Mannen har kommit hem till stan igen, från sin son.

Han ringde mig 3 gånger igår.

Och jag blev irriterad då jag såg hans nummer och jag blev irriterad på hans röst.

Jag blev irriterad på allt han sa.

Han pratade som inget hade hänt.

För honom har inget hänt.

Men för mig, i min känslovärld, har det hänt massor.

När vi la på efter 3:e gången började jag gråta.

Jag gick omkring här i min lägenhet och snorade, grät, rökte och tänkte.

( Ni vet filmen "Exorcisten" när huvudet snurrar runt runt - så blir det då jag tänker för mycket! )

Så jag ringde upp honom och frågade om han ville träffa mig på kvällen.

-Nja, njä, jag har rätt mycket att göra och så...

-Då blir min fråga, vill du träffa mig överhuvudtaget?!

Och så vällde det ur mig.

Allt.

I en hisnande fart.

Allt jag tänkt, allt jag funderar över, allt jag var ledsen över.

Allt jag skrivit här, allt jag pratat med mina vänner om, allt jag inte sagt till någon.

-Men jag tycker ju om dig! Det måste du ju förstå. Du är ju min drömtjej, du är smart, rolig, söt, sexig - du är ju tjejen jag vill ta med hem till mina föräldrar!

Så.

Varför klickar det inte då?!

Jag är 34 år, vi har träffats i ett halvår - jag kan inte ha ett förhållande med honom för att han "Tycker om mig".

Det räcker inte.

Jag kan inte ha ett förhållande med någon som inte vill tillbringa tid med mig.

Ska jag sitta ensam min semester för att han kanske vill träffas?!

Han började skylla på det jobbiga efterhängsna exet också.

Då blev jag riktigt förbannad.

-Men jag vill inte prata om henne! Jag vill prata om mig! Hon har funnits med i bilden hela tiden, ingenting har förändrats där. Hon har inget med oss att göra! Du har fler känslokonton än ett! Du har ett konto för dina känslor för mig och ett annat med dina känslor för henne! Och hur jobbig hon än må vara så är dina känslor för mig i ett helt annat konto och kontona kan inte påverka varandra. Tycker du om mig så gör du det oavsett vad hon sysslar med!

Men hans ståndpunkt var hela samtalet igenom:

-Jag vill inte ta det här per telefon.

Tro mig, det ville inte jag heller.

Jag föreslog ju att vi skulle träffas av en anledning.

Men när han sa nej fanns det ingen hejd i mig.

Jag har gått med dessa tankar så länge, jag har blivit sjuk pga utav stressen över dessa tankar.

För min egen självkänslas skull så var jag tvungen att öppna munnen.

Jag kunde helt enkelt inte låtsas längre.

Jag borde tydligen vara stolt över mig själv.

Det säger mina vänner.

Själv känner jag bara en otrolig sorg.

Jag tycker ju om honom.

Jag har aldrig gjort det här förut.

Gått fast jag har känslor.

Jag vet inte hur man gör.

Jag är den som brukar bli lämnad och kan då sitta och vara arg.

Nu kan jag inte vara arg.

Bara ledsen.

-Vi kan väl prata lite imorgon kanske. Och ses på typ måndag och prata om det här öga mot öga.

Varför då?

Vad finns det mer att säga?