Jag gjorde ett försök. Det måste vara värt något.

Natten var skitjobbig. Ungarna vaknade massor av gånger och för att få lugnt i huset fick Robin och Martin byta säng med varandra. Jag tillbringade fem timmar i sovrummet men sov max en av dem, resten av tiden som inte upptogs av att ta hand om ledsna ungar gick till att ligga med ångest inför jobbdagen idag. Jag kände mig verkligen inte redo.

Gick upp när klockan ringde vid fem. Gjorde mig iordning och väckte ungarna för att käka frukost innan vi tog på oss overallerna för att gå ut i snöstormen. Killarna var måttligt glada över att promenera i motvind. Och jag trodde jag skulle ramla ihop och dö flera gånger på vägen. Nä, okej, inte dö, men svimma. Det snurrade hela tiden och svartnade för ögonen flera gånger, och vi fick stanna upp och stå stilla för att hitta balans. Behöver jag tillägga att ungarna undrade vad fan jag sysslade med? De ville ju fram fort som satan för att kunna öppna de där små kinesögonen igen.

Jag lämnade ungarna på dagis och började sen gå långsamt mot jobbet. Men ju närmre bilvägen jag kom desto jobbigare blev det, och paniken stod mig i halsen. Så jag ringde Linda på jobbet och förklarade läget, sen vände jag hemåt igen (och nu har det förövrigt slutat snöa. Självklart gjorde det bara det när vi var ute). Och nu är jag hemma i min trygga vrå.

Men, och det här är ett stort men. Vad fan gör jag om jag inte får en läkartid, eller om läkaren inte sjukskriver mig? Åh, ångest, ångest. Jag försöker komma fram på telefon nu, håll tummarna för att det går vägen nu. Och att jag ens klarar att ta mig dit om jag får en tid. Det är en bra bit att promenera om man inte mår bra.