Tänk dig att du ska ta dig till en stor midsommarfest. Du är inte riktigt hundra på vägen, och tänker att det är bäst att du håller dig bakom den traktor med släp som råkar färda dina barn och som du vet ska köra dit. Men, sen när du ligger där och krypkör bakom traktorn så upptäcker du att du har en låååååång svans med bilar efter dig, och inser att du måste köra om, köra förbi, och chansa på att du hittar, eller att du annars kan leta rätt på samma traktor igen, trots att den måste åka en annan väg än du eftersom den inte klarar en kurva på vägen. Ja och sen när du har svängt av stora vägen och börjat köra ut på landet så hittar du inte. Och du kör och kör och kör, men den där jävla ladan som du trodde att du skulle känna igen efter att ha sett den endast en gång tidigare exakt för ett år sedan finns inte någonstans. Och så tittar du i backspegeln och förstår att de där tio bilarna du har tätt upp i röven också ska till den där festen, och de tror att du hittar eftersom du åker först.

FY FAN VAD JAG FICK SKÄMMAS!

Jag höll på att få en panikattack eller nåt annat skit kände jag, och bara stannade bilen längs med den smala vägen. Alla andra bilar stannade efter mig, och förarna klev ur. Någon sa att det varit någon bil som svängt av långt tidigare, och sen hoppade vi alla in i bilarna igen och hade ett helvete med att vända på den där smala vägen, och det kom nya bilar som inte hörde till vårt sällskap, som troligtvis undrade vad i helvete vi sysslade med.

Men sen kom vi rätt. Och i samma stund som jag låste bilen kom traktorn med alla våra ungar. *pjuh*

Vi skulle fixa midsommarstång och leka lekar. Men så började det ösregna och vi sket i det mesta. Tipspromenaden tog vi muntligt allihopa uppe på logen där vi dukat långbord inför hemskeäckliga käket. Men barnen tyckte att det var roligt. Jag tyckte att det roligaste var att sätta mig i bilen och åka därifrån, hem dit jag hittade. När JAG ville. Gud vad jag är tacksam för att jag har körkort och bil.

När jag kom hem satt Martin på en stol i vardagsrummet och fick håret klippt av min frisörkusin. Jag hade ingen aning om att hon skulle vara här, men då fick hon ju klippa mig också.

Sen var det läkaren med Robin. Och det var en märklig upplevelse även den. Öronen var avklarade fort, det var självklart söndervärkt och en penicillinkur på det, men sen, sen visade vi hans märkliga fläckar och helt plötsligt var rummet helt fullt med läkare. Hur många som helst kom från ingenstans och Robin stod duktig och snurrade runt, runt, runt helt naken för att de alla skulle få se. Men ingen hade någon bra förklaring till vad det är för fel på honom. Svamp, som jourläkaren sa förra gången var det då rakt inte i alla fall, men det hade vi ju förstått eftersom salvorna inte hjälpte. Ingen visste vad vi skulle göra, men blir det värre så skulle vi få en remiss till hudavdelningen på sjukan. Annars var det bara att vänta ut skiten.

Vi åkte till apoteket för att hämta hans svindyra penicillin, körde in till stan för att köpa sprit till mig ifall jag ska festa imorgon, sen drog vi vidare till nyöppnade Netto, mest bara för att jag såg att det inte var folk där men visste att ica var fullt och jag var tvungen att handla. Men hey, där kommer jag aldrig gå in igen, jävla skitaffär.

Jaja, sen har vi varit hemma och myst i några timmar.

Men så ringde pappa. Och han berättade att de nu säljer huset jag har växt upp i. Det känns jättekonstigt att jag inte ska åka dit mer. Ja eller mer, de flyttar inte förrän i höst. Istället har de köpt en hästgård på landet. Det är jättemassor av skogsmark, hagar, stall och allt som hör till det, ett stort hus där de själva ska bo, och sen är det visst ett hus till på tomten som är uthyrt till en annan familj. Den familjen ska visst få bo kvar, i alla fall till en start. Trivs de inte ihop så åker de väl ut antar jag. Pappa är helt lycklig för att han får någon byggnad att hålla till och meka i, leka med sin gamla bil som säkert kommer föröka sig och bli fler nu när han får plats. Men det konstiga, enligt mig, är att de inte ens ska ha sin häst där. För de har det så bra där de redan har sin häst.
Jag har inte sett en enda bild än, de låg inte kvar på sajten längre. Men pappa skulle mejla mig senare ikväll. Men, det känns så konstigt, jättekonstigt. Min pappa, som vägrade låta mig hänga i stall när jag var yngre har nu gått och köpt en hästgård. Det räckte inte med att han chockade mig den dagen då han sa att familjen ägde en egen häst. Nej, vi tar det tusen steg längre.

Jag måste äta lite chips och smälta det här.