Jag jobbar inom barnomsorgen med barn mellan 1-5 år.

Nu har vi fått ett nytt beslut från politikerna att vi ska trycka in ännu flera barn i den redan stora barngruppen.

Så pass många att det känns i magen av oro bara jag tänker på det.

Inom barnomsorgen idag ska vi jobba med läroplanen, genus, likabehandlingsplaner osv.

Inget ont om det, det är en del av mitt jobb som jag tycker är viktigt.

MEN jag förväntas även ta hand om barnen och se till att de trivs, har roligt och utvecklas på "dagis"

Hur ska jag hinna med allt det om det är så många barn där att lokalerna knappt räcker till?

Häromdagen diskuterade jag och mina kvinnliga kollegor vad vi skulle göra...

Men hela tiden hamnade vi i diskussionen om hur hemskt det var, hur vi skulle få det att fungera, skulle vi orka jobba kvar, kan vi stå för vår verksamhet, kommer det bara att bli barnpassning utav det hela?

Inget konkret utan bara "gnäll".

Idag pratade jag med min mamma om det i telefonen.

Vi ställde oss frågan:

Är det för att det är ett kvinnodominerat yrke?

Jag tycker inte om tanken och vill inte säga det - men vi kvinnor är extremt bra på att bara ta emot...

En massa skit!

Jag säger inte att det hade varit annorlunda om det varit en mansdominerad yrkeskategori, men jag ställer mig frågan.

Inbillar mig att män hade protesterat starkare och framförallt högljudare.

Och jag vill lära mig hur!

Hur protesterar man mot något som så tydligt är fel?

Visst behövs barnomsorgsköerna kortas ner - men inte på barnens bekostnad!

Någon som har en tanke eller ide?

Jag slutar nu för nu känner jag att jag inte har något konstruktivt att säga - utan bara gnäller!