Jag åkte till Uppsala.

Tänkte så här:

Vill jag åka?

Nej.

Vill jag göra min farmor ledsen?

Nej.

Vilket väger tyngst?

Då blev det farmor.

Fick en liten tanke på att min mormor ju faktiskt avled pang bom och insåg att om samma sak hände min farmor skulle jag ångra ihjäl mig.

Så iväg bar det.

Min kompis kom och mötte mig vid tåget och vi gick ner på stan för att fika.

Kände starkt att om jag inte fick en kopp kaffe skulle jag sätta mig ner och gråta...

Så sms:ade min pappas yngsta fosterdotter och hon fick komma ner och dricka läsk med oss.

( Hon är bara 17, dricker inte kaffe än... )

Det var underhållande.

17-åringar på bra humör, som man tycker om, har en viss förmåga att vara det.

"-Han bah, hon bah och så gav han mig en blick bah och vad betydde den blicken dåra?" osv

Inbillade mig för en stund att jag ville vara 17 igen tills hon sa något som fick mig att komma ihåg vilken jävla ångest man har som tonåring... *huh*

Sen tittade jag på då min kompis shoppade lite...

Därefter gick vi hem till henne och pratade lite skit och rökte en massa.

Vi intog en middag tillsammans med en utav hennes kompisar som tyckte det skulle vara kul att träffa mig.

Varför vet jag inte...

Sen hyrde vi en film.

"Cup of love" tror jag den hette.

Jag tyckte att den var ganska usel men min kompis höll på att gråta ihjäl sig.

Så pratade vi lite mera strunt, rökte lite till och sedan slocknade jag.

Dag två pratade vi strunt och rökte.

Ännu mera.

Jag hade mest ångest för min förbaskade släktträff.

Min kompis följde mig till restaurangen där vi skulle träffas och jag gömde mig och hetsrökte för att samla mod.

Min kusiner och deras respektive var de enda som kommit då jag gick in.

Jag har två kvinnliga kusiner.

Söta, rara på alla sätt och vis men vi har ingen kontakt och därför inget att säga varandra.

Min yngsta kusin som är 1 år yngre hade med sig sin nyutploppade son och jag fick titta lite på den och svälja den förbaskade avundsjukan på att hon har 4 barn ( !!! ) och jag inga...

Jag sa att om hon tyckte hon hade för många kunde jag ta ett men hon tog inte erbjudandet.

Så kom min faster och min farmor, min pappa, styvmonstret och systern från dag ett.

Jag tvingade den stackars 17-åringen att sitta bredvid mig.

På andra sidan råkade jag få styvmonstret som istället för att berömma mig för att gått ner 10 kilo sa:

"-Det är väl inget att vara stolt över, att man fastnat för den kvinnoförnedrande bilden av att man måste  vara smal."

*Aargh*

( För att hennes äldsta dotter väger över 100 kilo )

Nåja, jag ägnade mig åt min farmor!

Lilla söta farmor som faktiskt fortfarande bryter på Göteborgska fast hon bott i Uppsala i över 30 år.

Hon tyckte det var roligt att jag pratade nästan likadant nu.

Pappas andra fosterdotter tog en rökpaus med mig och tyckte att det inte var så roligt att vara sambo längre.

-Han irriterar mig ju hela tiden!

-Men lilla gumman, du är för ung för att känna så! ( Hon är 22 )

-Men vi har ju varit ihop i 4 år! Det blir väl så då?

-Nästa gång du känner så så kommer du till Göteborg! Vi går ut och partar en helg!

-Bra, då kommer jag i morgon!

*tss*

Och så kom det jag visste skulle komma då min faster fått i sig några glas vin...

-Hur går det med killarna då Alex?

-Du börjar ju få lite bråttom nu.

-Klockan går ju.

Nähä?!

Som om jag inte visste det.

Hatar dessa frågor och kommentarer.

-Du lovar att börja leta lite mer aktivt?!

*suck*

Jag svär, det är ett under att jag fortfarande kan skämta om det och inte börjar gråta...

Pussade min pappa, kramade min farmor ordentligt och gick hem till min kompis som just skulle natta sin dotter som kommit hem.

Lekte lite med henne, är ju fan dagisfröken!

Sen söp vi till, kompisen och jag.

Pratade strunt.

Rökte.

Igår åkte jag hem.

Jag överlevde.

1 år till nästa gång.

Det positiva med varje år är dock att jag inser att mitt hem inte längre är Uppsala utan Göteborg!