Om valet stod mellan att föda tio överviktiga bebisar i en följd eller att gå igenom den här sjukskiten en gång till, då är valet pissenkelt - jag föder ungarna! Fy sate. Det här är fan det värsta jag varit med om. Och det säger ganska mycket för de som känner mig.

Först en vecka med vidrig influensa med allt som hör till, snorhög feber, kraftig hosta som man kräks av, värk i kroppen och ett allmäntillstånd som inte är av denna värld. Sen drog jag på mig öroninflammation. Som vägrar släppa! Up yours att det slutar rinna äckel ur öronen, eller slutar snurra i skallen.

Igår lördag, fick jag åka till jourläkaren för en ny titt. Och hans första mening efter att ha glott i örat var "men herregud, så här får det inte se ut!". Men jaha? Vätska har tydligen letat sig dit där den inte ska vara, och det är därför jag känner mig full hela dagarna - och ingen skön fylla där inte, bara det äckliga snurrandet hela tiden, sådär som man tror att man sjunker genom marken. Jag fick en ny starkare penicillinkur och är sjukskriven över påsk.

Och som om det inte var nog med mitt eget fick vi igår vid nio på kvällen ta femåringen under armen och åka för att glo i hans öra också. Och joorå, visst var det att det värkte hål som gjorde att han skrek som en stucken gris. Han har varit dålig i två veckor, precis som jag, men hans onda ställen flyttar runt sig, så vi har inte tagit honom på fullt allvar när han sagt att örat gjort ont. Så nu känner jag mig som världens bästa mamma. Inte. Hur som helst så får vi inte i honom hans penicillin. Vi försökte tvinga det stackars barnet igår, och det slutade med att han spydde som fan i köket. Morgonens dos har vi inte ens vågat ge oss på än.

Fy fan vad jag hatar det här. Jag vill vara frisk. NU.