Jag tänker så mycket att jag håller på att bli galen.
Är så förbannat trött på att alltid vara den analyserande, grubblande jag.
Mediumet lärde mig att stänga av/ute andra men nu önskar jag att hon lärt mig att stänga av mig själv.
När alla andra styrde mina känslor och tankebanor slapp jag tänka på mig själv.
Nu har jag bara mig själv att tänka på och det är extremt tröttsamt.
Mamma har ju alltid skällt på mig för att jag är så naiv och litar på alla.
Äntligen har jag börjat förstå varför hon har levt i den villfarelsen.
Jag pratar aldrig om min misstro, den håller jag för mig själv.
Man vill ju inte skrämma eller såra andra genom att tala om att man inte litar på dem.
För att inte nämna min egen storkeffekt att om man inte uttalar något högt, så existerar det inte...
Mediumet sa:
-Jag ser att du inte litar på någon. Men du kommer att få tillbaka din tillit.
Har jag verkligen någonsin haft någon?
Jag kan empatiskt nog inbilla mig hur det känns men inte minnas att jag någonsin haft känslan själv.
Det måste vara en trevlig känsla.
Jag längtar dit.
Det är inte så att jag ständigt går omkring och misstror alla.
Men det lilla gnaggande tvivlet finns alltid med mig.
Jag läste något i en bok häromdagen som fick mig att koppla.
Vet inte vad det var eller i vilken bok det var men det var en aha-upplevelse.
Storkeffekten har, delvis, fungerat även på mig själv.
Jag vet ju att en rädsla nästan alltid blir en självuppfyllande profetia.
Och det gör en ju livrädd om något...
Så blir jag rädd för att bli rädd och allting blir bara en väldig oreda.
Däremot kan jag säga att jag faktiskt försökte ändra mig.
Ändra mitt tankesätt.
Men det gick ändå inte.
Nu har jag inga alternativ kvar.
Min mamma frågade mig hur det var med mina utbrändhetssymptom.
-Är det jobbigt på jobbet?
Nej, nej, nej.
Det är mycket på jobbet.
Tack och lov.
Det är så mycket på jobbet att jag inte hinner vare sig tänka eller känna.
Det är i mig stressen sitter.
I mitt ”privatliv”.
Snarare i mitt ickebefintliga privatliv.
När det börjar närma sig, dags att gå hem tiden, på fredagen får jag panikångest.
Den håller sedan i sig till måndagen.
Den enda lösningen är tid.
Så mycket tid.
Som bara går åt till att vänta ut saker.
Smärta, ångest, sorg, ilska, förvirring, besvikelse.
Förälskelse.
Jag kände så starkt i mig att jag verkligen inte ville förlora mera tid.
Det var därför jag så envist hängde mig fast.
I slutändan inser jag nu att jag komer att förlora ännu mera tid.
Är det då konstigt att man känner sig stressad?
Nej.
Jag tycker inte alls om mitt liv just nu.
Men jag kan sannerligen inte komma på ett enda sätt att ändra på det i nuläget. |
Skriv kommentar
Kommentarer