Det var så här ( kortfattat )

Torsdagkväll och fredagkväll satt jag och språkade med en man på msn.

Det var roligt, spännande och trevligt.

Han föreslog en kaffe på lördagen och jag sa ja.

Vi träffades på lördagen, drack två koppar kaffe på ett ställe tills de stängde, strosade runt i staden en stund, satte oss på ett annat cafe, strosade runt staden och åt sedan middag.

På restaurangen var det mycket ögon, hålla handen och snuttsnutt - på hans initiativ.

Han föreslog att han skulle bjuda mig på middag hemma hos honom på söndagkvällen.

Så jag åkte dit, tittade på film, blev bjuden på middag och säckade ihop utav feber.

Han följde mig till bussen där han föreslog att jag skulle komma till honom på onsdagkvällen och att vi skulle hitta på något kul till helgen.

Så puss, puss, hålla handen - på hans initiativ.

På måndagkvällen ringde han.

På tisdagkvällen skickade jag ett sms varpå han ringde upp och sa att han nog inte ville träffa mig mer...

Som skäl angav han att det var så mycket på hans jobb ( vilket vi ju alla vet är en ursäkt för något annat )

Detta är alltså den trygga mannen som aktivt letade efter ett förhållande.

Ok. Min första reaktion var att jag blev snopen.

Vad fan var det som hände som jag missade?

Jag blev rätt betagen, inte förälskad men intresserad.

Jag ville veta mer om den här mannen.

Sen är jag inte bortskämd med hålla handen och snutsnutt heller...

Alltså hände något som jag missade.

Jag måste ha gjort eller sagt något konstigt på måndagen.

Jag måste ha gjort något fel.

Och då den tanken dök upp blev jag så jävla förbannad!

Oavsett varför eller hur man dumpar någon så kan man göra det på ett sätt så den andra förstår utan att klandra sig själv!

Jag har blivit dumpad många gånger på flera olika sätt.

Via mail, via telefon och via sms ( inte via post-it -ÄN! )

Jag skulle kunna skriva en bok om hur man inte gör.

Är det så svårt att säga:

-Du är en fin person men jag känner inte så för dig. Förlåt om jag gör dig ledsen.

Alla som säger att det är så svårt, hur ska man göra?

Där har ni svaret.

Tyvärr måste jag erkänna att jag fortfarande sitter i tanken på vad det är jag gör som är så avskräckande.

Min manliga kompis säger att det enda felet jag gör är att välja fel killar.

En del sanning ligger det nog i det ( om man ser de sjuka, svaga, arbetslösa som en grupp ) men han är ju också partisk.

Jag är väldigt less på att känna hopp och sedan få det krossat.

Jag är rent ut sagt skitless på det!

Halva jag känner: Lägg ner. Män är idioter, du klarar dig bäst själv.

Men den andra halvan då?