Sådär ja.

Nu har jag alltså semester!

Vill ni veta vad det första jag gjorde var?

Jo, jag promenerade hem i det soliga Göteborg och grät bakom mina solglasögon.

Slappna av...

Där for allting över mig som ett bowlingklot i magen.

Jag tappade andan, bokstavligen.

Jag är så tacksam över att ha ett jobb.

Hade jag inte haft ett jobb hade jag brustit för längesedan.

Men stressen i mig nu är som när jag var utbränd.

Jag vill lägga mig.

Koppla av.

Sova.

Känna efter.

Fundera.

Tänka.

Meditera.

Nu.

Men så vet jag ju att jag ska upp tidigt imorgonbitti för att åka till Uppsala.

Det är därför jag gråter.

Jag vill inte!

Och det är inte småbarnsjag som sparkar med händer och fötter...

Det här är vuxna jag som kan min kropps signaler.

Jag behöver vila.

Min kropp är slut.

Kan inte riktigt förklara det...

Jag var utbränd en gång för flera år sedan.

Det här är exakt samma känsla.

Jag orkar inget, jag vill inget, jag klarar det helt enkelt inte.

Kan inte förmå mig.

Min kompis tror fortfarande att jag kommer till henne, för att roa henne - fast vi grälade igår.

Jag har återigen blivit besviken på min far för att han hellre är på landet ( som han är på varje helg ) istället för att ta chansen att träffa mig, en gång per år.

Min farmor älskar jag, det gör jag.

Det var bara därför jag tänkte åka.

Men som sagt...

Blotta tanken får mig att nästan ramla ihop av utmattning.

Borde ha tänkt på mig själv, vad jag ville innan jag köpte biljetten.

För redan då kände jag att jag inte ville.

Men nejdå, jag gör ju alltid saker för andra.

Så nu sitter jag med biljetter för 1000:-.

Kan man kasta så mycket pengar i sjön?

Nej, det kan jag inte.

Jag kan inte det.

Har faktiskt levt på existensminimum och blivit uppfostrad med att pengar inte växer på trän.

Nu har jag frågat alla mina Göteborgskompisar om någon vill åka till Stockholm fram och tillbaka över helgen.

Men nej.

Så jag får väl sitta några timmar till och stirra i väggen.

Jag kanske plötsligt känner att det ska bli jättekul...