I flera timmar har jag vänt totalt uppåner på hela huset i jakten på min mobiltelefon. Det har varit helt galet frustrerande då jag verkligen behövde den. Inte bara sådär att jag känner mig halv utan luren, utan för att jag imorgon ska bila tio mil med en sopig bil som kan ge upp när fan som helst, och träffa syster plus en vän, vilka jag inte har nummer uppskrivna till Du kunde väl kollat nummerupplysningen tänker du, men det är lite svårt när de har hemliga nummer. Det är bara ett fåtal som har syrrans nummer, mamma är den enda jag känner, och hennes nummer kan jag inte heller utantill, hon har lika hemligt hon.

Till slut hittade sambon telefonen i alla fall. Den låg bredvid bilen. Jag var i den och grejade med minstingens bilstol tidigare och måste ha haft mobilen i fickan då, så den ramlat ut. Kortet hade glidit ur, och därför hade den stängt av sig (för jo, självklart provade jag att ringa till den).

Men herrejävlar, vilken panik.

Nu kan jag äntligen andas igen.

Det hade inte känts så värst bra om tjejerna trott att jag struntat i dem, när jag lovat att komma, och sen inte ens hört av mig. Jag träffar dem ju bara sådär en gång om året, två på sin höjd, så det hade varit ett aningen märkligt beteende.