Jag är så sjuuuuk (tänk dig att meningen kommer från en liten späd fyraåring så är det jag på pricken) och jag tycker så synd om mig själv. Jag vet inte för vilken vecka i ordningen det är som jag fortfarande inte är frisk. Vad är det frågan om? Jag som vanligtvis åker på någon dyngsjuka och är borta någon dag innan jag är fit for fight igen, men såhär brukar inte min kropp bete sig. Och jag hatar det. Hatar, hatar, hatar. Det är så irriterande och onödigt. Jag hinner ha en dag här eller där då jag mår nästan som vanligt, men sen trillar jag dit igen.

Gick hem från jobbet igår och tillbringade nästan ett dygn i sängen utan att gå upp för mer än toabestyr. Nu värker rygg och axlar, för jag är inte skapt att ägna mer än någon timme i sträck i liggande läge. Jag har i alla fall inte gjort det sedan ungarna kläcktes. Jag borde käka, men jag orkar inte städa upp i köket, och jag kan inte laga mat om jag inte gör det först. Eller kan, det kan jag väl, men jag lär inte vilja äta det jag lagat.

Jag hatar sjukdomar. Jag har stökiga rum. Jag hatar hela jävla januari.