Vi hade planering på jobbet härom kvällen.

Jag grät nästan på vägen hem.

Mässade i huvudet:

Jag vill inte jobba där mer!

Jag vill inte jobba där mer!

Tills jag ( affirmationernas överhuvud *S* ) insåg vad jag sa och körde:

Jag vill ha ett nytt jobb!

Jag vill ha ett nytt jobb!

Vi har de mest meningslösa planeringar.

Det är bara ett kackel!

Bla bla bla.

Vi pratar i munnen på varandra, vi pratar om saker som inte rör jobbet och gör absolut inget konstruktivt.

Flera gånger har jag hållit i dessa planeringar för att hela tiden föra tillbaka babblet till sakfrågorna.

Men så ledsnar jag.

Varför ska alltid jag?

Osams blev vi också.

Vi är 6 kvinnor med otroligt starka viljor.

Jag är för snabba beslut som man inte behöver hugga i sten.

De vill diskutera i det oändliga för att skapa en lag.

Så vi pratar och pratar och pratar och när vi går därifrån har vi i allafall inte bestämt något så dagen efter gör vi lika igen.

Det är massor nu.

Inskolningar till att börja med.

Det sliter verkligen på krafterna.

Fortbildning, inom data (!!!) som vi måste göra - på vår fritid!

Och dessutom en massa nya saker:

Vi ska själva fylla i vår komptid, semester, sjukdom och dessutom hålla koll på när föräldrarna vab:ar eller inte.

Men hallå.

Jag jobbar med barn!

När ska jag jobba med barnen är det tänkt?!

Hur ska jag hinna och finna kraft till att finnas till för barnen?!

Nä, fan.

Mitt jobb är otacksamt, slitsamt och för en skitlön.

När jag gick ut skolan sjöng lärarna om mig:

"Alex hon har sett sin roll

och leder Greenpeace-truppen!"

Och när jag pratade med några lärare om att jag sökt till barn och ungdom förfasades de:

-Men jag var säker på att du skulle bli politiskt aktiv! sa den ena.

-Jag trodde du skulle bli undersökande journalist och leda typ 20.00 ( som programmet hette på den tiden )

Det är inte utan jag börjar känna att jag själv är förfasad just nu.