Min första gruppmeditation efter sommaren igår...
( hade meditationer på kursen också men det var ju inte på samma ställe )

Människor som jag känner väl har säkert hört historien om att jag som barn var helt övertygad om att jag

hade en storebror som var bortadopterad eller något.
Jag saknade den storebrodern i många år och på att han skulle komma tillbaka.
När jag blev äldre och förstod att det inte fanns någon storebror blev jag enormt besviken och har aldrig

riktigt kunnat acceptera att det bara var inbillning...
Har tom försökt skaffat killkompisar och tagit deras vänskap som en slags syskonkärlek.
Min bästa manliga vän tex, är för mig, eller känslan för honom - är som en storebror.

MEN nu vet jag!
I meditationen igår, som varit den absolut häftigaste upplevelsen hittills, så träffade jag återigen min ”högsta” guide.
Han som jag vetat namnet på i flera år men aldrig kunnat se ett ansikte på eftersom han döljt sig bakom ett ljus...
Igår förstod jag.
Vi ligger utomhus han och jag, då vi träffas.
Tittar upp mot himlen och pratar, jag ska alltid ligga på samma sida...
Så igår frågade jag varför jag inte fick ligga på hans andra arm...
-Men du har ju alltid legat där.
Och då!
*pang*
Poletten trillade ner.
Jag har alltid legat på den sidan - då vi levde ihop!
Som syskon!
HAN är min storebror!
Och när det gick upp för mig - då såg jag honom, hans kropp, hans ansikte!

LYCKA!
Det är ju därför han säger och envist hävdar att jag aldrig är ensam!
Han är ju alltid med mig!

Så hjälpte han mig att komma framåt.
Bli hel!
Redo!

Så nu har jag förlåtit alla män i mitt liv.
Min ex-make dök upp först, det var svårt.
Så alla mina ex som behandlat mig illa.
Min pappa, det satt långt in...

Så sa min bror:
-Nu har du bara en kvar att förlåta.
Men vem tänkte jag, det finns ju ingen kvar nu...
-Dig själv.

Så låg jag där på hans arm och tänkte.
Varför varför varför har jag klandrat mig själv så hårt?!
Varför har jag slösat så många år på att vara arg på och avsky mig själv?
Det enda jag har gjort är att vågat känna och älska.
HUR kan det vara fel?!
Med den insikten förlät jag mig själv igår.

Vid 34 års ålder är jag nu hel och lycklig!

Jävlar, vilken grej!
Vilket liv!

Nu är jag REDO!!
Det är min tur nu!