Jag blev ordentligt sårad häromveckan. Jag hade inte tänkt att skriva om det, men jag kan inte sluta tänka på det och jag måste få det ur mig.

Jag har fått veta att pappas fru tycker att det var mitt eget fel att jag blev utsatt för den där gruppvåldtäkten som sextonåring. Hon hade tydligen stått på en familjeträff (jag åker ytterst sällan på såna längre eftersom vi inte bor i samma stad nu) och sagt att det var ju inte så konstigt att jag blivit överfallen, för jag lyssnade ju fan aldrig på henne eller pappa som tonåring, och jag klädde mig som en slampa, vilket inbjöd till övergrepp. 

Men jaha?

Anledningen till att de börjat prata om det var för att jag just varit med i tidningen, den där intervjun om boken. Pappa och hans fru vägrar fortfarande att läsa den, men de flesta andra i släkten har gjort det. De hade blivit rejält uppretade när hon slängt ur sig den där kommentaren, men om jag förstod det hela rätt var det ingen som sa något direkt till henne, utan de släppte ut sin ilska när hon åkt därifrån. Pappa var inte med kanske ska nämnas.

Jag fattar inte hur hon som ska stå som ett av mina starkaste stöd kan säga något sådant. Det är så fruktansvärt elakt. Och inte för att det spelar någon roll, men det stör mig också att det inte ens låg någon sanning i det där påståendet. Jag var världens mest beskedliga tonåring innan det där hände. Jag var en tönt i högstadiet, tränade nästan all ledig tid, bråkade aldrig, festade aldrig, skulle aldrig vågat komma hem ens minsta minut efter att jag lovat, och jag klädde mig definitivt inte som någon slampa.  Det var heltäckande all over. 

Något år senare däremot, när jag slutat träna som en idiot och äntligen fick lite kvinnliga former, då klädde jag mig kanske rätt ofta i kläder som visade mycket hud. Men det var mest för att jag redan ansåg mig förstörd då, och förövrigt hade jag alltid pojkvännen med mig. Fast *gaahh* Jag behöver inte ens skriva det där. Det spelar fan ingen roll vad jag hade på mig.

Det var inte mitt fel. PUNKT.

Hur fan kan hon säga att det är mitt fel?

Jag har funderat så mycket på hur jag ska gå vidare med den här vetskapen. För hon vet inte att jag vet om det här. Men vi har heller aldrig nånsin diskuterat våldtäkten, och jag har ingen lust att göra det nu tretton år senare heller.