Då mitt ex dumpade mig i höstas och när jag efter mycket om och men ringde min pappa för att tala om det var hans svar:
-Du har inte någon vidare tur med dina karlar. Är det dig eller dem det är fel på?
Jag gav ett väldigt konkret svar på den frågan:
-Ja A, var inte vidare snäll, J var schizofren och M var uppenbarligen inte den man han utgav sig för att vara. Själv anser jag att jag är både snäll och trevlig så slutsatsen måste vara att det inte är mig det är fel på.

Men den där frågan har dykt upp i mitt huvud väldigt många gånger sedan dess.
Jag hävdar faktiskt att mitt svar stämmer men frågan?
Är det en normal fråga att ställa sin dotter?
Ska en far inte stå på sin dotters sida - oavsett?
Även om en förälder inte bör inbilla sig att barnet är felfritt, för det är ingen, så bör han väl inte fråga sig om det är något fel på barnet?!

Ganska mycket bajs på honom för den frågan.

Så har vi ju då min kära moder.
Som jag idag pratade med om den senaste mannen.
Hennes svar är samma som jag fått sedan jag var barn:
-*suckar högljudt* Du är SÅ blåögd Alexandra!

Tänk, jag förstår inte den kommentaren.
Min mamma lever i villfarelsen att jag litar på alla.
Vad tusan har hon fått det ifrån?
Jag har kämpat med tillit i hela mitt liv.
Det är ett utav mina största problem.
Att jag faktiskt litar på....
Om jag ska vara riktigt riktigt ärlig...
Så litar jag på en enda person.
Det är inte mig själv, det är inte henne utan en vän - och risken finns att jag slutar att lita på den vännen också en vacker dag, om jag får en anledning.
Krast och sorgligt men sant.
( Det positiva är ju att jag vet om det och kämpar med det- varje dag. )

Om jag berättar för min mamma att jag blivit sårad - återigen, borde inte reaktionen vara.
-Så tråkigt. Jag är ledsen för din skull.
Istället för att skuldbelägga mig och berätta vad jag gjort för fel?
Vilket hon gjorde i flera minuter ( medans jag satt och förbannade mig själv för att jag sagt något ) tills hon slutligen sa:
-Det är ju fint att man kan lita på folk men man måste ju ha lite sunt förnuft också!
Jag skäms lite för att berätta detta men jag gav ett riktigt hårt slag under bältet:
-Ja,det har ju funkat så bra för dig.
( min mamma är ensamstående sedan många år tillbaka )
Jävlar vad jag fick igen!
-Till skillnad från dig så har jag iallafall haft långa förhållanden på över 10 år och 3 barn!
*aoch*

Min mamma och jag har INTE en sund relation.



Min mamma och pappa träffades, hade ett one-night-stand, träffades igen några år senare, blev ihop, skapade mig, gifte sig och skiljde sig.
( Ytterligare ett bevis på att jag inte har en sund relation med min mor för det där one-night-standet skulle jag egentligen inte vilja veta om. )
Min pappa träffade en annan kvinna, som hade två barn med en annan man, gifte sig och älskar varandra hett, intensivt och skadligt för alla andra.
I deras relation är det bara de två som räknas.
Jag och mina ingifta systrar är för alltid skadade över att ha blivit åsidosatta.
Detta har jag även sagt till min far ska jag tillägga.
Grunden till att jag inte litar på någon sattes där eftersom han valde sin fru före en relation med mig.

Min mamma träffade också en ny man som hon skaffade två barn med.
Det var väl..ok.
Ett tag.
När det började knaka i fogarna i den relationen och de grälade så körde min mamma med ”The silent treatment” mot honom.
Vad han än sa och vad han än gjorde så fick han ingen reaktion.
Ytterst enerverande!
Vad skulle han ta sig till?
Jo, jag är elak mot Alexandra - då reagerar hon minsann!

Jag menar, jag fattar faktiskt.
Jag är en rätt skärpt kvinna.
Men då förstod jag inte, när jag var barn.
Han som varit så snäll hatade mig plötsligt överallt annat på hela jorden.
På slutet var jag livrädd för honom eftersom det var som att leva på ett minfält.
Jag fick skäll för allt och förstod aldrig vad jag gjort för fel.
Eftersom jag ju aldrig gjorde något fel, det var ju inte mig det var fel på.
Men i många många år trodde jag att det var mitt fel att deras relation tog slut.

( Jag har aldrig pratat med honom om detta men har förlåtit så gott jag kunnat. Han har ju funnits kvar i mitt liv som pappa till mina småsyskon och faktiskt ställt upp väldigt mycket praktiskt vid tex flyttar. Mer än vad min egen pappa gjort. Hans sätt att be om ursäkt. )

Så blev ju iallafall min mamma ensam och eftersom det var mitt fel så blev jag min mammas ”bästa vän”.
Men det är en annan historia.



Min fråga blir att när man vuxit upp med två relationer som förebilder och båda är dysfunktionella - då är det kanske inte så konstigt att man får dysfunktionella förhållanden själv?

Det positiva i det hela är ju att jag kan se problemet.
Det negativa är att jag inte ser problemets lösning.

Än.