Mitt ex, som jag älskade mig otroligt mycket och som jag var sambo med i ett år gjorde slut med mig i oktober - via mail.

Efter någon veckas extrem sorg kände jag plötsligt att det räckte.

Jag bestämde mig för att det räckte.

I ärlighetens namn pressade jag sorgen långt bak i bakhuvudet och gick vidare - på ren och skär vilja.

Hela våren har det varit otroligt stressigt på mitt jobb.

Det har varit extremt mycket skitprat, dålig stämning - för att inte tala om den höga arbetsbelastningen!

Så, dog min ena katt.

2 veckor senare dog min mormor.

Där fick jag backa upp min ensamstående cancersjuka mamma och hade inte riktigt tid med min egen sorg.

För en månad sedan fick min morfar sin tredje stroke.

Han bor nu på hem och läkarna säger att han har tappat sin livsgnista.

Återigen backar jag upp min cancersjuka mamma.

Som jag för övrigt backar upp ändå - hon har cancer.

Att plöstligt inse att det enda som varit positivt för mig på hela våren - mannen- inte vill ha mig.

Ja, det blev liksom droppen på den omtalade bägaren.

Den rena skära viljan att lyfta den ena foten framför den andra - den försvann.

Detta har jag kommit fram till genom att stirra i taket de senaste timmarna.

Min enda lösning på problemet är att just nu vila.

Vilket jag ju inte kan.

*argh*