När vi ändå var i Norrköping för den där anställningsintervjun igår så passade vi på (efter lite svettig ilska med gps:ns jävla norska och vägarbeten) att svänga förbi min lilla mormor som bor där. Trots att det bara är tio mil mellan oss går det ofta hela år mellan gångerna vi träffas. Senast vi var där var när Robin var fem dagar gammal, så barnen har inga minnen av henne alls. De pratar ju aldrig med henne i telefon vilket jag ändå gör rätt ofta, till skillnad från mina bröder som inte har pratat med henne på säkert tio år.

Ingen var hemma hos henne, och just som vi vände oss om för att knacka på hos hennes boyfriend som bor rakt över (de vägrar att flytta ihop eller gifta sig trots över tjugo år tillsammans) så öppnades dörren och en liten tant i chockgrön Adidasdress och jättesolhatt stapplade ut. Mormor. Numera tydligen med peruk.

Hon blev jätteglad att se oss, men som alltid hann man knappt fråga hur det var med henne innan hon sa att hon inte ville köra ut oss men att hon faktiskt behövde sova för att orka se på tv på kvällen. Det är alltid så. Det är därför jag inte åker oftare. Ungarna la varsin korv i holken och jag fick en femhundring till kaffe på vägen hem, vi tog ett enda snabbt kort i hallen (då hon tyvärr bytte tröja, hon var svinball i hel mysdress) och sen var vi ute igen. Allt på ungefär tio minuter.

Jag försökte i alla fall.

 ---------------------------------

Tilläggas bör kanske också att en annan anledning till att vi åker så sällan är för att mormor är lite otäck. Hon går på så mycket mediciner att man aldrig vet hur hon är. Hon kan vara helt yr och inte känna igen ens mig, och senaste gången vi var där tuppade hon av, och jag fångade henne i luften när hon föll. Rickard som då var två år blev skrämd, inte helt konstigt. Men ja. Så är det. Jag var lättad över att hon var helt klar i knoppen den här gången.