Någonting måste vara väldigt fel inuti mig.

När man läser undersökningar om par och relationer så säger många forskare att man går på doft och smak, kroppshydda eller liknande.

Att man någonstans i sitt undermedvetna letar efter den perfekta familjeförsörjaren.

Men det där som de pratar om måste vara trasigt hos mig.

Fel på någon slags koppling.

Majoriteten av de män jag har haft relationer med har varit sjuka och arbetslösa.

Astma, diabetes, colon irritable ( hur nu det stavas ) och en muskelsjukdom.

( Så har vi ju dessutom killen som fick diagnosen schizofreni under tiden vi var ihop! )

Så är det det här med jobb...

Det är det faktiskt ingen som haft.

Ett normalt vanligt 9-5 jobb med fast anställning och tryggad inkomst.

Jag säger inte att det är fel att vara sjuk, det kan man ju i det mesta inte hjälpa men ett jobb då man är över 30 måste man väl iallafall ha en tanke om att vilja ha?

Själv har jag varit fast anställd på olika jobb sedan jag var 25, har  ( låg iå för sig men ändock en) inkomst,1:a handskontrakt på en lägenhet, inga betalningsanmärkningar och är frisk.

Om man nu skulle lita på de där undersökningarna om den goda familjeförsörjaren borde jag ju flytt fältet illa kvikt då jag mött dessa män.

Men eftersom jag inte gjorde det har jag alltså kommit till slutsatsen att det måste vara något fel i mitt maskineri.

Sen är jag extremt rak och ärlig då jag går in i en relation.

Jag vet att jag vill ha barn och familj.

Det är mitt nästa steg i livet som jag vill ta.

Så jag frågar alltid.

1: Vill du ha barn?

Svarar mannen i fråga nej så ryker han redan där.

2: Varför har du inga barn?

Och det är där mitt stora test går in.

Jag har inga barn för att jag vill ha en stabil relation innan jag skaffar barn och hitills har jag inte haft det.

Så jämför jag hans svar med mitt och ser om vi tänker lika eller olika.

Problemet är att eftersom jag är ärlig med mina intentioner så tar jag för givet att de också är det.

Jag har svårt att tro att mina ex har ljugit mig rakt upp i ansiktet redan där, i inledningsfasen men något har uppenbarligen gått väldigt fel.

Den mannen jag nu har träffat i nästan ett halvår hade svar som var nästan identiska med mina förutom att han redan har ett barn som han inte träffar så ofta som han vill och ett ex som det inte funkar så bra med.

Kanske jag borde ha varit mer kritiskt med mitt öga där?

Jag vet inte, så här i efterhand, men jag tyckte att förklaringen han gav kändes... ok.

Nå.

Vi träffades iallafall och inledde någon slags relation.

Jag fick den underbara komplimangen att jag var den där kvinnan som man ville vara seriös med, skaffa barn och gifta sig med.

Och det är väl den komplimangen som jag levt på i dessa månader antar jag.

Eller om jag blivit förblindad och bortkollrad av att vi har så extremt jävla bra sex?

( För många år sedan var jag helt besatt av en kille som såg extremt bra ut tills min ingifta syster sa de ovanligt kloka orden, hon är annars inte så intelligent;

-Men Alex, vad ska du med honom till? Ni har ingenting gemensamt, han är helt korkad och du är ju inte som jag som kan vara ihop med en sån kille. Du är ju smart! Du behöver ju bli hjärnknullad!!

Och där myntades uttrycket.

Det stämmer dessutom, jag behöver bli hjärnknullad. )

Denna man har hjärnknullat mig i alla dessa månader.

Han är smart och jag tänder på smarthet.

Vill ha politiska diskussioner om konspirationsteorier, evolutionen osv.

Det är inte många killar som kan matcha det med mig.

Men den här mannen gjorde det perfekt.

Nu blir det lite smärtsamt för mig ska jag erkänna...

För under dessa månader ihop har han sagt saker som fått mig att känna att han varit värd att satsa tid på men agerat precis tvärtemot.

Han har ju haft ett galet ex efter sig hela tiden.

Tro vad ni vill om det men där litar jag faktiskt på honom.

Men det var i valborg.

Då jag ville vara med honom.

Och vi inte kunde träffas för att hon skulle komma och hämta sina grejer hos honom.

Sure fine säger jag och tänker att det ju var bra.

Har hon inga grejer kvar så behöver hon kanske inte ringa honom hela jävla tiden.

Men så här i efterhand...

Bestäm en tid och ring mig då hon åkt - eller hur?

Så sa jag:

-Det här är vad jag vill. På sveriges nationaldag vill jag komma hem till dig och grilla, på midsommarafton vill jag komma hem till dig och grilla, på min födelsedag vill jag ha kaffe på sängen och på min semester vill jag spendera så mycket tid tillsammans med dig som möjligt så att vi kan se om vi funkar ihop.

Hans svar var:

-Pga av min sjukdom har jag svårt att planera saker men vi kan väl prel.boka det.

Lilla jag nöjer mig med det. *dunkar huvudet i tangentbordet*

Jag är som person inte ett dugg intresserad av att fira Sveriges nationaldag, men jag gillar att ha långhelg.

Jaha ja, han åker med sin kompis till Stockholm för att hämta hans nya bil.

Var det verkligen tvunget att ske just den helgen?

Så kom då midsommarafton.

Då han bestämmer sig för att åka till sin son.

Ja det är väl.. bra?

Men var det ena tvunget att utesluta det andra?

Jag sa att vi kunde hyra en campingstuga i närheten, bad honom fråga om jag kunde följa med.

Stugiden försvann ut i rymden någonstans och han ställde aldrig frågan om jag kunde komma.

Vad blir jag då tvungen att ta för slutsats?

Att han helt enkelt inte ville fira midsommar med mig.

( Aj! Den insikten gör fortfarande ont. ) 

Igår skickade han mig ett mail att han skulle ringa när han kommer hem.

Alltså är han fortfarande kvar hos sin son.

Men jag fyller år imorgon!

Insikten om att han även struntar i det gör faktiskt ondast av allt.

Så nu sitter jag här med feber och gråter för att jag pga av något jävla kopplingsfel i huvudet återigen valde fel man att skänka en bit av mitt hjärta.