Det blev inget jobb för mig. Det tog stopp efter andra intervjun. Och eftersom sambon inte läser här så kan jag avslöja att jag har sällan har känt mig mer lättad. Han sliter och kämpar på ett jobb som han vrålhatar och tycker att jag får ta vad som finns, och söka annat under tiden. Men jag hade verkligen mått dåligt om jag tagit det här. Och hade jag blivit erbjuden det så skulle jag inte haft något val. Men nu blev det inte så.

Eftersom jag pratat så mycket om hur hårt jag önskade att jobbet skulle bli mitt vågade jag inte riktigt säga att jag hade ändrat mig efter intervjun i tisdags. Men jobbet var inte vad de utgav det för att vara från start.

När jag kom dit fick jag vet att det inte alls var fråga om ett butiksjobb för flera (när jag sökte jobbet avsåg annonsen bara en enda plats, men jag utgick ifrån att andra platser redan var satta då). Det skulle visserligen finnas en utesäljare som skulle titta in ibland, men mestadels skulle man vara helt ensam. Hela dagarna. Man var ensam om allting som hade med butiken att göra, alla beställningar (både att beställa för butiken och hålla koll på vad utesäljarna pysslade med, en jävla massa pappers- och dataarbete) all skyltning, all uppackning och sånt där. Man var ensam om att öppna och stänga. Tilläggas ska väl också att den veckas utbildning man skulle få hålls av min bror. Jag vill inte utbildas av min bror. Han är en töntig översittare och vi skulle ha slagit ihjäl varandra på den där veckan.

Jag trivs med att jobba UNDER andra, och MED andra, jag vill inte ha så stora ansvar som det här jobbet innebar. Om mina barn är sjuka vill jag kunna stanna hemma med dem utan att det river upp himmel och hav. Får jag ont i käften vill jag kunna boka in mig på en akuttid hos tandläkaren. Men cheferna gjorde klart ganska snabbt under den personliga intervjun att de helst inte ville ha småbarnsföräldrar eller andra som var benägna att vara sjuka ofta. Och jag visste, när jag sa att jag fått sänkt stämpling för mycket sjukfrånvaro, att jag var bortplockad. Det låter ju rätt dumt att jag sa det, men de frågade hur mycket jag fick i månaden och fick inte ihop ekvationen med lönen jag uppgett att jag hade innan. Och jag sa iofs att den där frånvaron var på ett enda bräde, när jag var sjukskriven fem veckor i sträck, och inte lite då och då, vilket ju måste ha varit värre.

Om det här hade handlat om något jag var kunnig i, om jag visste att jag besatt mycket mer kunskap än andra, om jag visste att jag kunde hjälpa andra på riktigt, då kanske det varit en annan historia. Men det här jobbet var jag absolut inte mogen för.

Fan vad skönt att jag blev nobbad. Nu kan jag andas igen.