Igår mådde jag faktiskt väldigt bra.

Så pratade jag med min bästa kompis som jag inte pratat med på några dagar ( hon har varit hos sin syster )

Obetänksam som jag var pratade jag om Mr T.

Om en del funderingar jag haft. Nojjor typ.

Norge, avstånd, framtid.

Jag har såna dagar.

Det går över.

Men jag borde ha lärt mig att inte delge henne såna saker efter i våras då hon var elakt brutal angående den mannen jag träffade då.

Hon är liksom... cynisk.

Jag har ju skrivit om det förut så jag ska inte upprepa mig.

Men jag kämpar så otroligt mycket med min tillit nu och hon raserade den totalt.

Jag var gråtfärdig när vi la på.

När jag la mig och skulle visualisera ( samma visualisation varje kväll ) så gick det inte.

Jag var totalt fast i problem.

Det värsta är att det inte var mina problem - utan problem som min kompis skapat åt mig...

Efter några minuter på jobbet så var jag en underbar pedagog idag!

Gjorde ansiktsmasker av gips som barnen älskade.

Var världens bästa dagisfröken.

Så hade vi vila och jag hade vilan med pojken som skriker sig till sömns.

Trots öronproppar så var jag tillbaka i ingenmansland ganska snart.

Ända sedan jag kommit hem har jag varit nere.

Så pass nere att jag funderat över att ringa och avboka min meditation som varit bokad och efterlängtad i två veckor! Vill helst begrava mig i soffan och tycka otroligt synd om mig själv!

Nu ska jag gå på meditationen - för det är där jag kan bli lyft.

Jag ser det så här:

Kärnan utav mig, kalla det själ, intuition eller whatever, där är jag otroligt lycklig.

Lyckligare än jag någonsin varit förut.

Har inga tvivel på mina förmågor, mina budskap.

Total tillit.

När jag pratar med min bror eller bara är.

Jag förstår att det är svårt för andra att ta till sig.

Det gör jag verkligen.

Det är ok.

Nu vill jag verkligen lära mig att inte släppa in andras tvivel i den kärnan.

Jag är väldigt sorgsen över att det blir så här med min kompis.

För jag vet att hon älskar mig och det enda hon egentligen vill är att se till att jag inte blir sårad.

Vad hon inte förstår är att det faktiskt är hon som sårar mig mest.

Jag kan inte säga att jag litar på Mr T.

Tyvärr.

Jag önskar att jag gjorde det.

Jag försöker att göra det.

Då behöver jag stöd och hjälp i det.

Eftersom min tillit är mitt största problem.

Vad jag inte behöver är kommentarer som:

-Du behöver inte gå omkring med en massa tvivel, det har du gjort förut, kan han inte få dig att känna dig trygg så är han inte rätt för dig! 

Det sitter inte i honom - problememet med min tillit sitter i mig!

-Killar har ju blivit störtförälskade i dig förut, det är ju bara nyförälskelse! 

Må så vara. Men man kan väl njuta av det ändå?!

-Ja men tänk om han drar till Norge nu då, då blir ju du knäckt! 

Jodu tack - det vet jag redan. Men jag kan inte sluta träffa honom för ett om.

Helvete!

Ska gå om en timme.

Behöver få samtala med min bror idag.

Ska INTE prata med min kompis.

Fortsätter det så här kommer jag inte kunna dryfta känslor med henne.

Jag förstår henne men tycker inte om det här alls.

Har jag fel?!

Överdriver jag?!

Vad tycker ni?!