Jag låg där i soffan, stirrade i taket och grät.

I flera timmar.

Så ringde han, mannen.

Och vi pratade länge länge.

Ovanligt lite om oss på något sätt.

Eller ovanligt sorgligt, mer...

Jag kan inte förklara det.

Mer vanliga han och vanliga jag på något sätt...

Som det var innan midsommar liksom.

-Ibland önskar jag att jag inte träffat dig för nu vet jag att om vi skiljs åt så kommer jag alltid att sakna dig...

Ack, jag förstår precis vad han menar med den kommentaren.

Och det känns sorgligt att medge det, men att prata med honom gjorde mig gladare...

Förbaskade känslor!