Får några år sedan umgicks jag privat med ett medium.

Fina rara...

Vissa människor gör verkligen avstamp i ens liv som man aldrig glömmer.

Nå, en gång då jag pratade med henne i telefonen beklagade jag mig över att jag var förkyld och hade ont överallt.

-Var har du ont mer exakt frågade hon.

-Ja, i halsen tex.

-Så. Vad är det du vill säga som du inte sagt?

Ja idag så är det ju för mig en självklarhet.

Jag är otroligt uppstressad och arg och vill helst skrika åt alla jag känner men framförallt till mannen naturligtvis.

-Mer då, var har du ont mer?

-I öronen.

-Vad är det du är rädd för att höra?

Jag är rädd för att han ska skrika tillbaka, att han ska såra mig ännu mer. Jag vill inte höra att han inte tycker om mig eller inte är kär i mig.

-Har du ont på något mer ställe?

-Ja i huvudet.

-Vad är det som rör sig där?

Tja, ilska, frustraktion, besvikelse, ångest, sorg.

-Men annars mår du bra?

-Nej, jag har ont i hela kroppen.

-Ja är det konstigt att den är utmattad så mycket som du går och bär på?!

Jag minns då att jag sa vad det nu var jag var tvungen att säga och inte fick reaktionen jag förväntat mig och mådde faktiskt bättre dagen efter.

Har tänkt på det ibland genom åren och oftast så funkar det faktiskt.

Det var i tisdagskväll jag insåg att det var viljan i mannen det var fel på.

På onsdag kvällen pratade jag med en kompis i telefonen och sa att jag kände mig konstig i kroppen.

På torsdagen sa jag på jobbet att jag hade ont i halsen.

I fredagskväll låg jag däckad i soffan hemma hos en annan kompis.

Jag är i totalaffekt, har en springande rastlöshet i kroppen, för att inte tala om feber och vill bara bli av med det förbannade snacket jag måste ha!