Så jag gick till ett medium, vilket var det bästa och det enda jag gjort för mig själv på min semester.
Det var bra, jättebra.
Så jag mådde bra, hade ett sådant lugn i mig själv.
Onsdag, torsdag.

Men jag vet fan inte riktigt vad som hände igår.
Jag stängde av och av.
Men åkte på hela tiden.

Jag måste kunna hjälpa och lyssna på andra människor men ändå behålla styrka åt mig själv.
Inte ta åt mig, ta på mig andras stress, ångest, problem.
Det konstiga är att exakt samma sak, som hände igår - hände även i torsdags.

Först ringde min bästa kompis som är inlagd på sjukhus.
Vi pratade länge länge.

Så ringde min mamma med sin ångest och vi pratade länge, länge.

Så ringde mannen med sin ångest och vi pratade länge, länge.

I tordagskväll njöt jag av livet och att vara med mig själv i fulla drag.
Igår brakade jag under.

Jag tror det var mannen igen, den där förbannade mannen!

Min kompis och jag har känt varandra i 10 år, vi har gråtit ihop och skrattat ihop.
Jag älskar henne och hon älskar mig.

Min mamma är min mamma, bara ordet talar för sig själv.

Men han, vad fan är han?!
Varför låter jag honom stjäla all min energi?!
Utan att få tillräckligt tillbaka?
Jag blev arg. Trött.
Och så jävla besviken.
Så jag sa ifrån, igen, och lät honom få en riktig skopa ovett.
Helt befogat dessutom kan jag tillägga.

Men nu har jag ju den där springande jävla ångesten återigen.
Min första instinkt är ju att få den att försvinna.
Jag ångrar ju att det blev som det blev.
Att jag blev arg.
( tänk att jag har såna problem med min ilska )
Men jag har ingen respekt kvar för honom längre.
Jag såg honom i ett annat perspektiv igår.
Att idag sträcka ut handen skulle vara respektlöst - mot mig själv.
Så det går ju inte...

Kanske jag kan ringa till min bästa kompis och gråta?
Nej, helst inte.
Hon ligger på sjukhus för sin stress och utbrändhet.
Ska jag då ta hennes energi ifrån henne?
Nej, för det vore också respektlöst.

Kanske kan jag ringa mamma?
Nej, hon har inte någon energi över hon heller.
Så det vore också respektlöst.

Min stackars kloka manliga vän kan jag inte med att ringa.
Man kan inte köra slut på sina vänner totalt.
Det vore otroligt respektlöst.

Men hur ska jag då göra för att få bort den här ångesten?!

Jag vet och ser det så tydligt i allt som varit den här våren.
Han har varit den jag lutat mig mot.
Sen fick jag inte det längre.
Han började luta sig mot mig, istället.
Och då föll jag.
För jag har inte kraften att stå upprätt, ensam.

Livsleda liksom.
Det är meningslöst.
Allting.
Man hoppas och man blir besviken.
Man tror och blir besviken.
Man jobbar, badar, tittar på tv, sover, jobbar, badar, tittar på tv.
Ska det vara så?
Jämt?
Blir det aldrig mer än så här?!
Är det den här jävla skiten som ska vara mitt liv?!
Hela tiden?!

Kan man ha en 34-års kris?