Har ju en kollega på mitt jobb som jag pratar en del övernaturligt med.
Gjorde bort mig i fredags och berättade litegrann om meditationen.
-Åh, vad roligt - det vill jag gå på!
*gah*
Hela söndagkvällen ( då jag kom ihåg det hela, hade annat att tänka på hela helgen men jag kommer till det ) låg jag med total ångest över hur jag skulle kunna tala om för henne att hon absolut inte fick sätta fötterna på MINA meditationer.
Från början på meditationerna var jag ett ganska oskrivet blad.
Ingen visste vem jag var, vad jag gjorde, min bakgrund - ingenting!
Och istället för att tycka att det var obehagligt, vilket jag ju brukar, var det ju hela poängen med att jag skulle gå dit.
Jag skulle ju just utmana mig själv, försöka skaffa nya vänner och vara ny.
Nu känner jag några stycken där, inte på privat nivå, men jag tycker om dem - och är dessutom väldigt säker på att de tycker om mig!
Då vill jag inte ha någon annan där!
Det är ju MITT!
Det jag ser framemot varje gång, upplever urhäftiga saker varje gång och lär känna andra mer och mer för varje gång.

Så jag sa det.
Jag vill inte att du kommer, det är otroligt viktigt för mig att jag har det här själv.

*klapp på axeln*

Jag blev så stolt över mig själv.
Att jag vågade säga ifrån.

bah, liksom, lilla jag!

Så annorlunda har jag definitivt blivit!



Och dejten sedan *wow*
Den här mannen skulle kunna vara bra för mig...
Han är rolig framförallt, vi skrattade otroligt mycket.
Men det kan vara en rosafluffgrej - jag är medveten om det.
Han är varm - känns omtänksam.
Han är trygg i vem han är och vad han vill.
Och han är en jävel på komplimanger!
Men viktigast av allt - jag var helt och hållet mig själv!

Visst skakar jag lite, det gör jag.
Men jag är mer spänd på ett bra sätt än vad jag brukar vara.

Dejt nr 3 imorgon - får se vad som händer...
Jag VÅGAR!