Kriminalinspektör Malin Fors sörjer sitt stillastående och extremt varma Linköping. Precis som de andra kollegorna vill hon att poliskollektivet ska få något rejält att bita i för att glömma bort hettan och alla de okontrollerbara bränder som är på väg att ta över Östergötlands skogar. Men som mamma ångrar hon sedan sina tankar då sommardöden slår till. Tjejer i de unga tonåren dyker upp, och de är våldtagna, märkligt renskrubbade med klorin, och döda. En utredning full av incest, rasism, fördomar och våld tar vid, och hela staden är lamslagen av skräck.  Vem eller vilka är det som skadar alla tjejer? Och vad är det för märkliga blå substanser som finns inuti dem? Är det en seriemördare i farten eller är morden olyckliga sammanträffanden?

Det här är utan tvekan den bästa deckare jag har läst. Den höll mig stenhårt i sitt grepp och jag släppte den bara ifrån mig när jag verkligen var tvungen. Kallentofts roman reser sig högt över många andra författares verk, med ett språk och med känslobeskrivningar som gör att det knyter sig i magtrakterna. Man får en enorm inblick i polisens annars så hemliga värld och det är spännande att följa varje steg de tar. Boken speglar hela tiden kontrasten mellan idyll och ondska, och det är oerhört fascinerande hur författaren lyckas bära historien hela vägen.

Jag ger boken högsta möjliga betyg. Det är en självklarhet. Det här var andra boken i trilogin om Malin Fors, och det är ingen tvekan om vad som nu står högst på inköpslistan.

//Josefine Sandblom