha tavlan i. Men hon har velat ha en länge så jag vet att den kommer sitta uppe.

Och den tredje tjejen har jag en bra plan för, tror jag, men jag vågar inte skriva ut vad. Jag tror inte att hon läser här, men möjligheten finns. Det är något jag inte gjort till någon annan tidigare i alla fall och ska bli lite bökigt, men himla roligt att göra.

Men, som sagt, färg på ramen?

Jag har haft rätt många karaokeskivor att skråla loss till tidigare. Nu för tiden är många av skivorna stendöda men det är fortfarande några som rullar i apparaten ibland. Det hände igår. Jag gav mig i kast med "för fet för ett fuck" och kämpade galet för att hinna med i texten samtidigt som jag la enorm energi på att göra av med några kalorier samtidigt, följaktligen var det show, big time, i vårt vardagsrum. Och vad är tacken för det? Jo femåringen ligger dubbelvikt med kramper i magen på golvet och garvar så tårarna rinner. Vad fan gör jag för fel?