Jag älskar Martin, det gör jag verkligen, och jag har inga som helst planer på att lämna honom innan vi dör. Vill bara göra klart det innan du läser vidare. Men allt oftare nu för tiden märker jag att jag dagdrömmer om ett annat liv. Ett liv där jag lever ihop med någon som är lika uppmärksamhetstörstande som jag. Någon som visst vill gifta sig. Någon som visst vill anordna stora fester. Någon som visst vill åka på solsemester. Någon som vill dansa med mig på nattklubben. Någon som älskar att fira jul och födelsedagar. Någon som tycker att det är skitkul att jag skriver böcker (samt LÄSER dem) och bara framförallt någon som vågar visa öppet att jag är dennes stora kärlek.

Det är ett mysterium egentligen, hur vi kunde bli tillsammans från början, och att vi får det att funka. För vi är så sjukt olika som människor. Jag har aldrig träffat någon mer tillbakadragen än Martin, och det är ju rena motsatsen till hur jag lever. Jag vill synas överallt, jag vill vara en offentlig person. Jag vill bli pushad till att nå mina drömmar. Istället får jag svar som "bara jag inte kommer med någonstans" när jag säger att jag bokat intervju och ska vara med i en tidning.

I Martins drömliv bor vi istället på landet nånstans, utan grannar. Helst sjötomt där vi kan fiska i tystnaden. Och med en skog där vi kan gå långa promenader och titta på totalt ointressanta utsikter. Vi har ett jättegarage där vi kan meka med töntiga bilar, både såna man kör själv och andra man har styrdosa till. Vi gifter oss aldrig och våra föräldrar behöver aldrig nånsin träffa varandra. Vi lär inte känna några nya läskiga människor utan fortsätter att hänga med samma personer som vi alltid har gjort, eftersom det är säkrast.

Men. Det här kanske är det ultimata för våra barn? Den här kombinationen? De får lite av båda världarna? Jag vet inte, men lyckas jag nå mina mål så kanske det är ett krav att ha en sådan som Martin bakom sig? Som ligger lågt?


Äh, nu ska jag sluta svamla.